Ur De byggde staden av Thorsten Andersson i Staden vid Helgeå, 1964.

Kristianstad brukar framhållas som ett av Nordens mest renodlade exempel på en anlagd stad, d v s en stad som tillkommit genom ett maktpåbud och uppförts på ett tidigare obebyggt område.

Bland de många byggnadsföretag, som Christian IV med särskilt intresse ägnade sig åt, intar hans stadsanläggningar en central plats. Under de 52 år han var Danmarks och Norges kung grundades 10 nya städer, och i ett 20-tal äldre gjordes planändringar, oftast i samband med omfattande befästningsarbeten. I gengäld nedlades många gamla städer.

stadenvidhelgeaframsida.jpg

Staden Vä låg helt oskyddat i en öppen och lättillgänglig terräng. Avsaknaden av ordentliga försvarsverk gjorde staden till ett lätt byte för en fientlig truppstyrka. Vid flera tillfällen hade också Vä varit utsatt för krigets fasor. Karl Knutsson Bonde hade bränt staden 1452, Svante Sture hade låtit samma öde övergå den 1509, liksom hertig Karl sextio år senare. Den definitiva dödsstöten mot staden riktade hans son, Gustaf II Adolf, vid sitt korta men snabba och intensiva härnadståg mot Skåne i februari 1612. Under det pågående kriget mellan Sverige och Danmark, det s k Kalmar-kriget, hade danska trupper i januari detta år härjat i Västergötland och Småland, varvid bl a Växjö bränts. So en direkt repressalieåtgärd beslöt Gustaf Adolf, då endast 17-årig och nybliven svensk kung, att svara med en raid in på danskt område. Natten till den 5 februari gick han över gränsen vid Loshult med en mindre häravdelning. Hstigt förglyttade sig denna söderut längs Helgeådalen, enligt tidens sed härjande och brännande. Den 8 februari nåddes staden Vä, som utsattes för plundring och därefter stacks i brand.

Gustaf II Adolfs skånska expedition var en kortvarig affär, som varade knappt en vecka. Den fick ingen större betydelse för kriget i övrigt. Dess märkligaste förljd var nedläggandet av Vä och tillkomsten av Kristianstad i dess ställe.

De upprepade anfallen från svenskt håll mot denna del av Skåne och särskilt den lätthet, varmed Gustaf II Adlof obehindrat kunde genomföra sin expedition, visade tydligt, att det behövdes ett starkt försvarsverk, som kunde utgöra ett effektivt spärrfäste och bereda skydd för bygdens folk i orostider. Det är ganska självklart, att dessa synpunkter varit i första hand bestämmande för beslutet att nedlägga Vä och grunda. en ny stad i dess ställe, liksom för valet av platsen för denna.

Huruvida Christian IV känt till de lokala förhållandena så väl, att han personligen från början bestämt platsen för den nya stadsbefästningen, är väl knappast troligt. Visserligen hade han tidigare besökt dessa trakter. Av hans dagbok för år 1607 framgår t. ex., att han under sommaren detta år bl. a. gästade Lillö. Han kan väl knappast då ha undgått att notera denna borgs utomordentligt skyddade läge på en ö i Helgeån med omgivande vatten och sankmarker. Den plats, som utvaldes för Kristianstad, och det sätt varpå de naturliga förutsättningarna där utnyttjades, erbjuder de närmaste överensstämmelser med Lillöhus.

Enligt Christian IV :s dagbok var det den 19 maj 1614, sorn fästningens plan avstacks, d. v. s. utstakades på Allön. Detta datum anger på sätt och vis stadens tillkomst, men som dess egentliga "födelsedag" brukar man räkna den 22 maj, den dag, då kungen från Hammar utfärdade stadens så kallade fundationsbrev. Genom detta förordnades, att Vä hädanefter icke längre skulle räknas som köpstad och att dess privilegier återkallades och helt "kasserades'', samt att i dess ställe Allö skulle privilegieras som köpstad. Som motiv för sitt beslut hänvisade kungen till att Vä i den senaste svenska fejden hade bränts av rikets fiender och att han icke ansåg det rådligt att staden återuppbyggdes på sin gamla plats. I stället hade han funnit för gott att genast låta befästa ön Allö såsom bekväm och "os og riget beleilig" samt tjänlig icke allenast till köpmans bruk utan också till en befästning.

