karta.jpg
Bryggerigatan 5

bryggerigatan5rubrik.gif
- där jag växte upp      Resten av Bryggerigatan

bryggerigatanmin.jpg
Klicka på bilden!

Bryggeriet Kronan

bryggerigatan1951min.jpg
1951


forstabildenmin.jpg
Detta är den första bild av mig, som jag känner till. Den är tagen i Näsby på Elmetorpsvägen, där en väninna till mor, Majken Roupé, bodde. Mor bodde också där, när hon träffade far.
Det allra första stället jag bodde på som nyfödd, 1945, var Dalavägen på Epadalen, alltså längst ut på Vilan innan Charlottesborg. Vilans idrottsplats låg intill. Där hyrde mina föräldrar, Hilding och Astrid Jönsson, på andra våningen i en nybyggd egnahemsvilla. Ägaren var Olof Silverberg, senare Simebjär. Han flyttade så småningom med familjen till ett barnrikehus på Vångavägen i Näsby. Senare återkom han med hustrun till Vilan och bodde då i gårdshuset bakom KBS-affären på Långebrogatan. Kanske huset hörde till S Långgatan.

Nå, vi flyttade efter något år till Bryggerigatan 5. Där växte jag alltså upp. Den röda rektangeln var min närmaste värld och kvarteren runt om blev min första bekantskap med livet och människorna. Huset vi bodde i ägdes av Nils Svensson eller Boka-Svensson, som själv bodde i huset vid Långebrogatan, där fröken Mårtensson hade sin speceriaffär. Han ägde även detta hus, liksom

konsumhuset längre västerut på Långebrogatan. Även inne i stan ägde han en fastighet på Östra Storgatan ganska långt upp mot N Kaserngatan. Där fanns en speceriaffär, som hette Norra Speceriaffären, om jag minns rätt. Norr om denna fanns Wilhelm Ohlssons antikaffär och i hörnet av N Kaserngatan låg Café Freden.

aw3bmin.jpg aw14min.jpg
De här bilderna har jag fått av Anita Wik, f Andersson, på Bomgatan 7, och det
är jag väldigt glad för.
aw7min.jpg aw13bmin.jpg

På bilderna ovan ser man längst till vänster, mellan Bryggerigatan 3 och 5, en liten insprängd byggnad med en dörr och ett fönster. Far hade det en tid som lagerlokal för begagnade kläder, men enligt Anita Wik använde Boka-Svensson en gång i tiden rummet till lager för sina veckotodningar, som han cyklade runt och sålde. Det har hennes far berättat. Det var ett litet smalt rum, som knappt kunde vara ägnat till bostad. På baksidan mot gården låg brygghuset.

Elledningarna i vårt hus bestod av flätade trådar som var dragna utanpå väggarna och fästa på små isolatorer av porslin. Det fanns inga stickkontakter, man använde en "tjuvkontakt" med två uttag som skruvades i lamphållaren i taket, och sedan skruvades glödlampan i den. Så eventuella bords- eller golvlampor, strykjärn o dyl, var förbundna med taket via en sladd.

Vi bodde från början längst upp på tredje våningen i en liten vindslägenhet på två rum med kök och snedväggar i alla tre utrymmena.


spritkokugn1min2.gif
spritkokugn2min2.gif
Det var inte många kvadrat, kanske 30 sammanlagt, golvytan då. Takytan var säkert bara häften. Det fanns ett fönster i varje rum, som på vintern fick förses med innanfönster, som hämtades ned från tredje vind. Det var en kall lägenhet. Isoleringen i snedväggarna var obefintlig. Tapeter på taksponten och plåt utanpå.

En kokskamin fanns i det ena rummet, i köket en vedspis, som man inte kunde elda i p g a att det rök in vid varje försök. Under de ca 12-13 år vi bodde i den lägenheten eldade vi aldrig i köksspisen, vad jag kan minnas. I stället användes ett fotogenkök som stod ovanpå spisen. Det var inte lätt för min mor, men hon var inte bortskämd. Jag minns att vi rostade franskbröd på en brödrost av asbest, som man ställde direkt på fotogenlågan. Till att baka använde mor en ugn för just fotogenkök, en plåtlåda som ställdes ovanpå lågan. Det fanns t o m en termometer inbyggd i luckan. Många goda bullar bakade hon där genom åren, även pepparkakor och annat.
kamin2.gif



vymin1.jpg
I köket fanns inget fönster, bara en fönsterlucka i snedtaket. Om man stod på vasken kunde man sticka ut huvudet och se ända upp till Långebrogatan. Ja, det var sannerligen inte mycket till kök, mest en skrubb. Kylskåp fanns naturligtvis inte, och varmvatten fick värmas på fotogenköket. På vintern fick ibland kranen stå och rinna, för att det inte skulle frysa i ledningen. Jag fick bada i en zinkbalja på köksgolvet, kanske en gång i veckan eller så, jag minns inte riktigt.

Kaminen inne i rummet eldades glödröd, när det var riktigt kallt, och då var det hett så det snurrade i rummet, minst 30 grader. Under natten drog all värme ut inom några timmar, och det var inte ovanligt, att temperaturen var under 10 grader på morgonen. Någon inomhustoalett fanns givetvis inte. Det var utedass nere på gården som gällde. Vi hade ingen annan utgång än mot gatan, så det var att rusa nedför trapporna, ut på gatan, in på gården, och allra längst bort i ett hörn fanns dassen. Mor påminde mig ofta om att sparka i luckorna under sitsen, där tunnan stod, så att eventuella råttor skrämdes bort och inte bet mig i stjärten. Det hände att det var rimfrost på sitsen vintertid. Toalettpapper hade vi inte de första åren, utan det fick bli tidningspapper. Om man hade sår i stjärten, skulle man ta något annat, trycksvärtan kunde vara giftig. Toalettpapper blev senare ett lyft. Det var inte något ovanligt med utedass på den tiden, det hade väl egentligen halva befolkningen fortfarande. Det var inte något exotiskt eller käckt över det, som man kanske kan tycka idag om ett utedass på landet. Det var helt enkelt motbjudande obekvämt, men det hade jag inte kunnat tänka idag, om jag inte varit med om det.

Innan jag lämnar kaminen och eldningen måste jag nämna, vilket fascinerande äventyr det var att sitta på golvet framför luckan och stirra in i lågorna. Jag satt där och petade in olika brännbara föremål och material och fantasin försatte mig till helt andra världar. Där utspelades de mest fantastiska katastrofer i den spisluckan.

