Utdrag från sid 217-240 i avhandlingen Kartellen som sprängdes, Svensk bryggeriindustri under institutionell och strukturell omvandling 1945-1975 av Peter Sandberg

Bildmaterialet har ställts till förfogande av Knud Rasmussen

Ett fristående bryggeri som koncernerna i Stockholm och Göteborg tidigt uppmärksammade i konkurrenshänseende var Tingsryd. Som fristående aktör hade bryggeriet gjort sig känt för att utnyttja innovationer inom produktionsteknik, distribution och marknadsföring.

Eftersom Tingsryd aldrig ingick i SBF eller BIF var man inte bunden till de avtal som innebar att man var hänvisad till att agera på en på förhand given marknad, som i de allra flesta fall innebar en lokalt eller regionalt skyddad hemmamarknad.

--------------------

Som tidigare nämnts finns inga källor i form av företagsmaterial bevarade. De få dokument som efterlämnats är långt ifrån tillräckliga för att utgöra underlag för forskning. Den huvudsakliga statistik som använts är hämtad från bolagets årsredovisningar. Lyckligtvis fick jag under arbetets gång kontakt med Tingsryds vd och majoritetsägare (senare ensam ägare) Henry Larsson. Under flera intervjuer har han försökt återskapa utvecklingen under 1950- och 60-talen, givetvis utifrån sitt eget perspektiv. Följande delkapitel bygger således till stor del på denna berättelse, med kompletteringar från annat befintligt källmaterial.

Den tidiga konsolideringsfasen fram till 1955

För att finna ursprunget till Tingsryd får vi gå tillbaka till år 1920, då Carl Larsson startade läskedrycksfabrik. Carl Larsson lät även under 1920- och 30-talet grunda en kolsyrefabrik och ett bolag som bedrev handel med ved och kol. Bolagets namn var ursprungligen AB Kronan med säte i Kristianstad. År 1937 registrerades Bryggeriet Kronan, Tingsryd. Efter Carl Larssons bortgång år 1950 övertogs rörelsen av hans hustru Betty Larsson och sönerna Carl Erik Larsson och Henry Larsson.

Genom förvärvet av ett mindre, redan befintligt, bryggeri med koncession för skattepliktig ölproduktion, kunde Bryggeriet Kronan i Tingsryd bedriva småskalig produktion och försäljning. Under den period man bedrev läsk- och vattenförsäljning i Kristianstad hade man valt att stå utanför branschorganisationen Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund (senare anslutet till SBF). Denna självständiga ställning bibehölls, då bryggeriet i Tingsryd aldrig sökte medlemskap i SBF. Man var således aldrig bunden till den reglering som organiserades genom BIF.

Kontinuerlig upprustning av bryggeriet genomfördes under andra världskriget, men det var först när syskonen tog över rörelsen som omfattande nyinvesteringar omvandlade anläggningen till ett modernt ölbryggeri.

Henry Larsson tog omgående efter faderns bortgång år 1950 över driften av verksamheten, medan Betty Larsson och Carl Erik Larsson ingick i bolagets styrelse. De omfattande investeringar som krävdes för att kunna öka produktionen finansierades dels genom att man sålde de andra rörelserna, dels genom krediter av Handelsbanken i Kristianstad och Kreditbanken i Växjö.

Under första halvan av 1950-talet kom man att utnyttja det kontaktnät som vuxit fram i Skåne, och tillsammans med lokala svagdricksbryggare byggde man upp ett distributionsnät som omfattade Skåne och Kronobergs län. Men även nya kontakter byggdes upp. Ett omfattande samarbete med den tyska ingenjörsfirman Seitzwerke och Jörgensens laboratorium i Köpenhamn innebar att Tingsryd fick tillgång till utvecklad kompetens, som var nödvändig under omvandlingen till ett modernt ölbryggeri. Den bryggeriutrustning, eller snarare det system, som man beställde av Seitzwerke byggde på ett i Sverige oprövat pastöriserings- och tappningssystem, som mycket förenklat innebar en förlängd hållbarhet för öl på returflaskor med upp till fem månader. När den nya anläggningen stod klar år 1955, hade man byggt upp en större produktionskapacitet och samarbetet med Jörgensens laboratorium innebar en ökad kvalitetssäkring av produktion.

År 1960 bytte AB Kronan Långebro namn till Tingsryds Bryggeri AB.

