Sommaren 1955 återvände författaren Gösta Attorps till sin barndoms Hallsberg i syfte att visa den kommande generationen sin uppväxts miljöer men också för att återuppleva och minnas. Småkillen tyckte att Hallsberg med sin gigantisk rangerbangård var klart tuffare än den djursholmska hembygden, men för Attorps själv blev återseendet svårhanterligt. Det gamla Hallsberg var borta , och han hade svårt att ta till sig den nya tidens intryck, eftersom gamla bilder hela tiden "ställde sig i vägen…" I egenskap av "gammal" vilanbo förstår jag precis, hur han kände det: Jag ser idag, då jag dagligen åker med buss 552 till jobbet inte nuets alla hamburgerbarer, konstlade parker, trafikleder, köplador och resursytor, utan i stället Långebro som det en gång var. Bilden t h: 1963 revs Långebrogatan 29, 31 och 33 samt Eriksgatan 1 (och 3).

Det är en hisnande upplevelse att förnimma, hur bussen liksom kraschar in i gamla postens östgavel (postmästare Karlén befinner sig i en annan dimension och bryr sig därför föga) för att sedan plöja igenom nr 19, 21 och 23 rakt igenom Ericssons trädgård med siktet inställt på huset, där Silverbergs bodde. Därefter över gården till Eriksgatan 1/Långebrogatan 31 och förbi brandstationen, där Allan brukade underhålla oss barn med visor på melodier av schlagertyp, för att sedan dröja en stund vid trafikljuset, där Abrahamssons hus och Svenssons bryggeri en gång låg…

Vilken skriande orättvisa: Mina föräldrar, min son och min hustru kan närhelst de vill fysiskt uppleva sin barndoms hembygder, medan jag tvingas till konfrontation med ett opersonligt månlandskap, so förvisso - det måste erkännas - blivit nya generationers hembygd… Så kan det kännas att ha vuxit upp i en tid, då folkhemsbygget nått hiroshimastyrka. Bilden t h: Min mor Helga Hultgren som 1950-1968 var lärare vid Vilans skola (se Ulf T Stjernkvists sida) och min far Georg som drev Kristianstads Heminredning med tapetserarverkstad i huset på hörnet Långebrogatan 33/Eriksgatan 1. Bilden togs 1959.

I huset där min far hade sin affär, bodde på "min" tid familjen Borgelin med sönerna Eva, Kaj och Stig. Kaj hjälpte ofta sin far med bilarna i trädgården på hörnet Eriksgatan 3/S Långgatan 4. För oss var det lätt att falla in i raggarsvängen - IFA, Kaiser eller Fiat Topolino? Det var bara att välja! Eve charmade lätt flickorna i sin stiliga militära uniform!

Högst upp bodde Carlssons, vars son Jan-Ingvar var min lekkamrat, då det begav sig. Hans syster hette Gullvig och var bästis med Zenita Bentzer på Bomgatan 7. Jag glömmer aldrig Carlssons svårstartade Kapitän eller fru Magda Carlsson sittande vid kaffebordet med fru Målar-Larsson i motljus. Här hade också Evert Nilsson sin första frisersalong och hans bror sålde grönsaker i källaren nedanför. Inne på gården hade Börje Pålsson generalagenturen för Wynn's motorolja (Glömmer aldrig vansinnesfärderna i hans Borgward Isabella!) och Gunnel Falks far sin snickeri- och bildhuggeriverksamhet.

I huset Långebrogatan 31, som delade gård med 33:an och Eriksgatan 1, bodde Doris Johansson med man och tre döttrar - Anita, Gun och Britt, Sture Bondesson med sina fyra pojkar - Roger, Jan, Mikael och Per, Perssons med sönerna Per-Åke och Conny samt familjen Appelgren. Den gårdsplanen var tillsammans med platsen för f d Standard-macken, Eriksgatan i hela sin sträckning och lekplatsen nere vid KBS rummen som gav min barndom dess inramning! På Eriksgatan 5/S Långgatan 5 bodde Johanssons. Fru Johansson var genomsnäll och hennes son en mästare i att parkera sin urtjusiga Renault Floride i garaget under huset! I nr 7 bodde bl a Vilhelm Andersson, som på sin tid drev beklädnads- och trikåaffären på Långebrogatan 27 och Nilhems.

I det gula huset Eriksgatan 8 (mittemot 7:an) bodde Anderbergs. De flyttade senare till Önnestad/Bockeboda. Anderbergs perenner och Johanssons björk finns likt Möllerströms päronträd på Bryggerigatan ännu kvar!