Vi bodde på Vilan

Samlade minnen av Johnny Karlsson


Har läst om Bryggerigatan 12 och om Kerstin Åstedt som berättar om sitt boende där och måste komplettera med min historia. Den hade nog inte varit möjlig om inte några fotografier hållit historien vid liv. Mitt emot Åstedts där uppe på andra våningen bodde vi. Min far, Egon Karlsson var anställd på Televerket och min mor Herta arbetade som charkbiträde hos först Larssons men sen Erikssons, Westerbergs Eftr. Nedan ett foto på mig, Johnny och min bror Alf tillsammans med Kerstin.

Bilden längst t.h. påminner om den radio som föräldrarna hade 1939. Från det året satt mina föräldrar och följde TT´s rapporteringar om tyskarnas trupprörelser. Trampbilen tiggde jag om att få när jag såg den hos skrothandlaren. Att både trampor och hjul saknades gjorde inget. Att bara äga var nog. Ett annat ägande var den för tiden ovanliga telefonen. En vacker trälåda fastskruvad i väggen. Numret var 3517 som snart blev 13517 följt av 113517 i takt med telenätets utbyggnad.

stor10min.jpg pdfbild1.jpg trampbil.jpg radio.jpg

Från lägenheten såg man gårdsplanen som till en del bestod av en inhägnad trädgård, samt de tjärade taken på två enplans uthusbyggnader. Tak kan ändå vara fascinerande i många avseenden. Spännande, farligt, äventyrligt, otillåtet. När lockelsen blev för stor kunde jag från ett av fönstren i den gamla lägenheten ta mig ut på tjärtaket på en intilliggande förrådsbyggnad. Efter lite tillvänjning kunde man våga sig på att ta sig upp en nivå till på ett tak som tillhörde grannhuset och nya vyer öppnade sig över Härlövs oändliga ängar. Idag får jag svindel vid blotta tanken på vad ett litet barn kan företa sig.

Mindre farligt var det väl när jag inte ens tre år gammal hade låst in mig i köket och var skrikande olycklig över att inte kunna ta mig ut igen. Far, på andra sidan dörren, förklarade att det bara var att vrida på det lilla vredet på låskistan så går det att öppna. Mitt ordförråd var väldigt begränsat så jag har väl inte förmått annat än skrika i förtvivlan. Efter ett tag knackade det på fönsterrutan bakom mig där far på en stege planerat ta sig in fönstervägen. Han har berättat att mitt skrikande övergick till ett hysteriskt skrattande när jag fick se honom i fönstret. Ingen vet om det var för att han såg rolig ut eller om det var för att jag upplevde befrielsen nära.

Lägenheten hade ingen egen toalett. Den fanns mitt emellan våningsplanets två lägenheter och delades. Alltid rent och snyggt. Men det var inte utan avund man såg på det nya fräscha huset som låg utmed gatan.

På Bryggerigatan 12 var vi grannar med Hvilans Verkstad. När vi barn strax före lunch klev upp på byggnadens sockel för att kunna nå en öppen fönsterlucka och ropa "e här nåna äronde", kunde vi göra oss en hacka på ett par mynt som blev över efter att ha sprungit 50 meter för att köpa mjölk åt dem. Ettöring, tvåöring eller femöring. Nådde vi upp till en tioöring var dagen räddad. Mjölk såldes i lösvikt så man var tvungen att ta med något att ta den i. I affären hade mjölktanten tre olika skopor, 1 liters, halvliters och deciliters, som doppades ner i den rostfria diskens hål till underliggande kanna med mjölk respektive grädde.

Vet inte om detta bedrägliga beteende är urkundsförfalskning men det lär vara preskriberat nu och jag kan därför erkänna brottet. Känslan av att ha tjänat ihop egna pengar på att springa mjölkärenden åt jobbarna gav mersmak på ekonomisk stabilitet och köpkraft. Så vi samlade flaskor som kunde säljas till skrotaffären som hette Guilliotte och vi samlade tidningar. Dessa buntade vi ihop efter att de innersta dränkts in i vatten för att öka på tyngden innan vi knöt ihop dem med snöre. Man fick alltså betalt efter vikt. Naturligtvis samlade vi metallskrot, men vi rev aldrig ner kopparledningar eller koppartak.