Vi eldade med allt, sällan vanlig ved. Det var sönderslagna möbler, gamla skor och lådor. Far handlade med lump och skrot och allt begagnat, så det kunde bli lite av varje som hamnade i spisen. Koks var dyrt, men briketter blev det ofta, torvbriketter, stenkolsbriketter var dyrare. Man köpte dem hos Carl Larssons, som låg alldeles intill. Det fanns också något som hette Stenkolsbolaget, tror jag. Om jag inte minns helt fel, hade de sitt nederlag i närheten av Gasverket på Söder. Man kunde hämta själv i bil eller få det hemkört med lastbil.

Innanfönstren förvarades alltså på vinden. Det var ett säreget utrymme. Det kallades "torkvind" i hyreskontraktet. Man kunde på sin höjd stå rak precis i mitten under själva takåsen, i övrigt fick man gå böjd hela tiden. Golvet var inte helt täckt av brädor, utan risk fanns att trampa miste ned i isoleringen, som utgjordes av kolstybb. Även här uppe fanns takluckor, varifrån man även kunde se ut över ängarna norrut. Alla hyresgäster hade tillgång till denna vind, men man fick turas om, det fanns inte mycket plats att hänga tvätt på. För att komma upp på vinden fick man lyfta ned en trappstege, som hängde i taket i vår farstu. vindsvymin.jpg
Det var ingen smidig och lätt konstruktion, så det krävdes lite armstyrka också för att gå på vinden. I taket fanns sedan en lucka som fälldes upp inåt vinden, och så var det bara att klättra upp med tvättkorgen på armen. Ibland fick en person klättra upp först och sedan någon annan langa upp tvätten.

Garderober fanns inte i lägenheterna. Hos oss på tredje våningen var det smala sidoutrymmen i farstun under snedtaket utanför lägenhetsväggen, så om snedtaket inne i lägenheten slutade på ca 1,20 meters höjd, så fanns det bara snedtak kvar ute i garderoben, sluttande från 1,20 meter till noll. Det var bara att huka sig och krypa. Men vi hade kläder och andra saker där inne, så mycket som nu fick plats. Det fanns ingen annanstans att ha dem. I köket var skafferiet infällt på samma sätt i väggen.

Vad hade vi för möbler? I köket fanns ett köksbord med nedfällbar klaff och en stol. Mer fick faktiskt inte plats. Någon annan möbel fanns inte. Jo, ett skrangligt bord, som far hade snickrat ihop av masonit och smala ribbor. Det stod inklämt mellan spisen och väggen under ett väggskåp för porslin och glas. Och så fanns spisen och vasken där. Det var allt. Ytan att röra sig på var nog tre eller fyra kvadratmeter max. Men vi satt där och åt. Stolar togs in från rummet.

I det första rummet hade vi en dubbelottoman i järn. Man drog ut underdelen och fällde upp den, när det var läggdags. Då täcktes hela rummet av de två sängarna. Bara symaskinen fick plats vid fönstret. I hörnet bak köksdörren stod spisen. Vi hade en gungstol och ett litet soffbord vid sängens kortända. Tavlor? Jag minns inte, jag tror inte det, men en spegel. Symaskinen var också en äventyrsmaskin för mig. Jag kunde sitta framför den och trampa allt vad jag orkade, när remmen inte var kopplad till själva maskinen. Det var ett tåg eller en flygmaskin, och tåget kunde man bromsa så det skrek genom att fälla ett skydd mot hjulet, så att det skrapade mot. Det fanns en klaff med låda att fälla ut, och den drogs tillbaka av ett par tunna spiralfjädrar. När lådan var utfälld och fjädrarna spända, kunde man spela på dem, olika toner beroende var på fjädern man knäppte. Jag sjöng till "musiken".

78ormin.gif I det andra rummet, som var finrum, hade vi ett matrumsbord med fyra stolar, köpt i Wibergs möbelaffär. Vidare en sekretär, som jag fortfarande har kvar i förrådet, en spännande möbel med en välvd klaff, som man kunde fälla upp och ned. Den försvann in i möbeln, när man fällde upp den. Man kunde dra ut en skrivbordsskiva, när klaffen var uppfälld. Det fanns tre små lådor, som jag använde som hemliga fack genom att dra ut hela lådan och lägga ett kuvert med hemliga handlingar i under lådan och sedan skjuta in den igen. En låg bokhylla hade vi också och ett radiobord med en radio på. Två små fåtöljer och ett litet bord fanns det också plats till, underligt nog. När jag börjat på läroverket, gjorde jag ett grammofonskåp i plywood, där vi kunde ha vår grammofon. Det var en enkelspelare som var ansluten till radions högtalare. Vi spelade mycket grammofon.
78-varvsskivor köpte man hos Ågrens eller Lasses musikaffärer i Ö Storgatan. Lasses finns kvar än idag. Jag minns Ann-Caroline, Mjölnarens Iréne, Vildandens sång, Flottarkärlek och många fler. Kalle Stropp fanns också på stenkaka.

När vi skaffat telefon, stod den i det här rummet. Vi hade nummer 179 76. Det var viktigt med telefonen, för far annonserade i Kristianstadsbladet om att han köpte lump och skrot och begagnade saker, möbler och mattor m m. Annonsen började alltid med "Jag hämtar", och han hade den i många, många år. När det ringde var det ofta med anledning av annonsen.


grammofon.gif
Då fick man skriva upp namn och adress och kanske telefonnummer. Ett sådant ärende kallades för en "hämtning". En bra dag innehöll många "hämtningar". Jag var ofta med och hjälpte till. På så sätt var jag runt i många hus i Kristianstad. Jag kunde alla gator. Ofta var det "fina" hem vi kom till, sådana där man bara ville bli av med "skräpet" och inte brydde
sig så mycket om vad man fick betalt. Det var särskilt på vissa delar av Östermalm, sådant folk bodde, kanske inte mellan Lasarettsboulevarden och Södra Kaserngatan, men visst, på Sjöcronas gata ( f d Österlånggatan) och Vasagatan söder om Lagmansgatan. Det var ett fint kvarter. Kanalgatan 2-6 var fina hus. Västra Boulevarden söder om Nya Boulevarden. Utanverkens villaområde. telefon2min.gif

ep.gif Lumpen sorterades, framförallt för att skilja ut det som var "stickylle". Det fick man mycket bättre betalt för i skrotaffären. Lumpen kunde man få 10 öre/kg för medan stickyllet kanske betingade 1 kr. Så det var viktigt. Hela kläder, som kunde återanvändas, hängdes åt sidan och såldes sedan som begagnade kläder eller som man numera säger "second hand". Far körde ut och sålde på landsbygden och hade en stor kundkrets framförallt bland jordbruksarbetare i ett ganska vidsträckt område runt Kristianstad, från Everöd i söder till Broby i norr. Jag var ofta med även på dessa turer, och stiftade många intressanta bekantskaper i det sammanhanget.