En vidgad marknad 1955 - 1962

Syftet med de omfattande investeringarna i nya produktionsanläggningar var att företaget ville konsolidera sin ställning på hemmamarknaden, med siktet inställt på en marknadspenetrering i södra Sverige.

-----------------------

En positiv extern effekt var liberaliseringen av den svenska alkoholpolitiken genom motbokens avskaffande och introduktionen av starköl i oktober 1955. En annan institutionell förändring som gynnade en marknadsexpansion var 1954 års konkurrenslagstiftning och BIF:s upplösning. Samtidigt kom den kommunala vetorätten att slopas och möjligheterna för lokala myndigheter att reglera försäljningen försvann. Tillsammans skapade dessa faktorer nya förutsättningar för en fristående aktör att vidga sin verksamhet utanför sin tidigare begränsade hemmamarknad.

För Tingsryds vidkommande var distributionen under 1940-talet inriktad på kringföringsförsäljning på hemmamarknaden. Under den nya ledningen byggde man upp ett distributionssamarbete med svagdricksbryggare i Kronobergs län, Skåne och Blekinge. Tack vare ölets hållbarhet kunde man kostnadseffektivisera distributionen och utnyttja depåer för vidare kortleveranser till återförsäljare. Denna distributionsform var tillräcklig, då den hela tiden anpassades efter bryggeriets produktionskapacitet.

Från att i ett tidigt stadium ha hyrt in lastbilar, började man successivt att bygga upp ett eget åkeri. För att minimera kostnaderna köptes begagnade lastbilar som renoverades och byggdes om. Genom Mjölkcentralen i Stockholm förvärvades begagnade dragvagnar, som byggdes om till trailers. Dessa egenkonstruerade långtradare fick en kapacitet på ca 20-22 ton, och kostnaden beräknades till ca tio procent av nypriset. När produktionen och marknaden växte ytterligare under 1960-talet, uppgraderades bilparken med nya långtradare med ca 32 tons kapacitet. Dessa investeringar innebar lägre fraktkostnader, och enligt Henry Larsson körde man med tio procents överlast under en längre period på 1950-talet. Detta "extra lager per pall" gjorde mycket i - försäljningshänseende.

Den tidiga expansionen hade inte varit möjlig utan en medveten strategi för att nå ut till nya marknader. I anslutning till starkölsintroduktionen bildade ett antal från SBF fristående bryggerier Föreningen Skattepliktiga Bryggerier. Syftet var dubbelt - dels skulle man fungera som referensgrupp i anslutning till den nya lagstiftningen, dels skulle man samarbeta i produktionsutvecklingen av ett gemensamt starköl och bygga upp ett eget varumärke.

Tingsryd lämnade dock samarbetet, då man ansåg att marknadsföringsstrategin var föråldrad och att varumärket "Long Ship Beer" var dömt att misslyckas. I stället valde Tingsryd att satsa på "Crown Beer", döpt efter bryggeriets dåvarande namn Kronan, och accepterade de högre kostnader som lanseringen av ett eget starköl innebar.

När starkölet lanserades med återförsäljning via Systembolaget i oktober 1955 fick man omedelbart oktroj för försäljning i Blekinge (fyra städer) och Växjö, för att senare även komma in i Malmöregionen. Enligt Henry Larsson var samarbetet med Systembolaget viktigt, då det både var "en bra och riskfri kund".

Då produktionskapaciteten successivt ökade genom omfattande nyinvesteringar fick Tingsryd även del i starkölsmarknaden i Göteborg och Stockholm. För att skapa ett exklusivt varumärke satsade man på folieetiketter. Detta innebar höga utvecklingskostnader, då problem uppstod vid sköljningen av returflaskorna i bryggeriet. Tillsammans med Åkerlund & Rausing i Lund löste man dock problemen. En innovativ strategi var att utveckla ett nära samarbete med grossister och detaljister. Kontakterna med specerihandlare i Kristianstad utvecklades till ett nära samarbete med Specerihandlarföreningarna i södra Sverige. Dessa kontakter vårdades genom att man genomförde lokala externa

Ett samarbete mellan Tingsryd och Knut Laurin vid AB Plåtmanufaktur (PLM) startade 1959. PLM hade tidigare försökt väcka intresse för öl på burk, men bryggeribranschen hade inte visat något intresse. PLM:s kontakter med det amerikanska multinationella företaget Continental Can Company innebar att den svenska produktutvecklingen av öl på burk kunde dra nytta av de internationella erfarenheterna. Det nya emballaget hade stora positiva effekter på distributionen och lägre hanteringskostnader, men ett stort problem fanns dock - burkölen var en dyrare produkt för slutkonsumenten. I detta sammanhang gällde det för Tingsryd att utnyttja det faktum att det genom övergången till självbetjäning gav bättre "täckningsbidrag" för detaljisten.