En gång hade jag sett en annons i K-bladet om att ett amfibieplan skulle landa på ån och erbjuda flygturer över stan. Mitt eviga flygintresse tog mig till anläggsplatsen för att avundsjukt titta på de bemedlade som steg ombord, men framför allt njuta av takeoff och landningar. Den lade till vid brons ”Vilan-sida” och just där, några steg upp för slänten, låg i många år en korvkiosk som vi ofta hängde kring med förhoppning om att någon korv skulle spricka i tillagningen, för då kunde vi få den. Om inte gratis så billigare.
amfibieplanmin.jpg

Föräldrarna hade säkert länge haft siktet inställt på en bättre bostad. När det närmade sig för skolgång sökte dom sig säkert något på andra sidan den trafikerade Långebrogatan och dessutom närmare skolan. De fann en för den tiden fin lägenhet med balkong och med toalett. Dock inget bad. Hantverkargatan 12.

Carl Larsson ägde tillsammans med hustrun Betty, f Björklund, fastigheten och bodde på första våningen. Men hyran skulle betalas på Bryggeriet Kronans kontor. Jag drar mig till minnes att Bryggeriet Kronan, som Carl Larsson ägde, låg nere vid skrothandeln och att han handlade med kol och tillverkade läskedrycker. När jag nu rotar i gamla minnen vill jag veta mer och historien är åtkomligare än någonsin. Efter många timmars minnesväckande läsning på Vilans vänners sidor har jag kunnat pussla ihop bit för bit och vet nu betydligt mer än när jag bodde där.

Så bra minne man ändå kan ha för vissa händelser och visst är skolstarten en stor händelse i sjuårsåldern. Min första lärarinna t.ex. hon hette Thyra Östberg. Ett annat starkt minne är när det efter en kort tid i ettan eller om det var tvåan, kom in en ny flicka i klassen. Hon kom från Finland. Säkerligen ett av alla de barn som fick lämna sina föräldrar i Finland med en stor adresslapp om halsen för att under övervakning transporteras till uppsamlingsläger i Sverige och sen “lånas ut” till svenska familjer. Detta var ett sätt att rädda barnen från krigets fasor och risker. Andra fasor fortsätter för barnen både vid avfärd och avsked från föräldrarna såväl som vid ankomst till främmande människor och familjer.

Lärarinnan uppmanade henne att lära oss andra hur man räknar till tio på finska ....yksi, kaksi, kolme, neljä, viisi, kuusi, seitsemän, kahdeksan, yhdeksän, kymmenen. Jag kan det fortfarande utantill men kollar stavningen. Samma sak med C-dur skalan som jag kan rabbla snabbt även baklänges. Men den lärdes in några år senare. Men man ser värdet av att lära vid tidiga år.

På kvällstid skickades jag till scouternas småskola – Vargungarna. Minns hur man satt i ring på golvet och att det lästes Djungelboken eller om det var Nils Holgerssons resa och att ledaren skulle kallas Akela. Med åldern blir man förflyttad till de “riktiga scouterna” och det var riktigt bra och användbart i all framtid att lära slå knopar och att kunna tagla. Lika användbart var det att bekanta sig med naturen och att kunna överleva, orientera och bo i den. Det gjordes med kortare eller längre läger och tältboende eller bara vindskydd. Tänker på föräldrarnas ansträngda hushållskassa när vi barn tjatar om att man måste ha scoutkläder.

Det var nära till skolan men jag var orolig på min väg dit. Strax utanför vårt hus låg ett litet enplans ruckel. Jag har nu hittat fastigheten som hette Härlöv nr 134. De som bodde där var sannolikt romer och en pojke i min ålder hade bestämt sig för att prygla mig varje gång jag gick förbi på min väg till skolan. Han var en tungviktare som jag absolut inte ville gå i närkamp med. Heller inte smutsa ner mig. Det blev ömsom omvägar och ömsom språngmarsch.