Av fundationsbrevets innehåll framgår, att invånarna i Vä inte direkt var tvungna att flytta till den nya staden. Det stod dem fritt att stanna kvar i Vä, förutsatt att de helt övergick att bli bönder och förpliktade sig att betala skatt och svara för andra åligganden gentemot kronan. Men om de ville fortsätta att ägna sig åt borgerliga näringar, måste de flytta. Däremot innehöll fundationsbrevet en direkt befallning till de bönder, som bodde i Näsby och Nosaby, att hädanefter slå sig ned i Vä och bruka jorden där. Deras tidigare marker skulle nämligen läggas till den nya staden och fördelas bland dess borgare som ersättning för deras ägor i Vä.

karta1645forminskn.jpg
Klicka på bilden för förstoring

Fundationsbrevet ger klart besked om kungens avsikter med den nya staden : den skulle inte blott vara en köpstad utan också tjäna som en rikets fästning. Ytterligare en synpunkt måste ha varit av särskild betydelse för kungens beslut. Det har tidigare framhållits, att Christian IV eftersträvade en fastare sammanknytning av de olika delarna inom det splittrade riket genom ett förbättrat kommunikationsnät. Helgeån skilde de östligaste delarna av det dåvarande danska riket, nordöstra Skåne och Blekinge, från landet i övrigt. Över åns nedre lopp fanns endast två broförbindelser, nämligen vid Torsebro och Åhus. Båda dessa var mycket utsatta i krigstid. Kungen såg nu möjligheten att dra fram en ny lands- och härväg med bro över Helgeån vid Allö. Härigenom skapades en anknytning till vägen från Ystad norrut mot Broby och Smålandsgränsen, men ännu viktigare var, att man fick till stånd en direkt landsväg från Hälsingborg till Blekinge med Christianopel som slutpunkt. Såväl vägen som bron kunde effektivt bevakas och skyddas av fästningen. I gengäld ansåg kungen, att broförbindelsen vid Åhus kunde offras. Order om dess borttagande utfärdades till länsherrarna i Åhus och Hälsingborg redan i samband med fundationsbrevet. Denna åtgärd var främst betingad av önskemålet att skapa en användbar vattenled mellan den nya staden och havet. Att kungen lade stor vikt vid denna form av kommunikation framgår av de stora arbeten, som igångsattes för att underlätta densamma.

Största betydelsen för valet av den nya stadens plats hade emellertid dess tillämpade funktion som riksfästning. Ett läge i en öppen trakt med vida utsikter och med effektivt skydd av omgivande vatten eller sankmarker var idealet för den tidens befästningar. I det avseendet hade Allön de bästa förutsättningar. Helgeåns vattenområde mellan Araslövssjön och Hammarsjön var då betydligt mera omfattande än i våra dagar. Här låg ett antal smärre öar eller halvöar, av vilka Lillö eller Blackan samt Allö var de största. Under vissa delar av året översvämmades stora delar av de omgivande markerna, som eljest var sanka och svårframkomliga. Allön hade på ena sidan Helgeåns strömfåra och på den andra Nosabysjön, den nu torrlagda vik av Hammarsjön, som gick ända fram till Nosaby och skilde Allön från Hammar. I avsaknad av äldre kartor över detta område är det svårt att få en någorlunda exakt bild av förhållandet mellan land och vatten vid tiden för grundläggningen. Sedan dess har stora förändringar skett i landskapet. En åskådlig bild av hur det kunde te sig vid särskilt högt vattenstånd ger en noggrant utförd karta från år 1748. Här ser man fästningsstaden ligga och flyta på vattnet som ett fartyg. Landskapet och inte minst Kristianstads placering i detta gör fortfarande ett säreget intryck, som närmast för tanken till Holland. Det var också från detta land, som Christian IV fick sina starkaste impulser till sitt stads- och fästningsbyggande, och härifrån hämtade han också sina flesta arkitekter och ingenjörer.

När fästningen utstakades på Allö den 19 maj 1611, måste detta ha skett efter en i förväg uppgjord och av kungen fastställd planritning. Denna bör ha föregåtts av undersökningar och mätningar på platsen samt skisser. Men varken den färdiga planen eller några förstudier till denna finns, så vitt man vet, bevarade. Det äldsta kända kartmaterialet från Kristianstad utgöres av ett par fästningsplaner med inritade förslag till vissa utbyggnader samt en tomtkarta med plan och profil av fästningsverken. Den sistnämnda är intressantast. Eftersom här finns med den kanal, som kungen 1616 beslöt att låta gräva tvärs genom staden, kan denna karta icke härröra från själva grundläggningsstadiet. Den anknyter emellertid nära till detta och kan ge goda upplysningar härom.

