Kristianstad, staden vid Helgeå
En köpstad och fästning "vore riger och lande til beste, gafn och defension"
MATS PETTERSSON

Allön blir Christians stad

Då Vä brändes av svenskarna i februari 1612 fanns på den plats där Kristianstad nu ligger inget annat än en sidlänt obebyggd ö. På denna lilla ö, som kallades Allön, växte under den varma årstiden blott gräs, en mängd olika vattenväxter och albuskar. Vid högvatten var Allön helt avskuren från det omkringliggande landet, men vid lågvatten hade den landförbindelse till Näsby och vidare mot Nosaby eller till Torsebro där Helge å kunde passeras. I nordväst från Allön kunde man över Helgeås vattenspegel se den resliga borgen Lillöhus på ön Blackan och i sydost låg Hammarshus på en liten höjd i kanten av Nosabysjön.

Kristianstad, som byggdes på Allön, har inte vuxit fram som en naturlig mötesplats för handel eller samfärdsel. Staden har, till skillnad från flertalet andra lika gamla städer, anlagts genom ett särskilt kungligt påbud och den var avsedd att fungera dels som befästning och brohuvud för vägpassager i trakten, dels som köpstad och försörjningsort för garnisonen. Kristianstad är Nordens första exempel på en konsekvent genomförd renässansstad med en symmetriskt ordnad rektangulär stadsplan och försedd med ett utvecklat bastionssystem.


Kristianstad - en rikets angelägenhet på gott och ont, i vått som torrt

lagvattenmin.jpg
forstoringsglas.jpg Kristianstads fästning vid lågvatten 1748
Kristianstad grundades genom ett beslut av Christian den fjärde år 1614. Staden har genom historien ett flertal gånger spelat en avgörande roll för frågor som berört riket och landet i sin helhet. Med riket avses i detta fall dels Danmark, dels Sverige. Det faktum att Kristianstad haft viktiga uppgifter på riksplanet har samtidigt inneburit att betydelsefulla avgöranden ibland skett utan att stadens egen befolkning, borgerskapet eller medborgarna, kunnat råda däröver.

Kristianstad undgick att bli intagen av svenskarna under Hornska kriget på 1640-talet. Efter det att staden blivit svensk 1658 "återerövrades" dock fästningen av danskarna under det skånska kriget. I ett par års tid var staden åter under dansk styrelse och förvaltning. Från hösten 1677 och fram till kapitulationen i augusti 1678, då staden var innesluten av svenskarna, minskade fästningens

besättning från 2 700 man till ca 1 000 man och under de sista månaderna var förhållandena i fästningen vidriga. Befolkningen i staden försökte klara sig fram till kapitulationen genom att äta sina hundar och katter.

I samband med danskarnas sista försök att återta Skåne var Kristianstad under en vintermånad 1710 återigen ockuperad av danskarna. Borgerskapets företrädare omtalade dessa veckor i sina klagomål till riksdagen:

Under hotande av deras totala undergång hava borgarne måst anno 1710 med kvarter och överflödigt livsuppehälle underhålla först 600 danskar i 8 dagar och sedan 1200 man i tre veckor; dessutom till fienden utgöra en stor leverans av öl, brännvin, tobak, bröd och andra persedlar...

Under den tid som staden fungerade som fästning var inkvarteringsbördan mestadels mycket stor. Vid två tillfällen har staden dessutom fått inhysa utländska avsatta "kungahov", som kommit hit på grund av Sveriges stormaktsambitioner. I ett memorial till riksdagen från 1719 skriver stadens representanter:

Staden har alltsedan 1710, då fästningsverken åter anlades, (1680 hade det beslutats att Kristianstad skulle upphöra att vara fästning) städse varit belagd med en stark inkvartering, ja ibland hela året med 1 500 å 1 600 man på en gång utom officerare; kossackiske fältherren Orlich med sin svite har dessutom nu redan i 3 år varit här inkvarterad... Utom detta har alltsedan 1710 alla borgerskapets packhus och loftrum varit dem avhända och till magasinets förnödenheter brukade...

hogvattenmin.jpg
forstoringsglas.jpg Kristianstads fästning vid högvatten 1748

Härlövs borg och Ivar Axelssons fasta stenhus på Lillö (1300-1659)
Före grundandet av staden och fästningen på Allön var de intilliggande Härlövs borg och Lillöhus kända som befästningar och som residens för en av de mäktigaste släkterna i Norden. Alltsedan första delen av 1300-talet hade män av släkten Thott suttit här. Först Axel Pedersen Thott och därefter hans son Ivar Axelsson Thott skrev sig mellan 1372 och 1452 till Härlöv. Det fasta stenhuset Lillöhus, en tidig variant av det fortfarande befintliga Glimmingehus, uppfördes troligen på 1450-talet av Ivar Axelsson Thott och innehades av svenska och danska stormän fram till Skånes övergång 1658. Borgen raserades 1659 på befallning av Karl X Gustav - eftersom den ansågs farlig för- rikets säkerhet. Under tiden fram till rivningen 1658 var Lillöhus säte för ett antal bemärkta män i de två riken som omväxlande behärskade Skåne. Så ägdes borgen bl a av det svenska riksrådet Arvid Trolle, den danske riksamiralen Herluf Trolle, den danske rikskanslern Arild Huitfeldt och slutligen fram till 1658 av den danske rikshovmästaren Joachim Gjersdorff.

Lillöborgens byggherre Ivar Axelsson Thott och hans tre bröder Olof, Åke och Erik var mäktiga män på olika håll i Kalmarunionens Norden. Bröderna blev genom strategiska äktenskapsallianser befryndade med den svenske kungen Karl Knutsson och riksföreståndaren Sten Sture d.ä. Det har sagts att Eriks och Ivars dubbelbröllop i september 1466 och Sten Stures bröllop med Åke Axelssons dotter Ingeborg året därefter skulle vara indirekt vållande till slaget vid Brunkeberg 1471.

Alf Henriksson har i en artikel som ingår i skriften "En okänd själ. På jakt efter det nordiska" beskrivit den märkliga brödrakvartetten från Lillöhus:

En minnesvärd skara i unionens hävder är i all synnerhet bröderna Axelsson av ätten Thott. De hette Olof, Åke, Erik och Ivar, och deras stamgods var Lillö i Gärds härad i Skåne, men de slog mycket metodiskt under sig gods och län på ömse sidor om dansksvenska gränsen, så att Åke Axelsson kom att behärska Nissastigen, Ätrastigen och Viskastigen, medan Ivar Axelsson hade grepp om Loshultsvägen och vägen längs Mörrumsån. Olof Axelsson kommenderade den danska flotta som snappade bort kung Erik av Pommern från Gotland och hindrade svenskarna att ta hand om ön; till belöning fick han den som län av danska kronan och bedrev från denna bas sjöröveri på Östersjön i stor skala till sin död 1464. Åke Axelsson var bl a länsherre på Varberg, medan Erik Axelsson och Ivar Axelsson flyttade över till Sverige och steg till höga värdigheter.

I en historisk översikt över Östersjöområdet sägs att hela detta område vid slutet av 1400-talet dominerades av två släktkretsar, nämligen Axelssönerna av ätten Thott och ätterna Sture-Oxenstierna. Thottarna, som