Henry Larsson reste personligen runt till detaljister för att marknadsföra den nya förpackningsformen, vilket i slutändan gav gott resultat. Till en början var burköl svårt att sälja till lanthandeln, detta på grund av det högre priset i jämförelse med returflaskan. Då inget av

Omsättningssiffrorna för andra halvan av 1950-talet och fram till år 1961 talar sitt tydliga språk. Den kraftiga men temporära nedgången under år 1956 går inte att förklara, men bortsett från detta var det frågan om en stark uppåtgående trend, som efter år 1959 till stor del kan förklaras av den regionala expansionen och marknadspenetreringen i Stockholmsområdet och de satsningar man gjorde tillsammans med PLM för att lansera burkölet. På åtta år hade Tingsryd mer än fördubblat sin omsättning, en trend som skulle förstärkas under de nästkommande åtta åren.

Innovativa marknadsföringsstrategier

Som nämnts ovan var Tingsryd nytänkande i sin marknadsföringsstrategi. En viktig anledning till detta går att finna i den självständighet bryggeriet åtnjöt vid den tid då BIF:s marknadsreglering fortfarande var aktuell. En kanske ännu viktigare orsak var det personliga nätverk som hade byggts upp genom de täta kontakterna med detaljister och grossister i ett tidigt stadium.

----------------------------

En viktig uppgift i marknadsföringen av burköl var att slå sig in på marknaden i storstadsregionerna. För detta krävdes det uppseendeväckande kampanjer och ett nätverk av säljkanaler. Främst bearbetades det tidigare nämnda Eol, samt Åhléns (Tempo), Metro-butikerna, Hakon-bolagen och Möller & Co. Tingsryd kunde även sälja sina produkter inom KF. Tillsammans med reklamfirman Gumelius i Malmö iscensatte man ett antal kampanjer i Stockholmsregionen, som väckte oro hos huvudkonkurrenten StB.

Premiären till ära hade Tingsryds-ölet förpackats i tidsenliga engångsförpackningar - läckert dekorerade ölburkar. Under några livliga veckor lockades stockholmarna av törstväckande ölannonser, snygga flickor iförda ölburkar av kromosomformat vandrande omkring längs huvudstråken, i butikernas fönster förekom eleganta specialskyltningar och vid diskarna vällde tingsrydsburkarnas mångfald ur uppseendeväckande och originella skyltställ. Kort sagt - till och med det i sådana här sammanhang ganska blaserade Stockholm märkte att någonting var i görningen... Det var en djärv framstöt de småländska bryggarna från Tingsryd gjorde. Men resultatet överträffade till och med deras mest optimistiska förväntningar. Huvudstadens ölgourmeter föll direkt för det läckra, ljusa ölet från Småland. På några dygn rensades butikerna på hundratusentals läckra Tingsrydsburkar. Marknadsföringen i Stockholm ackompanjerades av reklamkampanjer i butiker och varuhus i de flesta större städer, där även tillfälliga introduktionsrabatter erbjöds. Omfattande annonseringar förekom även i de största svenska dagstidningarna och veckotidningarna. Strategin var tydlig och målinriktad - att möta rationaliseringen inom

Under den omfattande marknadsföringskampanjen lät man utrusta ett hästekipage som under en veckas tid, med stopp för olika "jippon", reste från Tingsryd för att slutligen nå Hötorget i Stockholm. Där tog "globetrottern" Hans Ostelius emot under spektakulära former. En reklamshow hölls på biografen Rigoletto på Kungsgatan, som senare fortsatte på Operakällaren. Det är tydligt att Tingsryd hade bestämt sig för att slå sig in på den viktiga Stockholmsmarknaden. Att marknadsföringen innebar positiv uppmärksamhet visar det faktum att man fick pris som en av de tre bästa marknadsförarna i Sverige av Marknadsförbundet år 1960.