Som stadsanläggning innebar Christian IV :s nya stad på Allö en för nordiska förhållanden revolutionerande insats. vars betydelse Ragnar Josephson karakteriserat sålunda : "Här utvecklades för första gången på en stor, fri terräng renässansens stadsbyggnadsidéer i hel skala." Kristianstad får också räknas som den första verkligt betydelsefulla fästning inom det nordiska området, där man helt utnyttjat renässansens bastionsystern.

Kristianstads fästningsplan och dess inplacering i terrängen med skickligt utnyttjande av naturliga förutsättningar innebar som nämnts något nytt för nordiska förhållanden. Modern var också den nya stadens plan. Vid första påseende kan den verka ganska enkel och schematisk med sitt regelmässiga gatunät och rätvinkliga kvarterssystem. Vid närmare studium finner man dock, att den är både nyanserad och logiskt genomtänkt med hänsynstagande till de olika funktioner och uppgifter, staden skulle fylla. Stadsplan och fästning har också sammansmält till en enhet, även om gatusystem och bastioner inte står i fullständig relation till varandra. I vad mån stadsplanens utformning bestämts av markförhållanden och andra betingelser, sorn varit rådande på Allö vid tiden för grundläggningen, är inte lätt att avgöra. Öns utseende före denna tid är inte känt. Den är inte ens nämnd i handlingarna rörande kungens mageskiften med Lindenow och Hvitfeldt, vilket talar för att den varit obebyggd. Man kan inte med säkerhet avgöra, vem ön tidigare tillhört, såvida man inte vill tolka uppgiften om kungens skuld till Hvitfeldt för fisket vid Allö som ett bevis för att denne ägt ön.

Omfattningen av själva stadsområdet och dess rektangulära form torde ha betingats av de markförhållanden som rådde vid tiden för grundläggningen. Dessa har också bestämt platsen för kyrkan, ev. också för det stora torget och den kungliga anläggning, sorn skalle ha sin plats närmast öster om detta. Likaså har kanalen tvärs genom staden tillkommit närmast sorn en nödvändig åtgärd för områdets utdikning och för reglering av vattennivån. Denna kanal kom emellertid att på ett markant sätt understryka den uppdelning av staden i två områden, som utgör ett väsentligt grunddrag i stadsplanen. Över huvud taget bygger denna främst på en dubblering. Förutom två stadsdelar med var sitt torg finns här två parallella huvudgator och utanför dessa två bakgator samt två vallgator. I anslutning till vardera torget skärs detta längsgående gatusystem av två tvärgator.

Jämte denna starkt framhävda parallellism ingår i planen ett systern av över- och underordning. De båda stadsdelarna var inte likvärdiga. Den mindre i norr var avsedd för mera representativa uppgifter. Här reserverades från början plats för kyrka, kungsgård och rådhus. Hit förlades också prästgård och skola. Vid fördelningen av tomterna bland stadens första invånare skall vi också finna, att det var de ledande bland borgarna, sorn jämte länets och försvarets chefer slog sig ned kring Stora Torg, det s k Axeltorvet. Den större stadsdelen i söder hade från början en enklare karaktär. Lilla Torg, "Hestetorvet", var centrum i denna stadsdel, där handel och hantverk dominerade. Det skedde emellertid ganska snart en viss utjämning härvidlag. I samband med att Åhus nedlades som stad, kom en del av de ledande borgarna härifrån att slå sig ned kring Lilla Torg. När sedan Otto Marsvin flyttade fram Hammar och hyrde de båda fastigheterna öster orn detta torg, fick också denna stadsdel en viss representativ karaktär. För gatorna gällde också en tydlig differentiering. De båda storgatorna dominerade både genom sin bredd och genom de speciella krav, som ställdes på bebyggelsen utmed dessa. En särställning intog de delar härav, som utgjorde den stora landsvägen genom staden, nämligen norra delen av Östra Storgatan, från Norreport till Stora Torg, samt södra delen av Västra Storgatan, från torget till Söderport. Bakgatornas underordnade ställning markerades bl a av att de var betydligt smalare.