Telefonen stod först på den blankpolerade bokhyllan i alm, sedan på en vägghylla. Den var svart och hade en förnicklad nummerskiva. Vi var de enda i huset som hade telefon i början, så vi fick en del samtal till de andra hyresgästerna, och telefonen lånades ibland.

I samma rum, finrummet, hade vi julgranen. Den tog ju upp ganska stor plats. Vi hade inga elektriska ljus, utan stearinljus som tändes en stund ibland. De satt i små plåthållare som klämdes fast på grenarna. Julgransfot var de första åren ett hopspikat kors av bräder med ett stort hål i mitten. Det gick ju inte att ha vatten i den, så granen blev väl snustorr på kort tid. Vi köpte gran av Tage Söderholm på Vilans torg. Han stod där och sålde granar varje år. En gran kostade 3-4 kronor.

Hyran för lägenheten var 32,50 i månaden. Den ökade väl, men den summan minns jag. Ibland var jag med, när far var hos Svensson och betalade. Han bodde på andra våningen i samma hus som fröken Mårtenssons speceriaffär på Långebrogatan. Man gick uppför en trätrappa på gården och sedan en brant trappa upp till andra våningen. Svensson hade ett par glasögon som han klämde fast på näsan med en viss grimas, när han skulle kvittera i boken. Om man inte själv kom och betalade, gick han hem till hyresgästerna och inkasserade.

hyreskontrakt1min.jpg   hyreskontrakt2min.jpg   hyreskontrakt3min.jpg
Hyreskontrakt
Förutom vår lägenhet fanns det en till likadan, fast spegelvänd, på tredje våningen. Där bodde bl a Stig Blom med hustru Ulla. Före dem bodde en engelsman och en tyska där. Han hette Trevett och hon Ingrid till förnamn, tror jag, men jag är inte säker. Om jag inte minns fel, bodde även hennes mor där. Men dem jag minns bäst var alltså Stig och Ulla Blom. Jag har för mig, att han körde ut svagdricka från Svenssons bryggeri på Långebrogatan i hörnet av Allégatan. Jag vill minnas, att de fick barn och flyttade ut till Vinnö sedan.


tyglagningmin.jpg

Mor började med tyglagning hemma
När deras lägenhet blev ledig hyrde vi den också. Det var en betydande expansion. Plötsligt fördubblades vår boendeyta. Det extra köket använde vi bara som förråd, men det ena av rummen fick jag som eget. Jag hade det sedan under hela min tid vid läroverket fram till studenten 1964. Jag trivdes mycket bra där. Man kunde dra ett tjockt draperi för dörrhålet in till det andra rummet, där mor och far sov och hade TV:n fr o m 1960. Vi köpte en TV av Rudolf Pilz för 1200 kr. Det var en Loewe. Far och Pilz började sälja TV-apparater tillsammans vid den tiden. Far hade ju som jag nämnt en stor kundkrets på landsbygden, som också var intresserad av att köpa TV, när den kommersen nu började komma igång.

Bilder från daghemmet Uddegården

Pilz var en tysk, som kommit med familjen till Sverige efter kriget i slutet på 1940-talet. Han hade bott i Balsby och Österslöv och jobbat på Yllefabriken, men flyttat till Landskrona och börjat i radio/TV-branschen. Han hade ett litet förråd och övernattningsmöjlighet i Bryggerigatan 7 på första våningen. Sedan hyrde han en annan lokal i hörnhuset Bryggerigatan /Bruksgatan, även där på första våningen, en liten lägenhet på två rum och kök den också. torpet3min.jpg
Far och Pilz i slutet av 1970-talet, alltså långt efter Vilan-tiden

tvapparater2.gif
Det var till stor del genom Pilz som mitt intresse för det tyska språket blev så stort. Jag hade börjat läsa tyska 1958 i realskolan och efter bekantskapen med Pilz blev det riktigt roligt. Jag fick träna att tala språket med honom. Han hade mycket att berätta från krigsåren, då han hade suttit i koncentrationsläger flera år p g a vapenvägran. Så småningom, 1962, fick jag följa med honom på en bilresa genom Tyskland på besök hos hans släktingar. Ända nere i Wien var vi. Vi åkte i en Volvo Duett, och det var ett otroligt äventyr för mig. Vi var borta i fem veckor, och jag minns,
att jag längtade hem enormt under en period. Aldrig hade jag varit hemifrån så länge förr eller ens överhuvudtaget, och dessutom i främmande land.

Pilz lärde mig att hjälpligt hitta de vanligaste felen som kunde uppstå i en TV, och hur man letar med hjälp av ett kopplingsschema. Jag hade en egen servicelåda och gjorde utryckningar tillsammans med far, när Pilz befann sig i Landskrona. Jag lyckades några gånger avhjälpa felen och kände mig naturligtvis väldigt skicklig och stolt. Det handlade mest om att byta ett rör eller något motstånd, men det väckte stor beundran hos kunderna. När bornholmssändaren kom igång blev det efterfrågan på bornholmsantenner. Pilz tillverkade själv sådana av aluminiumrör, och även det lärde han mig. Jag gjorde antenner under veckan, när han var i Landskrona, och åkte vi runt och satte upp dem. Jag kom på så vis också att klättra på många hustak i och kring Kristianstad.
testbild.gif

Tillbaka till den nya lägenheten. Mitt rum var mycket mysigt och jag möblerade det med diverse möbler, som far kom över i sin handel. Ett tag hade jag ett väldigt skrivbord, en riktig praktmöbel som upptog en tredjedel av rummet nästan. Det var gjort i valnöt och tungt som ett piano. När jag möblerade om, vilket hände då och då, fick jag krypa under det och lyfta några centimeter med ryggen och sakta förflytta det i rummet. På väggarna hade jag mängder av idolbilder och andra vackra urklippsmotiv. Jag hade en stor tavla med alla Sveriges regenter på. Historia var ett favoritämne.

skrivmaskingammal.jpg Skrivmaskin hade jag tidigt. Den första var riktigt gammal med stående typer, som skymde det man skrev på valsen. Först efter halva raden kunde man börja se texten till vänster om typerna. Maskinen var monterad på en träplatta och man kunde sätta en plåthuv över den, när den inte användes. Jag minns inte vad den hette. Nästa maskin var en Smith med dubbelt tangentbord,
särskilda tangenter för stora bokstäver, ingen shift alltså. Den var stor och tung. Jag hade den ända till jag var 18 kanske. Då köpte jag en Facit Privat i väska för 525 kr. Jag hade sparat pengar som jag tjänat på bryggeriet Kronan, där jag jobbade alla jular och somrar från 1958, då jag var 13 år på det 14:e. Den maskinen har jag fortfarande, men bara som ett minne. Skrivmaskinernas tid är förbi.