Kampanjerna i Stockholm följdes upp av omfattande butikskampanjer, samtidigt som Henry Larsson själv besökte företagsledningarna inom detaljist- och grossistledet för att hålla föredrag om innovationens fördelar. En annan viktig marknadsföringsstrategi var genom sponsring, där det ekonomiska stödet till ishockeylaget Tingsryds AIF och den årliga stipendieutdelningen till Malmö stadsteater kan lyftas fram. Denna sponsring gav vinster i form av goodwill och omfattande publicitet och spred varumärket till en bred publik. Tingsryd hade i början av 1960-talet inlett ett samarbete med Ceres Bryggerierna A/S (Ceres), ett danskt bryggeri som fick stor betydelse för Pripps senare utveckling. I marknadsföringshänseende väckte detta uppseende, då man år 1963 annonserade i fackskriften Köpmannen och lät köpa en helsidesannons i den rikstäckande kvällstidningen Expressen. I Expressen kunde man läsa: "NU GOTT DANSKT IMPORTÖL I ER LIVSMEDELSBUTIK!!! Äntligen! Nu kommer ett härligt starkt mättat DANSKT ÖL TILL SVERIGE! Ett verkligt toppöl - som Ni kan köpa i ER VANLIGA BUTIK! - Danish Beer bryggs av Ceres, ett av Danmarks äldsta och mest kända storbryggerier. PRÖVA DANISH BEER - NJUT DANISH BEER! Ett öl speciellt för alla Er som lärt Er uppskatta förnämlig dansk bryggtradition!"

Frågan väckte stor uppmärksamhet hos de svenska konkurrenterna och SBF, och annonseringen anmäldes för Näringslivets Opinionsnämnd under våren 1964. Enligt opinionsnämndens yttrande stred kampanjen mot grundreglerna för god reklam och god affärssed. Anledningen till detta yttrande var att man ansåg att det inte tydligt framgick att "Danish Beer" var ett specialbryggt öl för den svenska marknaden, och att det inte tydligt framkom att det var ett öl som enligt svensk lagstiftning bara fick innehålla högst 2,8 viktprocent alkohol. Frågan ventilerades även inom SBF och redaktionen på Svensk Bryggeritidskrift stödde Näringslivets Opinionsnämnds yttrande. Till sitt försvar angav Tingsryd att det klart

Expansion och kapacitetsproblem

Rent försäljningsmässigt gav marknadsföringen och marknadspenetreringen goda resultat. Under den expansiva perioden 1962 - 1967 fick Tingsryd rollen som ett av de ledande svenska bryggerierna . Man fördubblade i stort sett sin omsättning mellan år 1967 och 1968 - från 16,2 till 30,3 mkr. Pripps var dominerande på marknaden, följt av koncernbryggerierna Wårby och Gävle Förenade Bryggerier. Därefter placerade sig Tingsryd, men med tanke på att placeringen byggde på tillverkning är den lite osäker och tagen i underkant, då man som vi skall se nedan, anlitade utländska bryggerier för legotillverkning av öl för inhemsk tappning och försäljning. Bortsett från detta uppgick dock marknadsandelarna (mätt på egen tillverkning av maltdrycker) till ca 5 procent år 1967. Mellan åren 1967 - 1969 konsoliderade man sin ställning, och var efter Pripps och det kooperativa Wårby det tredje största bryggeriet och följaktligen det största enskilda bryggeriet i Sverige år 1969.

----------------------

Den tillverkningskapacitet som byggts upp under 1950-talet räckte inte längre till under 1960-talet. I stället för att lösa problematiken genom utbyggnad av det egna bryggeriet eller att förvärva ett annat bryggeri, valde man en annan strategi. Under sent 1950-tal slöt man ett legotillverkningsavtal med fem svenska bryggerier. Samarbetet var svårt att administrera och organisera, vilket innebar att försöket blev relativt kortlivat.

Bryggeri AB Falken i Falkenberg var även föremål för samarbetsförsök. Detta bryggeri hade under flera år levererat malt till Tingsryd, men när ett avtal träffades mellan de bägge parterna vid mitten av 1960-talet, som innebar att Falken skulle tillverka Tingsryds öl, agerade SBF (där Falken var medlem) och avtalet fick sägas upp med kort varsel.

Henry Larsson tog då kontakt med det danska bryggeriet Ceres. Kontakter med de danska bryggarna hade tagits redan i slutet av 1950-talet, genom det samarbete som Tingsryd hade med Jörgensens laboratorium i Köpenhamn. Från början bryggde man ett öl som i Sverige lanserades som "Tingsryds öl", men som vi sett ovan lät man även tillverka ett öl som marknadsfördes som ett danskt alternativ. Ölet levererades i tankar till bryggeriet i Tingsryd för tappning och vidare distribution.