Utöver denna strikt genomförda uppdelning visar planen fyra större platser, reserverade för särskilda ändamål. Det gäller området nordväst om torget, där kyrkan uppfördes, kvarteret öster om Stora torg, kungens plats, samt söder om denna, på andra sidan kanalen. två områden, som i storlek motsvarar tre av resp. kvarters tomter. Det är uppenbart, att dessa undantagits från den reguljära tomtindelningen av särskilda skäl, men tidigare har man saknat uppgifter härom. Det har emellertid visat sig, att det västra av dessa båda områden disponerats av överste Anders Sinclair, den förste chefen för "Skaanske Regiment". Detta förband, som uppsattes ungefär samtidigt med stadens grundläggning, hade också speciell anknytning till staden. Dels bildade en del av regementet garnison i fästningen, dels utförde stora delar av detsamma omfattande arbeten på fästningsverk och kanaler. Det ifrågavarande området har alltså varit avsett för den tidens "militärbefälhavare" i Skåne. Någon bebyggelse blev tydligen aldrig igångsatt under Sinclairs tid, och så småningom kom området i privat ägo och delades upp i tomter på vanligt sätt. Det dröjde dock, innan dessa blev helt bebyggda. Anledningen till detta måste ha varit det obehagliga grannskapet. Det angränsande området i öster var nämligen stadens avrättningsplats, det s. k. "Hintorget", och i dess södra del bodde "mestermanden", d. v. s. bödeln.

Om bebyggelsen på de enskilda tomterna stadgas i fundationsbrevet, att det inte fick byggas några "gemene hytter'' utan ordentliga hus och bostäder, samt att i varje gård skulle finnas stallrum för 8 hästar, i händelse det blev nödvändigt med militär inkvartering. Några detaljbestämmelser i övrigt känner man icke från grundläggningstiden. Däremot hölls det vid flera tillfällen räfst med sådana tomtägare, som underlåtit att inom viss tid bebygga sina tomter. Det förbjöds också strängt att täcka husen med annat än tegel eller sten. Man var rädd för de eldfarliga halmtaken.

Den 21 februari 1624 utfärdade emellertid kungen förbud mot uppförande av annat än 2-våningshus "til Gaden i Christianstad". Samtidigt beviljades alla, som dittills byggt 2-våningshus, skattefrihet under 3 år. Detta löfte upprepades följande år och utsträcktes då att omfatta även dem, som snarast ville bygga 2-våningshus mot gatan "af god Köbstadsbygning". Kungen var alltså mycket angelägen, att denna hushöjd skulle genomföras. Även om man inte finner detta önskemål uttalat tidigare, kan man utgå ifrån att stadsplanen från början var proportionerad härför.

Kungen lade största vikten vid bebyggelsen mot gatan, som han ville ha någorlunda enhetligt genomförd. Några bestämmelser om tomternas utnyttjande för övrigt är icke kända. Genomgående har man använt sig av en viss standardtyp med helt kringbyggda gårdar, där den egentliga bostadsbyggnaden haft sin plats mot huvudgatan och de enklare utrymmena skjutits längst tillbaka på tomten. Detta är en gårdstyp med gamla anor, som emellertid först med renässansen fick sin egentliga form. Också här finner man stadsplanens system med över- och underordnade funktioner tillämpad.

Det har redan framhållits, att kyrkans placering bestämts av grundförhållandena. Den har därför inte kunnat få den centrala plats, man eljest hade väntat sig i denna renässansplan. Härtill kommer, att den på traditionellt sätt förlagts i öster-väster, medan staden är orienterad i sydsydost-nordnordväst. Detta motsatsförhållande har emellertid utnyttjats på ett mycket fint och verkningsfullt sätt. Kyrkan har kommit att intaga en i det närmaste diagonal riktning i förhållande till torget och vänder mot detta sin korgavel, som fått en särskilt rik och förnämlig utformning, Ett annat särdrag i stadsplanen är det förhållandet, att genomfartsleden inte går i rak linje genom staden utan ledes diagonalt över torget från den ena storgatan över till den andra. Detta ger emellertid ytterligare ett intressant och värdefullt tillskott till det spel av nyanser och effekter, som karakteriserar Kristianstads stadsplan.


oster.jpg

”Kongl. Maytts Bygning”

Arbetena med den nya stadens uppbyggnad fördelades mellan å ena sidan borgerskapet och å den andra kungen. Borgarna byggde hus och gårdar åt sig själva utmed gator och torg på de enligt stads-planen utstakade tomterna. Kungen lät bygga den fasta ramen kring detta samhälle, fästningsverken med sina portar och vakthus. Dessutom lade han ut gator och torg, byggde broar och vägar samt grävde kanaler och ordnade vattenvägar. Han uppförde också byggnader för invånarnas gemensamma nytta och behov : kyrka, prästgård, skola och hospital. Slutligen påbörjade han en större anläggning för sin egen räkning, men den blev aldrig förverkligad.