Den tekniska utvecklingen sedan 1950-talet har varit sådan, att ingen skulle ha trott på sådana förutsägelser på den tiden. TV var ett underverk, tala sedan om datorer, video, CD,

smithpremier2x.gif
DVD, mobiltelefoner, digitalkameror och allt. Visst är det roligt och användbart, och jag har hängt med i utvecklingen något så när, men jag tycker, att vi nu, 2007, har passerat gränsen för vad vi egentligen behöver. Min första fickräknare var en liten plåtlåda, där man med en stålpinne kunde föra en markör i ett antal smala rännor och placera dem framför respektive siffror. Riktigt hur det gick till minns jag inte längre, men man kunde räkna på alla fyra räknesätten med den. Jag hade skrivit efter den någonstans. Jag minns att jag använde den för att göra pristabeller åt en av utkörarna på bryggeriet Kronan, Karl-Axel Olsson hette han, tror jag. Han hade varit privatchaufför åt en greve i Vinnö eller Färlöv. Med hjälp av dessa tabeller kunde han snabbt se vad ett antal läsk kostade utan att behöva räkna efter varje gång. Jag var med honom ett par jular. Mera om bryggeriet i ett annat sammanhang. Tillbaka till mitt rum.

fotogenkamin.gif Det fanns bara en kamin även i den här lägenheten, och den stod i mina föräldrars sovrum. Det var en liten på tre ben. Kronan kunde man lyfta av, och då fanns det spisringar där under som på en köksspis. Eftersom jag hade det tjocka draperiet fördraget, kom det inte tillräckligt med värme in i mitt rum. Jag använde i stället en fotogenkamin, som stod på tre ben. Med ett handtag i toppen kunde man flytta runt den i rummet. Den värmde gott och spred en angenäm lukt av fotogenvärme. Jag kan känna den än idag. I början, när man tände den, var det mera os än lukt, men det gav med sig efter ett tag. På vintrarna, när jag kom hem från skolan,fick jag först ned i vedboden på gården och slå sönder en låda eller någon kasserad möbel och bära upp ved och torvbriketter. Det var nödvändigt att elda även i vedkaminen, annars förmådde inte fotogenelementet höja temperaturen tillräckligt snabbt. Sedan satt jag de flesta kvällar och jobbade med mina läxor. Lite TV blev det väl också, men det var ju inte så många program på den tiden. Sändningarna började inte förrän efter kl 19 och pågick inte särskilt sent. Det fanns bara en kanal, och på onsdagarna var det sändningsuppehåll. Aktuellt med Olle Björklund var ett stående inslag, som man inte ville missa. Före TV:ns tid var det Karusellen med Hyland som var ett måste på lördagskvällen. Vi köpte då hem bakelser från Malmströms conditori och hade det mysigt framför radion. Ofta var det bakelser med skivade bananer och gelé ovanpå. Säkert också nötkransar.

När jag städade mitt rum, brukade jag öppna fönstret och kasta ut den stora golvmattan, som från tredje våningen träffade marken i gången mellan vårt hus och nr 7 med ett brak som ekade mellan väggarna. Där nere fanns en mattbom, där mattorna piskades. Tyvärr gick det inte lika lätt att få upp dem igen. Det blev att släpa via trapporna. Å andra sidan var städningen inte lika grundlig alltid. olle_bjorklund.jpg

handstaendemin.jpg På mornarna var det vintertid tämligen utkylt i rummet. Vår hund, Bojan, låg hos mig och hjälpte till att hålla värmen, men ögonblicket, då jag var tvungen att ta mig ur sängen kom alltid obevekligt, och det var ofta bistert. Det var ibland inte många grader över noll i rummet, så det gällde att snabbt få igång fotogenkaminen och sedan tvätta av sig i det iskalla köket/förrådet, på med kläderna och ner till andra våningen för att äta frukost.

Vi lämnade nämligen med tiden den första vindslägenheten och flyttade ned en våning till en lägenhet utan snedväggar. Det var ju ett lyft. Där hade tidigare Bertil Göransson med frun Nina och dottern Laila bott. Bertil fungerade lite som vicevärd i huset och kom ibland i konflikt med övriga hyresgäster

angående praktiska detaljer i fastigeheten och på gården, inte minst handlade det om brygghuset, som Bertil ville hålla låst och personligen lämna ut nyckel till. Det gillade inte övriga inbyggare i huset. Att behöva gå till Bertil och be om nyckel var ovärdigt. En gång satt det plötsligt ett hänglås till på brygghusdörren utanpå det egentliga, och Bertil fick utreda, vem som satt dit det och få fram en nyckel till detsamma.

Nina var polska och fick väl lida en del spe för detta. Främlingstoleransen var sannerligen inte större på den tiden. Jag tyckte det var lite hemskt med det intatuerade fångnumret hon hade på armen från sin tid i koncentrationsläger, och jag minns, att hon var glad, när Stalin dog 1953.

transistor.gif Bertil och Nina flyttade till Färlöv efter några år, och en annan Bertil flyttade in. Bertil Jönsson och hans fru Anna och dottern Gunilla och ett barn till. De bodde inte så länge där utan flyttade till Glimåkra, tror jag. Denne Bertil råkade ut för en svår olycka senare och låg länge, länge medvetslös. Jag vet inte hur det gick med tiden. Vi övertog i alla fall lägenheten. Det var i den vi fick en bänkspis i köket. Natten då Ingemar Johansson blev världsmästare, råkade far ställa vår transistorradio på plattan, som ännu inte svalnat. Den radion bar sedan alltid ett inbränt minne av den natten.

Mor och far och min syster Eva-Louise, som föddes 1957, flyttade ned till den nya lägenheten, och jag stannade kvar på tredje våningen. Jag hade nu en hel liten lägenhet för mig själv. I den gamla flyttade två unga tjejer in, de var systrar och döttrar till lantarbetaren Nils Andersson på Lillö, senare Skepparslöv. e3min.jpg En av dem hette Margit, den äldsta. Kanske hette den yngre Inger. Det blev rätt mycket fest och oväsen där, men sådan var väl ungdomen även på den tiden. Det fick gå.