Under slutet av 1950-talet hade Henry Larsson skapat kontakter med det brittiska storbryggeriet Bass Charrington (Bass) i London. Efter vissa initialproblem lyckades engelsmännen att brygga ett öl efter svensk typ, och en omfattande legotillverkning täckte den ökade efterfrågan efter mellanölsintroduktionen 1965. Tingsryd och Bass utvecklade även ett samarbete inom restaurangbranschen, en bransch som man tidigare inte prioriterat i sin marknadspenetrering. Det "pub-system" man gemensamt byggde upp efter engelskt mönster (Bass ägde flera pubar i Storbritannien) innebar att man fick avsättning för sina egna produkter, samtidigt som restaurangerna i sig var en bra affär. Etableringen av pub-systemet utvecklades även efter det att Tingsryd förvärvats av Pripps. Samarbetet med Gumelius i Malmö ledde även till att dess chef Carl Erik Palmquist och Henry Larsson köpte och drev Hotel Kramer i Malmö.

Genom samarbetet med Bass fick man idén om att lansera fatöl på 1000-liters tankar. Det fanns under denna period inget tanksystem utvecklat i Sverige, men behovet av att ersätta 50-liters faten på de större utskänkningsplatserna ledde till att man utvecklade ett system som byggde på att man installerade tankar i pallstorlek. De första leveranserna gick till AB Trafikresturangers etablissemang vid Stockholms Centralstation, där man lät installera tre tankar, medan tre tankar var tappade vid bryggeriet för leverans och tre tankar var under transport. En positiv effekt som detta system innebar var ett betydligt minskat svinn. Det visade sig dock vara ett svårsålt koncept, och man fick aldrig tillfälle att utveckla verksamheten.

Kontakterna med bryggerierna i Storbritannien och Danmark var dock viktiga, då man själv saknade kapacitet för att klara av den ökade efterfrågan. År 1967 började man planera en utbyggnad av den egna produktionskapaciteten i Tingsryd. Dessa planer kom dock aldrig att förverkligas. Fram till år 1969 expanderade man som tidigare påpekats kraftigt och detta år kan tjäna som gränsdragning för Tingsryds expansion. Epoken som självständigt bryggeri närmade sig sitt slut och den period som Henry Larsson betecknar som "sturm und drang" var över.

Den långa förvärvsprocessen

Genom sin ställning som fristående bryggeri var Tingsryd aldrig bundet vid de avtal som reglerade försäljningen under BIF:s verksamhetstid. Att man inte var medlem i SBF innebar en frihet att experimentera med olika innovativa marknadsföringsstrategier och utveckla nya produkter. Samarbetet med Seitzwerke i Tyskland och Jörgensens laboratorium i Köpenhamn innebar att man kunde utveckla sin produktion och sina produkter för att möta de kvalitetskrav som krävdes för att skapa en efterfrågan. Detta ledde till att man utvecklades till en rikstäckande distributör.

De två huvudkonkurrenterna P & L och StB var hela tiden på sin vakt och sedan slutet av 1950 talet hade man vid flera tillfällen försök lösa det konkurrensproblem som var "... en av de viktigaste frågorna i svensk bryggeriindustri". Som tidigare påpekats var Tingsryd föremål för de förvärvsplaner som de två storkoncernerna utarbetade i samband med fusionen 1963, men dessförinnan hade respektive bryggeri försökt att förvärva bryggeriet eller eliminera konkurrensen från "... 'piratföretag' av typen Tingsryd. "

Henry Larsson upplevde enligt egen utsago aldrig de två koncernbryggeriernas förvärvsansatser som påträngande, men bekräftar att samtal mellan honom själv och Franz Hartmann förekom. Det är dock uppenbart att StB befarade ett uppköp från P & L:s sida, då man kände till att kontakter ägt rum mellan Henry Larsson och Franz Hartmann. Nils Holgersson vid StB påpekade:

"Vad beträffande Tingsryds bryggeri vore det ganska naturligt, att herr Hartmann önskade förvärva detta med tanke på att detta företag i stor utsträckning arbetade på södra Sverige, där herr Hartmann nu var direkt engagerad. Under sådana förhållanden vore det också naturligt att han sökte medverkan hos StB för en dylik saneringsåtgärd.