För alla dessa företag erfordrades väldiga mängder av material. Timmer höggs i kungens skogar, särskilt i trakten kring Jämshög. Ekvirke tog man i stor utsträckning på närmare håll, bl. a. i Hammarslund. Sten bröts på olika ställen i bygden, och sandsten hämtades med skepp från Gotland. En tegelugn med två tegellador anlades i Näsby 1615.

  Den södra stadsporten byggdes sommaren 1617 av David Nyborg, som för denna erhöll 400 daler. Slutbetalningen kvitterade han den 27 juli detta år. Bron framför denna port över södra vallgraven var längre än den norra. Under timmermannen Morten Jenssens ledning arbetade här ett 20-tal bönder från Jämshög och Nosaby mellan den 1 juni och 16 oktober med att slå ned pålar med hjälp av en kran. Timret till bron hämtades från Hammarslund på flotte över Nosabysjön och sågades av tre man samt tillhöggs av sex timmermän. Ännu in på det följande året höll man på att lägga ekeplankor på bron.


  soderport2.jpg Söderport 1658. Detalj ur teckning av Erik Dahlberg  
År 1616 den 7 maj skrev kungen till chefen för det nyuppsatta "Skaanske Regiment", överste Anders Sinclair, att han ville ha en "gröfft'', d. v. s, en kanal grävd genom torget i Kristianstad och att detta arbete skulle utföras av regementets soldater enligt närmare anvisningar av länsherren. Under denna och följande sommar ar-betade också soldater ur åtta kompanier med grävningen av denna kanal. Byggmästaren David Nyborg byggde fyra valv, två i linje med storgatorna såsom broar över kanalen och en på vardera sidan, där den genombröt vallen. Här anbragtes s. k. skottportar, d. v. s. dammluckor, som kunde vindas upp och ner, allt eftersom det behövdes för att reglera vattenståndet eller av andra skäl. De två valven i kanalens båda myn-ningar övertäcktes med näver och torv. De kallades östra och västra vattenportarna. Ovanpå dem byggdes 1619-20 vakthus av korsvirke. De omändrades redan 1624 till krutkammare.

Långebro

I samband med grundläggningen nämns inget om brobygget över Helgeå, men det måste då ha varit påbörjat. Vid Christian IV:s nästa besök på Allö, i september 1614, har han gjort följande anteckning i sin skriv-kalender för den 20/9: "Bleff den Broo maalt, som gaar fra Allöe over til Herloff Land, hvilken er 250 Favne lang." Det skulle inne-bära en längd av omkring 470 meter. I samband med ett ombyggnadsförslag år 1642 av den då bristfälliga Långebro anges dess längd till 661 alnar ( = ca 415 m. ) . Från omkring 1740 föreligger en uppgift, att Långebro efter en total ombyggnad 1716 skulle vara 734 svenska alnar lång (=436 m) och 123/4 alnar bred (= 7,57 m).

Under åren 1614-15 leddes brobygget av timmermannen Rasmus Jörgenssen Kolding (på 1620-talet verksam vid Frederiksborg, Kron-borg och Antvorskov för Christian IV :s räkning och ännu 1632 nämnd som "Kongens Tömmermand" ) . År 1615 hade han 28 man i arbete på "den langa Broe for Christianstadt" under 86 dagar, och dessutom arbetade två "sågskärare" från Öllsjö, Peder Nielssen och Aggs Pederssen, med uppsågning av ca 3.500 alnar timmer. Till hjälp vid nedslagning av pålar hade man en pråm och en båt. Det omtalas också detta år, att några av de pålar, som slagits ned förra året, var "bröstfeldig och nedersuncken". Arbetet avslutades med utgången av juli månad 1616, då Långebro tydligen var i huvudsak färdig. I början av år 1628 uppsattes en vindbrygga på bron samt en slagbom. Dessa arbeten utfördes av timmer-mannen Niels Mortenssen enligt kontrakt med dåvarande länsherren, Jörgen Urne. På Erik Dahlberghs bilder av Kristianstad 1658 och 1678 ses Långebro med denna vindbrygga.