På andra våningen var allt mycket bättre. Det fanns två fönster i det stora rummet, ett i det lilla och ett riktigt fönster i köket, som annars inte var särskilt stort det heller. Men det blev ljusare och luftigare, och det fanns en särskild kökstrappa direkt ned på gården. Närmare till dassen och vedboden alltså. Till lägenheten hörde också ett garage, som Bertil Göransson byggt i trädgården. Trädgården hade förresten blivit hans privata hyresförmån med lås på grinden. Den tog vi över men avlägsnade låset. Det fanns flera gamla äppelträd, som gav en hel del frukt, och ett augustipäronträd med massor av päron. Boka-Svensson tog själv hand om augustipäronen och sålde dem, men vi fick plocka så många vi ville. Jag gjorde trädgårdssängar och försökte odla grönsaker, men jorden var nog inte så bra, för det blev inte mycket av det. Det var nog för lite sol bak väggen till Joel Johanssons bilverkstad, som låg direkt söder om trädgården.
tradgard1min.jpg

Uppflugen i äppelträdet. På armen har jag min Polhems-klocka, som far köpt av en man som kallades "Negerkyssen" men egentligen hette Cederholm. Jag har fortfarande den klockan i en låda, och använde den till för ca 10 år sedan.

tradgardenmin.jpg

Jag balanserar på staketet till vår trädgård. Bertil Göransson hade gjort det nya staketet, som ersatte ett fallfärdigt gammalt spjälstaket.Till vänster syns vedbodarna och längst bort i hörnet finns dassen och tredje våningens vedbodar. Cykeln vid staketet är min.
På gården fanns en gammal pump, som aldrig fungerade, vad jag kan minnas. Intill pumpen stod ett syrénträd med lila syréner. Vi letade lyckor i det, åt upp och önskade. På gården fanns brygghuset i ett hörn mellan vårt hus och Bryggerigatan 3. Det var ett litet hus med tjärpapptak, som så småningom ruttnade sönder och föll in. Inne i brygghuset fanns en vedeldad tvättgryta, en vattenkran och avlopp. Vid det lilla fönstret stod en träbänk att skura mattor på. Ett par stora träbaljor ingick i utrustningen. Jag minns att husets barn någon gång badade i dem. Att elda under tvättgrytan innebar för det mesta att brygghuset fylldes av rök, och man fick gå dubbelvikt för att kunna andas lite närmre golvet.

Utanför brygghuset stod soptunnorna, tre stycken. Sommartid var odören obeskrivlig och rakt ovanför fanns fönstren till vår gamla vindslägenhet. Det innebar att det på sommaren inte var särskilt fräscht att öppna dem och vädra. Ofta

huserade stora råttor vid soptunnorna, och hälsovårdsnämnden med Sjunne Holmqvist i täten hade allt som oftast ärende dit med råttgift. Han var så småningom med om att döma ut huset och tömma det på boende. Vi var de sista som flyttade ut 1964.

bryggerig5skiss.jpg Vid soptunnorna brukade jag stå och ropa på mor upp mot fönsterna. "Mojan!" skrek jag tills hon öppnade fönstret. Det fick jag så klart inte göra i fred. En kör av andra ungar ropade genast "Papegojan!" Jag började då använda tilltalsordet "Mor!". Då kom alltid ramsan: "Mor, mor, katten glor - på mina nya skor !" Det var tufft. Till slut använde jag mors förnamn, Astrid, och det stod sig faktiskt. Det kunde jag fortsätta med.

Mellan vår gård och 7:ans var ett plank, som vi klättrade och klängde på. Det gillade inte Bertil Andersson, som var tillsyningsman för nr 7. Han ropade då något avskräckande, men vi hade inte så stor respekt för honom. En gång såg jag en stor råtta, som balanserade sig fram uppe på planket. Det var flera som såg henne, så sanningshalten kunde inte ifrågasättas.

På gården fanns även vedbodarna. Först gamle Stjernfeldts, sedan Kalle Stjernfeldts, därefter vår, som vi tog över efter Bertil Göransson, sedan Josef Olssons. Därefter kom dassen, Stjernfeldts först, sedan Olssons, de blev ensamma om det, sedan Göranssons flyttat, för vi stannade kvar i vårt gamla, som hörde till vindslägenheterna. Sist fanns en pissoar, som det alltid var stopp i, och som därför alltid stank av urin. Allra längst ned på gården, intill pissoaren, fanns de två vedbodar som hörde till vindslägenheterna. Vi huserade ett tag i båda. Far spikade papper på väggarna i den ena och hängde begagnade kläder där. Han använde även garaget till detta syfte. Bilen stod alltid utanför i "gången". tradgard2min.jpg
Jag, Bojan och Eva-Lousie i trädgården. Bilden tagen av Ingvar Olsson uppifrån ett vedbodstak.

ingabrittoevalouisemin.jpg
Min syster Eva-Louise till höger tillsammans med Inga-Britt, Kalle Stjernfeldts dotter, på vår gård.
"Gången" eller "gattet" kallades passagen mellan gavlarna till vårt hus, Bryggerigatan 5 och nästa hus, nr 7. Det var här jag kastade ner mattorna, när jag städade. I gången spelade vi boll, kickade ruta och hoppade hage. Ibland for bollen ut på gatan och in i någon trädgård på andra sidan. Det kunde vara Carl Larssons eller "tanternas". Jag vet inte vilket som var värst. Till Carl Larssons kunde man klättra över spjälstaketet ganska oförmärkt, för deras bostadshus låg rätt långt bort i gatan, men hos "tanterna" var det värre. Man var tvungen att öppna grinden och gå fram till huset, knacka på och be om lov att hämta bollen. Det var inte smärtfritt. Särskilt en av "tanterna", Rut Johansson var arg av sig och gav aldrig lov utan utskällning. (se vidare resten av Bryggerigatan!)

Det kom regelbundet en bil, som sålde fotogen till folk. Alla hade ju fotogenkök. Man gick ned med sin kanna och fick den påfylld en gång i veckan. Det räckte väl inte alltid, för även i speceriaffären kunde man köpa fotogen. Fröken Mårtensson tog kannan över disken och klättrade ned genom en lucka i golvet till källaren och pumpade upp fotogen. Sedan langades kannan tillbaka över disken. Fotogenlukten ingick tillsammans med saltsillsdoften som en naturlig del av speceriatmosfären, som vid jultiden även berikades med lutfiskslukten från de stela flaken av långa, som stod lutade mot väggen i affären.

På andra våningen hade vi en gemensam balkong i farstun. Den var ut mot gatan och bildade ett tak över trappan till ytterdörren på första våningen, den vilade på två

interior3min.jpg
Mor, jag, Eva-Louise och far och hunden Bojan i lägenheten på andra våningen, troligen 1962.


interior1min.jpg
Jag och Bojan 1962. Vår första TV, Loewe, modell Idol, 1 200 kr.

järnstolpar, som stod på det nedersta trappsteget. Som trappräcke fanns två grova järnstänger, som man kunde hänga i knävecken i och slå runt, vilket var ganska riskabelt med tanke på stentrappan där under. Balkongen var i dåligt skick. Golvet var murket och räcket hade lossnat från några fästpunkter i golvet, så man kunde gunga det fram och tillbaka i sidled. Räcket var utformat i smidda järnfigurer och man kunde kliva upp och stå i figurerna och gunga med räcket. Risken att hela räcket skulle lossna från väggen var överhängande och denna manöver var därför förbjuden. Någon gång hände det att vi satt där och drack kaffe. Då hade man bra överblick över gatan och tanternas trädgård mitt emot. Det var kvällssol där.