Tingsryds expansion i Stockholmsregionen hade skapat oro inom StB, och det råder inget tvivel om att de båda koncernledningarna sökte en lösning på problemet. Att Tingsryd inte var med i SBF innebar dock inte att man inte var delaktig i olika former av konkurrensbegränsande uppgörelser. Företagsledningen inom StB uppgav vid ett tillfälle att diskussioner förts beträffande upprättande av försäljningsgränser, vilket inte bekräftas av Henry Larsson. Han bekräftar dock att det förekom återkommande kontakter för att "lösa gemensamma prisfrågor". Dessa ägde rum på "neutral mark" i Marienlyst utanför Helsingör på Själland i Danmark. De prisuppgörelser, som enligt Henry Larsson omfattade samtliga av de svenska ölbryggerierna, var dock ofta föremål för kontroverser, då avtalen tenderade att alltid brytas.

År 1967 genomfördes en utredning angående Tingsryds framtida möjligheter av Handelsbanken i Stockholm tillsammans med PLM. Henry Larsson bekräftar att det underlag som denna utredning gav ledde fram till en muntlig överenskommelse som innebar att man skulle erhålla en kredit på 20 miljoner kronor, med krav på att han själv skulle bidra med fem miljoner kronor. Denna utlovade kredit kom aldrig att utnyttjas. Enligt Henry Larsson fanns det redan tidigare alternativa planer att lösa kapacitetsfrågan och de omfattande investeringar som detta skulle innebära. Ett intimare samarbete med Ceres bryggerierna i Århus var under diskussion, men dessa planer iscensattes aldrig.

Avtalet med Pripps

De faktorer som enligt Pripps direktion gjorde ett förvärv möjligt var att Henry Larsson hade blivit ensam ägare av bryggeriet och att han var beredd att inleda seriösa förhandlingar. En annan viktig orsak var att Pripps ansåg att det förelåg en risk att Tingsryd köptes upp av ett utländskt företag, dock angav man inte vilket företag det var frågan om.

---------------------

Enligt egen utsago hade Henry Larsson kommit till en punkt, då han inte längre kände lusten att "... börja om på ny kula". Kontakterna med Franz Hartmann hade under hela perioden varit goda och Henry Larsson sökte år 1968 upp Hartmann för att diskutera möjligheterna att trygga bryggeriets framtid genom att söka sig in i "den prippska gemenskapen."

Det är svårt att uttala sig om när förhandlingarna mellan Franz Hartmann och Henry Larsson påbörjades, men de bör ha startat år 1968. Förhandlingarna gav resultat och ledde fram till att formerna för ett optionsavtal började utarbetas under vintern 1969. I maj 1969 hade förhandlingarna lett till ett optionsavtal, och i anslutning till detta gjordes en överenskommelse om att hela affären skulle beläggas med mycket strikt sekretess, som bl.a. innebar att Pripps styrelse inte hade någon kännedom om affären. För detta ändamål bildades en arbetsgrupp, som kom att gå under den kryptiska benämningen "Club 10".

Optionsavtalet ratificerades den 8 maj 1969 och innebar följande:

"Larsson ger härigenom PRIPPS eller den PRIPPS anvisar rätt att efter den 2 juli 1971 men före den 1 oktober 1975 på villkor som framgår av det följande förvärva samtliga aktier i Tingsryds Bryggeri AB. Denna optionsrätt är icke delbar utan måste utövas i sin helhet."

Enligt optionsavtalet var den överenskomna köpeskillingen 12,5 mkr. Av detta belopp skulle Henry Larsson successivt erhålla 10,1 mkr som lån av Pripps, en summa som skulle justeras då optionsrätten utnyttjades. Detta arrangemang var utformat så att lånesumman skulle användas för nödvändiga investeringar i bryggeriet. Fram till 1971 uppgick kostnaderna för investeringar till sammanlagt 8 miljoner kronor .

Efter det att avtalet undertecknats hamnade Tingsryd i ekonomiska svårigheter. Orsakerna till dessa är svåra att uttala sig om, men enligt Henry Larsson löpte samarbetet mellan parterna inte friktionsfritt, och den självständiga styrning som optionsavtalet stipulerade följdes inte . Det saknas anledning att spekulera i dessa faktorer, men enligt Henry Larsson fick man aldrig chansen att expandera efter egna strategier, då Pripps styrning blev allt tydligare.