Ännu fanns det på sina ställen utedass vars tunnor skulle hämtas och bytas ut mot tomma. Ofta syntes en öppen hästdragen vagn just här med denna last.


hantverkareg4min.jpg
Hantverkargatan 12 och Torggatan 3

Framför huset på Hantverkargatan 12 låg ett koloniområde och vi hade en kolonilott att odla. Det blev nära till potatis och jordgubbslandet. Det var inte långt efter krigsslutet vi överraskades en dag med att få vispgrädde till jordgubbarna. Vilken läckerhet. Man glömmer heller aldrig första gång vi såg exotiska frukter som apelsiner och bananer. Nu kunde fartyg åter ta sig till Europa. Före freden 1945 saknade man kanske bara det man hade kunskap om och som barn var de begränsade. Vissa produkter fanns men i mycket begränsad tillgång. Staten delade ut ransoneringskort med kuponger likt frimärken att lämna i butiken för att få köpa t.ex. kaffe, te, kakao. Importvaror som i enorma mängder låg i lastrummen på alla de fartyg som tyskarna sänkte i Atlanten för att svälta ut i första hand britterna. Den olja som inte låg på havsbotten gick åt till alla krigsmaskiner, så bensin fanns inte heller. De få bilar som var i drift gick på gengas. Den skapades i en sluten kamin monterad fram eller bak på bilen eller i en enhjulig släpvagn.



pdfbild2.jpg
Har barns krigslekar något med krig att göra? Eller slåss man som en omedveten träning inför vuxenhetens försvarsförmåga? Eller var det en Robin Hood-lek när vi med träsvärd rusade på inkräktarna från andra kvarter för att driva dem tillbaka?

Bortom koloniområdet fanns banvallen tre meter upp. På denna tremetersbacke övade vi utförsåkning vintertid. Om vi hade skidor. Efter långvarigt tjatande om detta fick jag ett par men då tog vintern slut. På banvallen som rymde en mindre rangerbangård fanns bl.a. “ett riktigt fort”. Det var några meter högt, med väggarna byggda av tjocka liggande stockar och fortet var fyllt med sågspån. Där stod slagen och där försvarade vi vår mark. Hur vi kom underfund med fortets egentliga funktion var när någon av oss grävde lite på djupet och stötte på isblock. Men det var långt senare vi förstod anledningen.

Familjer som hade råd kunde köpa sig ett stort kylskåp med ett fack där isen lagrades och därunder förvara matvaror som kunde hållas friska längre. Baltzar von Platen hade uppfunnit det elektriska kylskåpets kompressor men det skulle dröja innan Elektrolux kom ut med detta på marknaden. Men det var ju också så att KBS slakterier (senare Scan) låg helt nära vårt fort så det var kanske dom som lagrade isen här för att kunna kyla sina färskvaror. Så var det förstås.

Slakteriet hade sina egenskaper. Minns inte om det var veckovis, men inte sällan som de släppte ut en fruktansvärd odör som lägrade sig över samhället. Detta bävade vi för och såg till att alla ventiler var stängda. Men en positiv händelse var när vännen Ove bjöd oss in att duscha någon kväll efter sin arbetstid på slakteriet där han körde en distributionsbil.

Mor arbetade som charkuteribiträde hos Larssons och fortsatte hos Ericssons då de övertog charkuterirörelsen på Långebrogatan. Deras son Jan flyttade i yngre tonåren till familjens vänner i Pasadena Kalifornien där han adopterades av barnlösa vänner (svenskamerikaner) till familjen. Det sades att de saknade en arvtagare till deras verksamhet, fysioterapeut-mottagning om jag minns rätt, men hörsägen. Han fick det nog bra. Hans syster Anita blev sen familjens enda barn här hemma.

Vi fick vid några tillfällen följa med Jans far på bilturer när han skulle leverera charkvaror till lanthandlare. Det var en ljusbrun liten skåpbil med ett kritvitt lastutrymme. Vi tre barn trängde ihop oss på den soffa som även föraren sitter på och det gällde att hålla undan benen när han skulle växla. Som väl var så gick bilarna ganska långsamt på den tiden för då fanns inga säkerhetsselar. Och utan bensin i krigstid drevs bilarna med gasen från ett gengasaggregat monterat bak utanpå bilen.

Ericssons hade även en större bil typ T-ford som nu under kriget stod uppallad i ett av garagen. Garagebyggnaden var separerad från villan och hade två garage och ett utrymme där man rökte korv. På betonggolvet där låg glödande sågspån som utvecklade den rök som skulle sätta smak på charkvarorna. Ovanför dessa rum fanns ett kryputrymme. Som gjort för barns upptäckarglädje och där man kan vistas som något eget, utan risk att någon kunde hitta oss. Utanför byggnaden, i ett hörn av trädgården fanns ett avskilt utrymme med ett flertal burar med illrar. Dessa hjälpte jägaren att skrämma upp villebråden från gryten. Jag hade stor respekt för deras vassa tänder och deras starka rörelser för att ta sig loss gjorde att det inte var några keldjur precis.