I farstun fanns tre garderober. En hörde till vår lägenhet, de andra två till Olssons. Varför de hade två, vet jag inte. Kanske det var något tillägg på hyran, det var det antagligen. Olssons var fem personer: Josef, Ines och barnen Ingvar, Inger och Britt. Josef är en känd fotbolls- och handbollsprofil i Kristianstad. Han var tränare för IFK:s pojklag. I sin ungdom hade han uppträtt som ormmänniska under artistnamnet Cikaja. Han jobbade först på Långebro mekaniska och sedan vid Kristianstads renhållningsbolag. Både han och Ines var flitiga och sparsamma människor och köpte först bil, en grå Austin A30 och sedan byggde de hus på Hedentorp, där de bor än idag (2007). De hade garage till bilen nere på Odal. ishockeyspelare.gif

jagochingvar1min.jpg
Jag och Ingvar i mitt rum ca 1962. Romy Schneider och Horst Buchholz på väggen.

jagochingvar2min.jpg
Jag och Ingvar i deras lägenhet ca 1962

Ingvar var och är ett år äldre än jag och gick i Nils Arups klass. Han var också fotbollsintresserad och spelade själv i pojklag och även i högre serier. Vi brukade spela ishockeyspel uppe hos mig och hade mycket roligt tillsammans. Sommaren 1961 cyklade vi på en tandemcykel runt halva Skåne och tältade. Först cyklade vi till hans mormor i Skillinge och låg i tält i trädgården, sedan till Ystad och campade där i Sandlskogen. Vidare till Trelleborg och Falsterbo. I Malmö låg vi på Limhamnsfältet, där det regnade makalöst. Jag tror vi var över i Köpenhamn en tur. Vi var i alla fall hos min mors moster Ida på Möllevångsgatan och fikade. Då fanns det spårvagnar i Malmö. Från Malmö cyklade vi direkt hem i ösregnet. På hemvägen gick den ena kedjan av, och jag fick trampa själv. Vi försökte bytas om, men jag var så ovan vid att sitta där bak, att det inte blev lyckat alls. Det är svårt att sitta bak på en tandemcykel, om man inte vant sig, man vill styra hela tiden, men det går ju inte. Kanske var det tvärtom förresten. Hem kom vi i alla fall. Här finns några bilder och anteckningar från vår cykeltur.

jagochingvar3min.jpg jagochingvar4min.jpg
jagboxmin.jpg ingvarboxmin.jpg
jagochingvar5min.jpg

studentenmin.jpg

Ingvar började jobba på Texo i gamla Yllefabriken, och då brukade vi spela bordtennis på kvällarna i en lokal som fanns där. Det var kul. När jag gått ut skolan, gjorde jag lumpen i Stockholm, och vi kom ifrån varandra. Vi flyttade in till Södergatan och Olssons till Hedentorp. Ingvar gifte sig och bildade familj och bor numera i Immeln. Vi har träffats ett par gånger under åren som gått. Ingvar var med och bar mig, när jag tagit studenten.

På första våningen bodde familjen - eller släkten - Stjernfeldt. Det gick inte att avgränsa en normal familj med mor, far och barn, där fanns många medlemmar av släkten. Det ursprungliga upphovet var Anders och Alexandra Kunnigunda. De bodde

ingvarbengt2007min.jpg

Ingvar och jag 2007-02-23

Fler bilder med familjen Olsson

i lägenheten till höger, när man kom in genom ytterdörren från gatan. Gamla fru Stjernfeldt var nog släktens centralgestalt. Hon var enligt vad jag minns att hon sagt, kommen från Östergötland eller kanske Dalarna. Hon påstod sig vara släkt med Jussi Björling. Hon var en snäll gammal tant, och hennes barnbarn vistades mycket hos henne. Gamle Stjernfeldt låg ofta i en säng och läste deckare, när han inte var ute i vedboden och högg ved eller befann sig med metspöet vid Lilla rännan och metade. Det var hans stora passion. Jag var med honom någon gång, och det brukade han alltid minnas, när vi möttes, även när jag blivit stor. Han brukade säga: - Kommer du "ihu", när vi var vid Lilla rännan och metade, och du fick en fisk och "sprant" hela "väjen" hem och visade den? Jag var aldrig säker på att jag egentligen kom ihåg det, men jag brukade alltid hålla med. Anders var lite senil på slutet, och det hände att han inte hittade hem. Att han skulle gå och meta men utan metspö o s v. Jag tror att han var född i Mörkavad i Degeberga och hade varit vaktepåg som liten. Familjen hade tidigare bott i Ugerup. Jag minns inte vad Anders hade jobbat med på Vilan, kanske hos Anders Perssons tvätteri. Han var gammal redan när jag var liten och jobbade ingenstans då. Han hade alltid keps och kavaj. Han brukade dra hem ved på en dragkärra och ofta gick han på soptippen och letade efter koppartrådar och annat skrot, som det gick att få några slantar för i Guilottes, senare Sture Perssons skrotaffär. Stjernfelts hade, när jag var liten, en hund, som hette Mitzi, en vit spets.

Gamla fru Stjernfeldt läste Vilda Västern, ett litet seriehäfte med huvudpersonerna kapten Miki, den ständigt whiskydrickande Windy, doktor Salasso och överstedottern Susie, Mikis stora kärlek. Den ständigt gäckande skurken Magic Face fanns också ofta med. Tidningen kom ut en viss dag i veckan, och fru Stjernfeldt var alltid väldigt angelägen om att få tag på den så fort som möjligt. Jag samlade på de där häftena och hade en hel kartong full. Vart tog de vägen? Häftet kostade 25 öre.