På vintrarna kunde isen gå ganska illa åt bropålarna. För att för-hindra sådana skador befallde kungen genom sin länsherre den 27 september 1616, att stadens borgare skulle strax, när isen kunde bära, "vaede omkring Broan" och fortsätta med detta vintern igenom, så länge det behövdes. Att denna befallning verkligen efterkoms visar ett beslut, som borgmästare och råd fattade den 7 januari 1618. Då uppdrogs åt fyra fiskare i staden, Peder Jenssen, Peder Rasmusen. Oluff Mortenssen och Jörgen Fisker att vaka kring varje påle under Långebro, så länge vintern varade. För detta skulle de ha 10 dalar var. Men första gången skulle borgerskapet själv vaka kring pålarna, och det skulle ske dagen därpå, alltså den 8 januari 1618!

Underhållet av Långebro var en besvärlig och kostsam affär, och ganska snart fordrades nya reparationer. Kungen bestämde därför 1624, att bönderna i kringliggande härader skulle betala särskild skatt för brons underhåll, en ordning, som bestod långt fram i tiden. Det tillsattes också en särskild broförvaltare, som skulle ha ansvaret för bron. Den förste innehavaren av denna befattning var förutvarande borgmästaren i Åhus och senare i Kristianstad. Claus Hanssen, som skötte detta uppdrag till sin död 1630.

soderportolangebro.jpg

"Kongl. Maytts Platz"

Kvarteret öster om Stora Torg är på den äldsta bevarade tomtkartan markerad som en hel plats. Det finns ingen anledning att betvivla, att Christian IV redan i och med stadsplanens fastställande reserverat detta område för sin egen räkning. Som "Kongl. Maytts Platz" nämnes det första gången i dec1615, och ännu på en karta med tysk text från 1676 kallas det "Königsplatz".

Enligt en anteckning i räntmästareräkenskaperna för 1614-15, hade ståthållaren på Köpenhamns slott, Breide Rantzau, den 3 april 1615 slutit kontrakt med byggmästare David Nyborg, att han skulle lägga grunden till det hus, Hans Maj:t nådigst ville låta uppföra på Allö i Skåne.

Det har antagits, att detta kungens hus skulle vara identiskt med den stallbyggnad, som under de närmast följande åren var under byggnad för hans räkning, och som nu ingår i Tyghuset. Man har menat, att planerna ändrats på ett tidigt stadium, och att grunden till den för ett mera representativt ändamål avsedda byggnaden kommit att utnyttjas för en betydligt enklare uppgift. Så förhåller det sig emellertid icke. Samtidigt med Kungl. Maj:ts hus omtalas nämligen också kungens stall. Det måste alltså röra sig om två olika byggnadsverk, på vilka det arbetades delvis samtidigt.

Enligt marginalanteckningar i byggnadsräkenskaperna för 1615-16 hade Breide Rantzau slutit ett annat kontrakt med Nyborg den 3 maj 1616 om uppmurande och färdigställande av K. Maj:ts stall för en summa av 700 Daler. Det fanns alltså två olika kontrakt, av vilka det ena avsåg endast grunden under kungens hus och det andra hela stallbyggnaden. Ändå var summan för det förstnämnda arbetet åtskilligt högre. Kungens hus måste alltså ha varit planerat som en omfattande anläggning. Beträffande platsen för densamma finns knappast något val. Den måste ha varit planerad med huvudfasad åt Stora Torg och möjligen med flyglar åt öster mot stallbyggnaden. Uppgiften att Nyborg utöver det uppgjorda arbetet med grunden hade påbörjat tillhuggningen av gotländsk sten "i förråd", visar, att åtminstone en viss utsmyckning i detta material var påtänkt.

Skolan

I fundationsbrevet hade kungen lovat, att så snart Allön blivit någorlunda bebyggd och borgarna flyttat in, skulle där byggas en skola, vari ungdomen kunde bli "optuchtet och udi bogelige konster forbedret". Som institution var det egentligen den gamla skolan i Vä, som blev överflyttad till den nya staden, men byggnaden hämtades från Åhus.

Tomt för skolan var reserverad i det västra kvarteret närmast norr om platsen för kyrkan. Av 1671 års tomtkarta framgår att skolan uppfördes som en vinkelbyggnad. Troligen lades den från Åhus flyttade, längre byggnaden utmed tomtens norra gräns och den nya, mindre byggnaden i vinkel mot denna i väster.