Prydnads- eller lustträdgården hade sitt eget avskilda utrymme för fruktträd och grönsaker. Denna gränsade till Långebrogatan som ligger lite högre. I andra änden av trädgården fanns ett staket som gränsade till ”vårt hus”, som vi hoppade över när vi skulle hem.

stor7min.jpg

pdfbild3mittmin.jpg


stor3min.jpg
Ericssons son Jan lekte vi ofta med. Han var förslagen och modig. Tur att ingen såg när vi satt i deras källare och blandade krut och byggde små bomber i rörbitar som vi lät brisera i trädgården. Nej, vi hade inga terroristplaner, vi var bara forskare som ville tillämpa kunskaperna om hur man tillverkar krut. Svavel, träkol, salpeter.

Till vänster bilder från trädgården men sannolikt när Larssons var ägare. De hade en schäfer, Jack. På den sista bilden syns Eriksson på fisketur med min far Egon

Jan flyttade i yngre tonåren till familjens vänner i Pasadena Kalifornien där han adopterades av barnlösa vänner (svenskamerikaner) till familjen. Det sades att de saknade en arvtagare till deras verksamhet, fysioterapeut-mottagning om jag minns rätt, men hörsägen. Han fick det nog bra. Hans syster Anita blev sen familjens enda barn.

Vi fick vid några tillfällen följa med Jans far på bilturer när han skulle leverera charkvaror till lanthandlare. Det var en ljusbrun liten skåpbil med ett kritvitt lastutrymme. Vi tre barn trängde ihop oss på den soffa som även föraren sitter på och det gällde att hålla undan benen när han skulle växla. Som väl var så gick bilarna ganska långsamt på den tiden för då fanns inga säkerhetsselar. Och utan bensin i krigstid drevs bilarna med gasen från ett gengasaggregat monterat bak utanpå bilen.

Vi bodde på tredje våningen och i lägenheten mitt emot bodde en gammal pensionär som alltid utnyttjade oss barn att springa hennes ärende. Fru Westerberg. Sture Nilssons speceriaffär låg förvisso nära men tanten var alltför snål med drickspengar om det överhuvudtaget blev några. Sen kändes det pinsamt att köpa cigaretter åt henne. På den tiden fanns det 10-förpackningar av märket Bill eller Boy men hon kunde bara kosta på sig att köpa en eller två lösa cigaretter. Jo, det såldes lösa cigaretter. Sture Nilsson öppnar försiktigt och plockar ut.

Hennes son var en storväxt polis som i full uniform forcerade trappan genom våningarna kanske en gång i månaden för att se till sin mor. Han hade rykte om sig att använda knytnävarna när oredan kring dansbanorna blev stormig.

Fru Westerberg var en duktig konstnär. Hon målade stora lerfat med sagofigurer. Mina föräldrar förärades några som tack för alla de ärenden som vi barn uträttat.

Hos Sture Nilssons ställer man sig vid den långa disken och väntar tills han kommer fram och säger “God dag, vad får det lov att vara”? Sen tar han en papperspåse och går till den låda som innehåller socker eller mjöl eller vad man nu ville ha och skopar upp den vikt man önskat.

Det är först in i början av 60-talet som livsmedelsbranschen utvecklas. Jag arbetade ett par år på en reklambyrå. Då fick vi en stor förfrågan på ljusskyltar av ICA som ännu hette Hakonbolagen. De hade just då skapat sin nya logotype men det skulle hållas hemligt. Det blev tusentals att leverera och montera över hela landet och de ser likadana ut fortfarande.

I vårt hus fanns en tvättstuga på gården och efter tvätten skulle lakanen manglas. Men innan dess skulle alla lakanen sträckas och vikas på rätt sätt innan de rullades ihop. Alla små veck skulle slätas ut. Det ena efter det andra. Detta var man tvungen hjälpa till med. Även att ta den fulla mangelkorgen till den närliggande mangelboden i Sture Nilsson-huset där jag dessutom måste ”dra mangeln”. D.v.s. stående på en trälåda veva runt det stora handtagsförsedda gjutjärnshjulet som får det enorma marmorblocket att på de blankslitna trävalsarna flytta sig fram och tillbaka över de så snyggt vikta lakanen.