Anders och Kunnigundas barn var följande: Kalle, som kallades Store-Kalle. Hans fru hette Martha. De bodde på Långebrogatan i Dahlkvist-huset. Deras barn hette Lennart, Stig, Lisa, Leif och Elsie. En bror till Kalle var Nisse, han var nog äldst och bodde på Dalavägen på Epadalen. Han var civilanställd fordonsmekaniker på A3 i Åsum. Han reparerade också bilar hemma i garaget. Han hade en son som hette Uno och någon dotter också tror jag. Hans frus namn minns jag inte. Vidare fanns Oskar, som först bodde i Halmstad, men senare flyttade hem till Kristianstad, frånskild, tror jag. Hans barn känner jag inte till, men han gifte om sig så småningom och fick ett barn till på gamla dar.

vildavastern.jpg

vildavastern2.jpg

Då bodde han i Västra Vallgatan. Han sysslade också med bilar och mekaniska jobb och smide. Han var bra på att svetsa ihop gamla bilar som höll på att rosta sönder. Nästa son var Otto. Han flyttade hem från Malmö, även han frånskild. Han var en duktig skyltmålare och hade verkstad i hörnhuset Bryggerigatan/Bruksgatan på första våningen tillsammans med en man som hette Holmgren och bodde i Näsby på Skyttevägen eller Soldatvägen. Dennes son var ibland på Bryggerigatan och lekte med oss. Otto hade en son i Malmö som hette Hans-Erik, han var också ibland hos Otto och jag var tillsammans med honom en del vid de tillfällena.


Av döttrarna minns jag framför allt Lilly, som bodde i det ena rummet av lägenheten till vänster på bottenvåningen. Hon var ensamstående och hade tre söner med olika fäder. Den äldste var Kalle, Lille-Kalle. Han bodde i det andra rummet och köket av Lillys lägenhet och var gift med en kvinna som hette Elsa. De hade två döttrar, Kyllan, hennes riktiga namn minns jag inte, och Inga-Britt. Elsa hade en son, som hette Bosse. Lille-Kalle hade sällan något riktigt jobb, hur de lyckades försörja sig, minns jag inte. Elsa jobbade nog någonstans. Hon blev med tiden sjuklig och vistades i många år på långvården, innan hon dog. Lillys näst äldste son var Nisse. Han jobbade på Lassessons billackering uppe vid posten, bakom Pelle Monarks cykelverkstad. Han var en mörk, snygg pojke. Yngste sonen Sven-Erik var ett år äldre än jag och den som jag var mest tillsammans med av familjen Stjernfeldt. Han var en snäll och stillsam kille, mycket sympatisk. Tyvärr dog han för några år sedan. Jag träffade honom aldrig som vuxen. Jag tror att han var gift med en tjej som hette Karin, och de hade barn tillsammans. Jag har också för mig, att de bodde på Sommarlustvägen 14, där mina föräldrar också bodde en tid i slutet av 1970-talet. De bodde på 6:e våningen, och någonstans längre ner i huset, tror jag Svenne bodde. Varför har man så svårt att ta kontakt, medan tid är?
davycrocket.gif

Davy Crocket var en annan seriefigur som kom ut i småhäften. Han hade en pälsmössa med svans, som blev väldigt populär under de första åren av 50-talet. Jag hade en sådan mössa. Svansen var fäst med en tryckknapp och således löstagbar.

De här bilderna har Bo Nilsson bidragit med:

andersstjmin.jpg
Anders Stjernfeldt, f 1879
bengtmonabossemin.jpg
Jag, Mona Norling, Bosse Nilsson
lillysvennekunnigundamin.jpg
Lilly, Svenne, Kunnigunda och Svennes far med huvudet bortklippt, tyvärr.
kickanoelsamin.jpg
Kickan (Gunvor) och Elsa (Bosses mor).

kickanokallemin.jpg Kickan och Lille-Kalle. lillekallemin.jpg Bosse och Lille-Kalle. kyllanoelsamin.jpg
Kyllan (Birgitta) och Elsa i gången mot gatan.
lillymin.jpg Lilly elsaooskarfamiljmin.jpg
Elsa, Kristina, Inga-Britt, Kyllan, Anna-Lisa, Mikael, Oskar

Lilly jobbade vid parkförvaltningen och räfsade och skötte planteringarna i stans parker. De hade blå arbetsrockar. Hon gifte sig efter många år med en bonde från Bjärlöv och flyttade ut dit. Hon var en gladlynt människa och sjöng gärna gamla schlagrar, som fanns tryckta i små schlagerhäften.

Anna bodde inne i stan i Västra Vallgatan, om jag inte minns fel. Hon arbetade som städerska vid järnvägen. Hon hade två söner, Nisse och Ingemar. Ingemar hette Englesson i efternamn. Ingemar var ofta hos sina morföräldrar i Bryggerigatan. Han var ett par år äldre än jag.

Greta bodde också i Västra Vallgatan. Om jag inte minns fel jobbade hon hos Anders Perssons, men jag kan ta fel. Hon var i alla fall gift med Norling, som jobbade där. Vilka barn de hade tillsammans kan jag inte redogöra för, men det fanns en dotter, som hette Mona. Hon vistades också mycket hos gamle Stjernfeldts. Hennes halvsyster Anita bodde hos dem, vi var klasskamrater i tredje och fjärde klass. En bror hette Stig (Tutte) och en annan kallades Putte, en yngre syster, Britt, och två äldre, Lillan och Sickan. Hur kan jag minnas alla dessa människor? Var finns de idag?

Det fanns också en dotter i Malmö. Henne vet jag ingenting om. Åtta syskon var de då alltså. 13 barnbarn, som jag minns, tre barnbarnsbarn redan då. Det måste finnas många människor, som härstammar från Anders och Alexandra Kunnigunda Stjernfeldt. Det skulle vara roligt att få träffa några av dem. Släkten Stjernfeldt är så nära förknippad med mina barndomsår, att det knappast går att tänka på min barndom i Bryggerigatan utan att Stjernfeldts finns med.

hopprep.gif I farstun på nedre botten fanns tre garderober och Stjernfeldts hade ett skåp där, som delvis tjänade som skafferi. På golvet framför det skåpet fanns en lucka i golvet. Där kunde man krypa ner i krypgrunden som fanns under huset. Det var spännande. Man kunde inte resa sig där nere, bara krypa på alla fyra. Det var bara grus och jord. Det fanns små fönster ut mot gatan. Det var nät för fönsterrutorna. På gaveln mot "gången" fanns två små runda lufthål in under huset, och det hände att vi kastade in saker där, bollar m m. När vi var nere i krypgrunden kunde vi hitta dem och ta upp dem igen.

Ytterdörren i farstun var självstängande med hjälp av en kraftig spiralfjäder, och det blev en ganska kraftig smäll, när dörren slog igen. På så sätt kunde vi ända upp till tredje våningen höra, när någon kom i ytterdörren. De allra sista åren gjorde Boka-Svensson låset i ordning, så att man kunde låsa dörren. Då fick man börja komma ihåg att ha nyckel till ytterdörren med sig. Utanför var en stentrappa med fyra steg. På nedersta steget vilade järnstolparna som stöttade balkongen ovanför. När man knackade på stolparna med ett järnföremål eller en sten, klämtade det ungefär som vid en järnvägsövergång, när bommarna ladbil.gif
fälls, fast svagare. Jag kan ännu höra ljudet. Undrar om någon annan kan höra det ljudet idag? Det känns underligt, att det enda ställe på hela jorden som det finns kvar på idag, kanske är inne i mitt huvud.

bokmarken.jpg Mellan järnstolparna och väggen fanns ett järnräcke som man kunde klänga i. Någon vågade slå runt i det, fast det var farligt med stentrappan under. Jag hade en gång ett ärtrör i munnen och hängde på något sätt i det där räcket, så att ärtröret stötte rakt upp i gommen på mig, och det började blöda kraftigt. Det var en skrämmande händelse.