Franz Hartmann, den person som han hade känt stort förtroende för, lämnade i stort det formella beslutsfattandet, och samarbetet med den nya koncernchefen Kurt Ryde var enligt uppgift mycket ansträngt.

Förvärvet

I mars 1972 diskuterades Pripps fortsatta agerande i affären rörande Tingsryd inom direktionen. De förluster som Tingsryd uppvisade beräknades till 9 miljoner kronor (före avskrivningar), vilket var markant sämre än resultaten de tre sista åren. Kurt Ryde ansåg att problemet inte var kopplat till produktions- eller distributionstekniska faktorer, utan att det var den omfattande rabattpolitik som bryggeriet förde. En lösning på detta problem var att avlägsna Henry Larsson, men Ryde påpekade att detta skulle göras så att det " ... icke av utomstående a priori skulle uppfattas som en ändring i företagets ägarekrets ."

Henry Larsson tillbakavisar med bestämdhet att den förda rabattpolitiken stred mot den praxis som man kommit överens om, utan pekar istället på den styrning som Pripps hade över verksamheten och den lågprispolitik som denna styrning stipulerade, vilket fick negativa konsekvenser för resultatet. Vad som står klart i sammanhanget är att det inom direktionen rådde delade meningar huruvida affären gick att hemlighålla under en längre period, eller om man inom det snaraste var tvungna att redovisa engagemanget i Tingsryd för Pripps styrelse och offentliggöra det för allmänheten.

Det är utom allt tvivel att Pripps representanter i "Club 10" försökte finna en lösning på det känsliga problemet. Anders Risholm, som kommit in i "Club 10" vid ett senare tillfälle, påpekade att representanter för Handelsbanken hade gjort direkta förfrågningar, och att det troligen inte gick att hemlighetshålls saken så länge till.

I april 1972 hade Nils Holgerson en föredragning inför Pripps styrelse angående "klubben", där han försökte klargöra sitt agerande och tillika förklara den uppstådda situationen. Viss information hade delgetts några av medlemmarna i styrelsen under januari 1972, men det var första gången ärendet behandlades inför en samlad styrelse. Det är här av största intresse att redogöra för de viktigaste punkterna i denna inför styrelsen offentliga anförande. Nils Holgerson sammanfattade bakgrunden:

"Tingsryds Bryggeri hade i gamla tider ofta utgjort ett orosmoment för övriga bryggerier. Företaget hade arbetat med okonventionella metoder och skickligt utnyttjat sina möjligheter som ett relativt litet företag. Kontakter mellan ledningen för och ägaren till Tingsryds Bryggeri, representerade av direktören Henry Larsson, och representanter för AB Pripp & Lyckholm och AB Stockholms Bryggerier var för sig hade inletts på ett tidigt stadium. Herr Hartmann hos PRIPPS och herrar Holgerson och Rydé hos Stockholms Bryggerier hade svarat för dessa förbindelser och fortsatt även sedan sammanslagningen av Stockholms- och Göteborgskoncernen ägt rum 1964. Henry Larsson hade till en början visat stor misstro till de närmanden som sålunda gjorts. Detta hade haft sin bakgrund i att Tingsryds Bryggeri under Henry Larssons faders tid blivit utsatt för påtryckningar i represalieform från företag med anknytning till den dåvarande kartellsammanslutningen Bryggeriidkareförbundet. Med tiden hade man emellertid lyckats vinna Henry Larssons förtroende.

Sedan mellanölet införts hade Tingsryd uppnått ytterligare framgångar. Man hade även i sin marknadsföring med särskilt burkar fått stöd av PLM. Den egna produktionen hade ej räckt till och Tingsryd hade därför importerat betydande kvantiteter öl från Ceres i Danmark och Bass i England. Med det senare företaget hade man också ingått i samarbete för att på olika håll i Sverige etablera pubar. Även med Löwenbräu i Tyskland hade vissa kontakter förevarit liksom med Tuborg, som varit berett att för sin mellanölsintroduktion i Sverige samarbeta med Tingsryd men avstått därifrån efter framställningar från herr Holgerson. Den skisserade utvecklingen och risken för att Tingsryd skulle säljas till utländskt företag, vilket sedermera visat sig hava varit under övervägande - hade medfört att man i PRIPPS ledning funnit det ytterst angeläget att söka få kontroll över Tingsryd.