När man står där och vevar sig igenom alla lakanen så går tankarna till mormor i Köpinge som när hon hade stortvätt fick ta ut ”bygegrytan” på gården och elda under denna tills vattnet ”koger”. Vet inte efter hur lång tid, men sen skulle bygen lastas på rullebören och forslas genom byn ner till ån. Rullebören var unik. Den bestod av ett långt flak av slitna brädor på en stomme som i sin förlängning utgjorde handtag. Flaket framtill vek av uppåt likt ett ryggstöd och därunder ett stort trähjul med slitbana av bandjärn.

Vid ån fanns en brygga dit byns kvinnor gick för att skölja sin tvätt. Alltså där mormor låg på knä och med den fria handen få ner ett lakan i taget för att med forsens hjälp skölja tvätten. Det var väl då man efter att ha vridit vattnet ur lakanet använde klappeträet för att banka ut de sista dropparna. Efter fullgjort värv ska sen den fullastade rullebören föras genom byn tillbaka hem. Jag slutar beklaga mig för manglandet.

Farbrodern Einar hade ett dragspel. Ingen hade hört honom spela. Det var kanske därför som min far fick idén att jag kanske skulle kunna göra det. Han köpte spelet och tog mig till kvällskurser i en musik- dragspelsskola, ledd av dåtidens dragspelsvirtuos Lasse Mollby. Platsen för lektionerna var Hemgården och den låg på andra sidan stan. För att ta sig dit måste vi cykla och det var far som ansvarade för dragspelet på sin pakethållare.

Noternas grunder lärde jag i skolan men här fick jag dem fördjupade. Och successivt lärde jag mig spela. Jag hade ambitionen att lära och höll mig ajour via facktidningen Accordion. För att ha råd att köpa denna var jag tvungen att på något sätt tjäna ihop pengarna till den. Mina föräldrar umgicks med Inez och Ove. Inez var mors kusin. De spelade ofta kort när de träffades och jag fick vara med och de såg väl till att jag vann ihop till tidningen som jag tror kostade 75 öre.

Dragspelandet avtog med tiden och instrumentet tillhörde inte de populära. Av tonsättaren Sten Broman uttalat hatat. Under tiden vi bodde i Småland umgicks vi lite med en arbetskamrat som var avdelningschef och hennes make bearbetade mig under lång tid i försök att få köpa spelet. Han lyckas till slut.


pdfbild4min.jpg

Roddklubben och kallbadhuset

En av mina bästa kompisar i tidiga tonåren var Åke Bengtsson (frisörelev). Han bodde mitt emot brandstationen på samma sida. Han hade en syster i Stockholm vars man var chaufför på kungl. hovstallarna där de också hade tjänstebostad. Vi liftade dit och fick bo hos dem med bäddar på golvet. Därmed fick vi närkontakt med alla de kungliga åkdonen bl.a.

Det var Åke som introducerade mig i roddklubben. Där var ju inte alltid bemannat, men under normala vattenförhållande så kunde man med lite list ta sig in i klubbhuset utan nyckel, vilket vi ungdomar inte förtroddes ha. Huset hade en stor öppning i golvet där man med lite list ta sig in i klubbhuset utan nyckel, vilket vi ungdomar inte förtroddes ha. Huset hade en stor öppning i golvet där man kan sänka ner de ganska stora roddbåtarna som var inriggade åttor. Den vägen gick det också att ta sig in för att

använda träningsredskapen i avvaktan på att vi skulle bli fulltaliga för ett träningspass. Ett roddpass gick alltid samma sträcka, upp till Torsebro och/eller Araslövssjön. Det var närmare 2 x 4 kilometers hård rodd och här dög det inte att kraften tog slut. Vi var 8 man som skulle använda likvärdig år-kraft och skeva årorna med precision så att åran inte gräver ner sig i vattnet och bromsar upp. Tillbaka under huset orkade man inte alltid svinga sig upp utan fick använda rep och taljor som man har för att få upp båten.

Det var en disciplinär och vacker sport. I dag ser man den bara när kungens roddare visar hur det går till. Har glömt kommandoordet för att resa årorna till vertikalt och absolut parallellt läge (möjligen skyldra eller enl. lexikon “res årorna”) som man intar när man glider sista metrarna före landning

Åke flyttade till Göteborg och jag har sökt, men aldrig återfunnit honom.