Den större byggnaden, själva skolhuset användes inte bara som skola utan också som provisorisk gudstjänstlokal, till dess Trefaldighetskyrkan blev färdig. Av särskilt intresse i detta sammanhang är uppgifterna, att snickaren Gregers Nicmand den 15/ 11 1615 fick betalt för ett altare, han gjort till sko-lan, samt att hans kollega, Claus Henrichssen, i juli året därpå tog ned predikstolen i Åraslövs kyrka och satte upp den i skolan.

År 1624, när "Trefaldighetskyrkan åtminstone till det yttre närmade sig sin fullbordan, flyttades till denna ett "seyerverck", d. v. s. ett urverk, från "dend gamble kircke udi Christianstad", d. v. s. från sko-lan. Detta arbete ombesörjdes av en "Seigemagger" från Sölvesborg, Ernst Pederssen. Tydligen fanns ännu då ingen urmakare i Kristian-stad. Samtidigt flyttades den stora klocka, som hörde till urverket. Denna klocka torde vara densamma, som år 1616 omtalas som "slaaklocken", för vilken ett särskilt klockhus uppsattes i början av nämnda år av timmermannen Jens Christofferssen. Detta klockhus bör följaktligen ha stått i anslutning till skolan.

År 1627 utlämnades till mäster Vigcrt Danssen, timmerman, 9 ekbjälkar, 8 ekstolpar och 2 000 murtegel, som användes till stadens skola, som då blev "forbedret och opbygget" i samband med att den icke längre behövde användas som kyrkolokal.

Trefaldighetskyrkan

Vid sidan av fästningsbygget var uppförandet av kyrkan Christian IV:s största och kostsammaste byggnadsföretag i Kristianstad. Trefaldighetskyrkan är emellertid också i arkitektoniskt avseende hans främsta insats här och intar för övrigt en särställning bland alla kungens byggnadsverk. Den tillkom under en för landet mycket bekymmersam tid. Endast tack vare stora kraftansträngningar lyckades det att någorlunda slutföra det väldiga arbetet. Till dess finansiering fick alla kyrkor inom Lunds och Roskilde stift bidraga genom att avstå 1/4 av sina inkomster. Allt eftersom bygget drog ut på tiden och fördyrades, måste ytterligare beskattningar tillgripas. Byggnadstiden förlängdes också på grund av bråk och trassel bland arbetarna, såväl under David Nyborgs som Oluf Madssens ledning. Bl a uppstod vid ett tillfälle så gott som öppet krig mellan murare och timmermän, varvid de senare helt enkelt gick i strejk.

Den 13 december 1617 utfärdade Christian IV ett öppet brev, att han slutit kontrakt med byggmästaren David Nyborg om uppförandet av en kyrka i fästningen Kristianstad efter två därpå uppgjorda ritningar. Kopior av dessa överlämnades till Jens Sparre för att han skulle kunna kontrollera arbetet. I juli 1618 fick Henrich Snidker betalt för "et lidet Hus at opbevare di Skabeloner paa Kircken", d. v. s. ett skrin för ritningarna. Tyvärr finns ingen av dessa ritningar bevarade, och ingen uppgift finns om deras upphovsman. Man har gissat på någon av bröderna Steenwinckel, Lorens eller Hans d. y.

Det har antagits, att byggnadsarbetena igångsatts först ett stycke in på året 1618. Av byggnadsräkenskaperna framgår dock, att David Nyborg och hans folk redan på hösten 1617 var i arbete inom kyrkoområdet, där ett särskilt stenhuggarehus hade uppförts för tillhuggning av sandsten. Sparrverk och tak till detta fick man från Nöbbelövs kyrka, som vid denna tid blev riven. I samband med höjningen av gatunivån i staden fick byggmästaren den 26 juni 1618 befallning att höja sockeln med ännu en rad av huggen gråsten.

kyrkan.jpg

David Nyborg avled i april 1619, och på sommaren samma år drabbades staden och dess invånare av pesten. Kyrkobygget avstannade för en tid men återupptogs på våren 1620, då kontrakt om dess fullföljande avslöts med byggmästaren Oluf Madssen. David Nyborg hade också åtagit sig att hugga alla skulpturer, listverk etc. av sandsten. Dessa arbeten övertogs av stenhuggaren Henrick Sievering. Även stenhuggaren Rasmus Claussen, som bl. a. åtagit sig att hugga de stora stenpelarna till kyrkan. synes ha avlidit långt innan han var färdig härmed. Från sommaren 1621 var flera stenhuggare syssel-satta med detta arbete. I slutet av samma år uppgjordes nytt kontrakt härom med stenhuggaren Jochum Evertssen genom Hans van Steen-winckel d. y. Sedan Oluf Madssen gjort nya, kraftigare fundament för pelarna, restes de fyra första av dessa (i öster) i maj 1623 av "Kongens baadsmend" under ledning av arklimästaren Sören Christenssen. De hade sänts upp av kungen från Köpenhamn, och då de hade bråttom att komma tillbaka dit, måste stenhuggarna i hast hugga till ett fotstycke, som inte var helt färdigt. De sista pelarna restes 1625.