Beskrivningen överensstämmer med den version som tecknats ovan, med undantag av att Henry Larsson förnekar att det förekom seriösa förhandlingar om ett förvärv av Tingsryd. Gällande samarbetet med Löwenbräu i Tyskland handlade det om en agentur. Samarbetsplanerna med Tuborg i Danmark går inte att verifiera. Inför styrelsen lät man skulden för det uppstådda underskottet helt falla på Henry Larsson, som inte var närvarande och således inte hade möjlighet att föra sin talan:

"Emellertid måste Henry Larsson själv tillskrivas en stor del av orsakerna till att företagets resultat blivit så dåligt. Det vore angeläget framhålla att herr Ryde, som i stor utsträckning upprätthållit kontakterna med Henry Larsson, gjort allt som man kunnat begära för att styra dennes agerande i önskvärd riktning. Detta hade icke lyckats beroende på Henry Larssons speciella egenskaper.

Vid styrelsesammanträdet framkom det att Gunnar Engellau, styrelseledamot sedan fusionen mellan StB och P & L, valde att lämna sitt uppdrag:

"Motivet vore att han icke kunde acceptera att en affär som den förevarande under så lång tid som skett underhållits styrelsen. Detta uppfattade han för sin del närmast som ett underkännande av styrelseledamöterna från ledningens sida."

Trots det uppkomna läget beslöt man inom styrelsen att inom kort planera ett tillkännagivande av affären, men att detta borde ske så smidigt som möjligt och att en detaljplan skulle utarbetas till styrelsemötet i juni 1972. I september beslöt styrelsen att offentliggöra förvärvet genom en presskonferens och en presskommuniké i oktober 1972.

Det slutliga köpeavtalet undertecknades den 27 september 1972. Den 30 september skulle 49 procent av aktierna överlåtas och den första oktober skulle resterande 51 procent överlåtas till Pripps för den sammanlagda överenskomna summan av 12 415 000 kronor. Därpå skulle de transaktioner och krediter som förekommit mellan 1969 och 1972 justeras. Den första oktober 1972 tillsattes Arthur Peterson som Tingsryds styrelseordförande. Från den första februari kom bryggeriet att ingå i Pripps region Malmö. Bolaget kom slutligen att fusioneras med moderbolaget.

I medierna, framför allt i dagspressen, analyserades Pripps förvärv av Tingsryd utifrån antaganden som är av intresse, då tolkningarna pekade på olika förklaringsfaktorer.

Huvudtesen var att Pripps köpte Tingsryd för att förhindra utländska bryggerier att etablera sig i Sverige. Svenska Dagbladet ansåg att Tingsryd riskerade att köpas upp av den engelska bryggerikoncernen Bass, då det nära samarbetet kunde ha utnyttjats för att få fotfäste i Sverige. Samma analys presenterades i Sydsvenska Dagbladet, då man citerade Kurt Rydes uttalande om att Pripp inte hade för avsikt att utöka sin marknadsandel ytterligare, utan förvärvet var en försvarsåtgärd gentemot "kapitalstarka utlänningar". Att man syftade på Bass var enligt SvD uppenbart, och pekade på det intima samarbete de båda företagen haft genom det gemensamma drivandes av pubar i Sverige och att Tingsryd varit generalagent för Bass Dagens Nyheter var inne på samma förklaringslinje, och man inkluderade Ceres som en möjlig intressent. I artikeln framkom det även att det "... var den politiska diskussionen om mellanölsstopp och socialisering av hela bryggerinäringen som tvingade Tingsryds Bryggerier i Småland att söka efter köpare. Henry Larsson stöder denna tes genom att påpeka att företaget var för litet för "... att ta konsekvenserna av godtyckliga politiska beslut med avgörande för hela branschen ."

Till skillnad från de allra flesta av de tidigare förvärven räknade dock Pripps med att produktionsanläggningen var tillräckligt modern för att bedriva effektiv produktion och att någon nedläggning inte var aktuell, men att det ytterst var de politiska besluten som till sist avgjorde denna fråga." Från den lokala fackföreningen ställde man sig dock negativ till affären, då man varit inställda på att ett "internationellt livsmedelföretag" skulle ta över. Det var enligt samma källa bara att se tillbaka på vad som hade hänt, då Pripps vid de allra flesta tidigare förvärv lagt ner driften." Det råder dock inget tvivel om att man från pressens sida var omedvetna om affärens tidiga ursprung och det faktum att Arthur Peterson skulle ersätta Henry Larsson som ledande figur inom det helägda dotterbolaget.