Sporten kompletterades med KFUM´s gymnastiktropp med mycket träning, ibland i gymnastiksal och på somrarna på Ekenabben och uppvisningar emellanåt. Ekenabben är ett vackert naturområde som då hade en vacker träpaviljong med mycket snickarglädje och som liknade en dansbana med servering. Den lär inte finnas kvar. Strax utanför fanns en långsträckt rektangulär grop fylld med hyvelspån där vi landade när vi tränade slå baklänges volter.

En av uppvisningarna hölls i Kongberg, Norge. Kongberg var vänort till Kristianstad så det var väl nån enstaka kommunrepresentant som utgjorde publik av artighet. Minnet av denna Norgetur var riktigt dålig mat. Vi fick nog se lite silver också eftersom platsen är känd för sin silvergruva.

Efter barnafödandet kände mor kanske för att behöva ta hand om sig själv. Hon hade läst om den nya folkrörelsen. Husmodersgymnastiken. Konsum började anordna och organisera husmodersgymnastik med tillhörande barnpassning 1942. I mitten på 40-talet fanns de i Kristianstad och mor deltog. Sen var det väl någon duktig ledare som ville testa sin förmåga att organisera och verkställde följande stordåd.

stor15min.jpg

stor17min.jpg

stor5min.jpg

Den 20 juli 1939 invigdes den första Lingiaden på Stockholms stadion. Syftet med denna internationella gymnastikuppvisning var att fira 100-årsminnet av den svenska gymnastikens skapare Pehr Henrik Ling. Evenemanget organiserades av Svenska Gymnastikförbundet med deltagande av 7 399 gymnaster från 37 länder. Den största delegationen kom från Danmark med 1 900 deltagare. Tyskland sände 1 000 deltagare, vilka alla inkvarterades ombord på Kraft durch Freudes kryssningsfartyg Wilhelm Gustloff. Mor deltog.

Ännu ett exempel på hur mor arbetade i det tysta. Bland gömmorna fann jag ett foto taget efter avslutad studiecirkel. Eftersom jag aldrig sett det tidigare har jag inte kunnat fråga vilket område hon studerade. Jag minns däremot att hon i unga år lärde maskinskrivning på Tekniska Skolan. Nu blev det inte mycket av det i och med hon fick ett arbete på nära håll. Hennes erfarenheter och kunskaper från charkuteriaffären har gett oss alla härliga smakupplevelser.

Utöver allt detta var hon ofta i Köpinge för att hjälpa mormor med någon tung arbetsbörda och hon hade många för att hålla ekonomin flytande.

stor6min.jpg     stor16min.jpg     stor12min.jpg

Förmodligen var det en punktering som ledde mig till ”Pelle Monark” och att Pelle Monark ledde mig till att göra jobbet själv. Han var en smart pedagog som upplät både sin tid och verkstadsutrymme för att lära ut hur man gör. Man sparade pengar och fick gratis kunskap.

Sen har jag bara ett vagt minne av ”Kalle Knarr” som höll liv i knarriga lättviktare och höll till någonstans bakom Bryggerigatan nära skrothandeln.

stor13min.jpg     stor9min.jpg

Far hade nu studerat vidare på Hermods. Aritmetik och algebra minns jag. Han saknade grunderna för att lösa vissa matematiska problem eller uppgifter så han kontaktade en nybliven student i området för att köpa några kvällslektioner. Det ledde så småningom till en bättre position i Televerket. Nu med att planera var och hur linjerna skulle dras samt förhandla med bönder och jordägare om markintrång, tillstånd och kompensation. Nu hade han en tjänstebil. En svart Opel Kadett utan Televerkets orangea kännetecken.

Vid några tillfällen fick jag och en av mina kompisar följa med och assistera i arbetet under vår sommarledighet. Kompisen var en skolkamrat, Ingvar Nilsson, med smeknamnet Sillen. Han bodde också på Bryggerigatan längst ner i kvarteret i hörnet mot Bruksgatan där även slöjdläraren och träsnidaren Lindell hade sin atelje. Arbetet bestod i att dels hålla i det långa metallmåttbandet när det exakta avståndet mellan telestolparna skulle mätas ut och dels hålla i mätstavarna när den räta linjen skulle riktas från teodoliten. Därpå skulle stolpens exakta läge markeras för att nästa arbetslag skulle veta var de tjärimpregnerade stolparna skulle grävas ner.