Utanför trappan var en ganska bred trottoar, men den var inte stensatt, det var bara grus. En kantsten närmast gatan, som var djupt nedsjunken och knappast fungerade som kant längre. Far brukade ha sin bil parkerad på trottoaren, närmast Nillas staket i nummer 3. Precis där fanns ett litet rum med egen ingång från gatan. Jag vet inte vad det hade använts till förr i tiden, men far hyrde det som förråd för sina begagnade kläder en tid. Det var bara ett litet smalt utrymme med ett fönster åt gatan. Bakom rummet fanns tvättstugan med ingång från gården.

Inne på gården spelade vi kula på våren. Det var roligt, men det kunde också vara en anledning till stor bedrövelse, när man förlorade alla sina kulor. Det var väl inte bara värdet på kulorna - de kostade ett öre stycket - det var också ett slags förlust av självkänsla. Man kände sig mindre värd, om man miste alla sina kulor. Man sörjde dem, och man kände sig lurad och snopen. "Har dom spelat av dig alla dina kulor?" kunde mor säga. "Låt bli att spela med dom!" Vad skulle man med kulor, om man inte skulle spela med dem? Det är ju som med pengar. Vad ska de vara bra till, om de inte ska användas? Det frågar jag mig än idag, när jag hör om alla människor, som samlar stora förmögenheter, som inte kommer till någon nytta. Det är sjukt att inte spela kula, när man har kulor. Och samhällsfrånvänt. kulor.gif

kokstrappanmin.jpg
Detta är köksingången från gården. Gamla fru Stjernfeldt, Ines Olsson och Ingvar med sin fotboll. I vagnen ligger väl Inger eller Britt. Fönsterna till höger hör till Lille-Kalles lägenhet. Året kan vara 1951.
Vi kunde också sitta på kökstrappan på gården och byta bokmärken i solskenet. Det var ofta sol på kökstrappan. Det var en flyttbar trätrappa med två steg. Fru Stjernfeldt satt ofta där i solen och tittade på oss barn, när vi lekte. Vi lekte alltid. "Gömme" eller "Plätt" eller "Tjuv och polis". Ibland hoppade vi hage. Eftersom det var grus bara på gården, gick det alltid att rita rutor på marken. När vi lekte gömme, stod någon med ansiktet mot väggen och räknade till hundra, medan de andra gömde sig. När man hade räknat färdigt, ropade man "Dunk för alla hemmatjuvar!" Det betydde att ingen fick gömma sig så nära, att man inte hann leta efter dem, innan de rusade fram och dunkade i väggen. Man fick inte gömma sig inne på någon annan gård. Ofta var det väl någon vedbod man tog sig in i eller bakom soptunnorna eller bakom Stjernfeldts dragkärra, som stod lutad mot väggen i ett hörn vid tvättstugan eller brygghuset som vi kallade det. Det hände att någon
klättrade upp på brygghusets tak och gömde sig bakom skorstenen. Då gällde det att stå stilla nedanför och vänta ut vederbörande, för om man klättrade upp, kunde den som gömt sig snabbt rusa fram och hoppa ned och hinna dunka sig, innan man själv hunnit klättra ned igen. Jag var inte typen som utförde höga hopp så gärna.


filmisarmin.jpg
Innanför yttertrappan på gården var en liten farstu, som knappast var större än en kvadratmeter, med en dörr till vänster in till gamle Stjernfeldts och en till höger in till Lille-Kalle och Elsa. En osannolikt brant trappa ledde rakt upp till Olssons och vår köksdörr. Ingvar brukade ta trappan i ett par steg. Golvytan mellan våra köksdörrar var om möjligt ännu mindre än där nere, så man öppnade dörren från översta trappsteget och klev därifrån direkt in i köket. Trappstegen blev med tiden så tunnslitna att de brast. Svensson tog då dit en snickare, som förstärkte dem. Ytterdörren gick aldrig att stänga så att den slöt tätt, och därför var farstun ofta full av snö vintertid.

Vi spikade ihop lådbilar av gamla brädor och skaffade gamla barnvagnshjul i skrotaffären. Sedan turades vi om att åka medan de andra sköt på. Man styrde med ett snöre som satt fast på det främre hjulparet, som var fäst på mittbrädan med en genomgående bult, så att det var vridbart. Många olika modeller av lådbilar såg dagens ljus på den gården. Vi lekte också indianer och cowboys. Skotten från knallpulverpistolerna ekade mellan väggarna och krutröken låg tät. Riddare och Robin Hood var andra lekar som vi ägnade oss åt. Man kunde leka affär och skola också, ibland cirkus. Vi hängde filtar över tvättlinorna som löpte över gården. De var cirkusridåer. Vi hoppade rep och "hystade boll" och bytte filmstjärnor eller fotbollsspelare.

På söndagarna drog vi in till stan och gick på matiné. Då kunde vi se våra filmstjärnor på vita duken. Alla fyra biograferna, Bio, Röda Kvarn, Saga och Grand, körde matinéföreställningar, en kl 13.00 och en 15.00. Om pengarna räckte, kunde man gå på två föreställningar. Det kostade 75 öre, så om man lyckats få två kronor med sig, räckte det till godis också. Vi såg hundratals filmer under vår barndom, kanske fler långfilmer än dagens barn tittar på. TV fanns ju inte förrän på 60-talet, så biograferna var verkliga samlingspunkter. Där möttes barn och ungdomar från alla delar av stan, och det kunde nog vara vissa gängmotsättningar då och då. Killar från "Norr" var lite fruktade. De var hårdingar, som man inte skulle reta. En som hette Bengt var bland de tuffaste.
knallpulverpistol.jpg


errolflynn.jpg
Errol Flynn som Robin Hood

Så minns jag Bryggerigatan 5, utgångspunkten för mina första 19 år i livet. Det är oföränderligt så. Och även om ingenting av allt detta finns kvar i dagens sinnevärld, så är det levande hos många människor, inte bara i våra minnen, utan också i våra personligheter. Det finns en botten i oss, som är Bryggerigatan 5, och utan den hade vi varit andra människor, på gott eller ont.

Resten av Bryggerigatan