Precis som när järnvägsbyggandet startades i senare delen av 1800-talet så var även Televerket militärt associerat och uniformerat. Uniformer med olika gradbeteckningar visade var man stod i hierarkin. Stationsmästare, konduktör, linjemästare etc. Det är väl först nu på 2000-talet det försvunnet helt. Nåväl, ännu lever det kvar inom trafikflyget med få undantag.

När jag ser bilden på Studebakerhuset så skymtar hörnet på grannhuset med Vilans Glasmästeri. Detta påminner mig om att glasmästaren Möller har en son som heter Sven. Vi gick båda på Vilans skola och han en klass över mig. Efter skolan arbetade han på familjens glasmästeri och jag har inte glömt när han en gång visade upp sina fingertoppar som var grovt valkiga. Så blir dom när man använder glasskärare sa han. Jag stötte på honom efter många år när jag flyttat till Malmö och besökte ett glasmästeri i Limhamn som visade sig vara hans. Vi blev båda glatt överraskade.

stor14min.jpg
På dekorationsavdelningarna fanns beroende på varuhusets storlek 1 - 3 drivna precisionssäkra texterskor som för hand textade allt från skyltar till alla de många hundra prislappar som förekom i både skyltfönster och på alla varudiskar.

Skolans yrkesvägledning kunde inte hjälpa mig bli reklamtecknare (som numera heter Art Director), men kontrade med att fixa en anställning som dekoratörselev på EPA. Varuhus var en ung företeelse och EPA först i landet. Turitz & Co var ägare med HK i Göteborg. Deras första marknadstest där var öppnandet av varuhuset Grand Bazaar. Allt inspirerat och nära kopplat till USA där vi i långa tider hämtade inspiration genom både kontakter och via rikt illustrerade Magazin Display World. Detaljhandlarna kände sig undanträngda till en början men kom igen och utvecklades med åren till konkurrensstarka motpoler.

I änden av EPA-gatan, Ö. Storgatan, låg ännu delar av artilleriregementet Södra Kasern. De var helt borta först 1953. Jag har sett militärer skaka filtar och hört hästhovars tramp mot stenläggningen. Men A3 har redan legat i flera år i N. Åsum och där fick jag spendera ett år på Underrättelseskolan innan EPA 1957 förflyttade mig att tjänstgöra på ett antal olika orter i landet.


Parallellt studerade jag på NKI-skolan. Efter det har jag bara haft korta besök i stan för att hälsa på föräldrarna som i slutet av 50-talet hade tagit steget till full modernitet i eget hus nära Sommarlust. EPA lämnade jag 1968, i god tid före koncernens tillbakagång och ägnade mig istället åt produktutveckling och att planera butiker och säljbudskap. Som egen företagare behöver inte pensionen sätta varken arbetstider eller åldersgräns.

Det skulle dröja ända till 1982 som jag dyrt kunde köpa en användbar dator, men faktiskt först på 90-talet som grafikkorten och priset på datorerna revolutionerade vårt arbete. Numera mest med ritningsarbete och illustrationer. Förvisso textas det fortfarande med mårdhårspenslar med bara för exklusiva ändamål. Kalligrafi inte att förglömma.

En kombinerad firmafest och utfärd gick 1953 till Malmö med den stora attraktionen att färdas på den just invigda motorvägssträckan mellan Lund och Malmö. Sveriges första. Det fanns ännu inget svenskt ord för företeelsen som i långa tider gick under det italienska begreppet Autostrada. Vet inte varför inte Autobahn myntades. Det var kanske ännu kontroversiellt så nära inpå kriget. EPA Kristianstad låg där Åhléns nu ligger.

Utan vetskap om planerna för Vilan och utan att ha sett ”ruinerna” under rivningstiden var det en chockartad upplevelse att komma till denna främmande miljö när allt var över. Jag slapp se eländet medan det pågick och det var väl ganska så grönt när jag återkom. Men tack vare Vilans Vänner och deras dokumentationer har jag nu kunnat följa vad som skett. Hoppas att den får finnas kvar som ett digitalt museum med gamla svunna miljöbilder på frontsidan.

stor2min.jpg

sodrakasernmin.jpg
Södra kasern

stor1min.jpg