Under åren 1621-24 hade sparrverk och yttertak uppförts av timmermannen Vigert Janssen. Efter hans död sistnämnda år utför-des det återstående timmerarbetet av Niels Mortenssen. Taket täcktes med bly under åren 1624-1626 av blytäckaren Johan Lang från Malmö. Smidesarbetena, bl. a. till alla fönster och dörrar, utfördes av Fredrich Holck. Under åren 1623-24 sändes från Köpenhamn sammanlagt 58 kistor danskt glas till glasmästaren Hans Jengel för insättning i de stora kyrkfönstren. Jengel målade och förgyllde dessutom urtavlan på korgaveln samt de skulpterade sandstensfigurerna på denna och de två stora gavelröstena i norr och söder. En annan glasmästare, Henrich Rawe, glasade i slutet av år 1628 fönstren i tornet, som vid denna tid fick sin provisoriska avtäckning, utförd av timmermannen Filip Eldste. Vid flera tillfällen senare försökte kungen få denna ersatt med en riktig spira, men förgäves. Det skedde först 1865-66.

Redan i slutet av år 1626 var själva kyrkorummet i stort sett färdigt. Juldagen detta år hölls den första gudstjänsten här av prosten Jörgen Christofferssen. Då detta inberättades till kungen, som var upptagen av kriget i Tyskland, blev han ytterst förtörnad och begärde, att mäster Jörgen skulle få ett kännbart straff för att han understått sig att utan tillstånd inviga kyrkan. Han skulle åläggas att utbetala en större summa till stadens hospital. Prosten för-svarade sig med att någon invigning hade inte skett, han hade endast utlagt textens förklaring om Kristi födelse. Detta hade till yttermera visso skett på länsherrens befallning och efter hänvändelse till superintendenten (biskop Mads Jensen Medelfart) i Lund, sedan stadens borgare och garnisonen gjort framställning härom. I skolan, "det lille huss, wed det lille Kircke stredet, hvor Schollen nu er", rymdes en-dast ett litet fåtal, medan de andra fick stå utanför dörrar och fönster "i Guds store Weijr", vilket man tyckte var onödigt, då kyrkan nu var i stort sett färdig. Kungen blev så småningom blidkad, och mäster Jörgen slapp böterna. Våren 1628 gav kungen biskopen i uppdrag att förrätta invigningen, och detta skedde under stora högtidligheter på Trefaldighetsdagen den 8 juni samma år.

David Nyborg

Kyrkans förste byggmästare, David Nyborg, kom från Köge, där han ännu vid sin död ägde en gård. Redan före sin verksamhet i Kristianstad hade han anlitats av Christian IV, som år 1610 slöt kontrakt med murmästaren David Nyborg "af Köge" om uppförande av slottet Ibstrup eller Jaegersborg (rivet 1761), c:a en mil norr om Köpenhamn. Senare samma år överenskoms, att han dessutom skulle hugga material till 2 gallerier på samma slott. Det är möjligt, att David Nyborg också kan ha arbetat åt Jens Sparre vid uppförandet av dennes slott, Sparresholm. c:a 3 mil SSV om Köge.

David Nyborg tycks ha anlänt till dessa trakter i god tid före Kristi anstads grundläggning och därvid slagit sig ned i Vä. I Kristianstad bodde David Nyborg vid östra sidan av Lilla Torg, där han först hyrde i Thue skräddares gård. På nyåret 1617 köpte han denna gård, antagligen i samband med att Thue uppsade sitt borgerskap för att flytta tillbaka till Vä.

Bland de arbeten, mäster David utförde i Kristianstad förutom kyrkobygget, kan nämnas de båda stadsportarna, grunden till kungens hus, som aldrig blev upp fört, kungens stall (tyghuset), brovalven och vattenportarna över kanalen, grunden till prästgården samt kåken på Stora Torg. Dess utom gjorde han en del arbeten på Hammars gård. Mycket troligt är också att han uppfört den gård, som länsherren, Jens Sparre, lät bygga i NO hörnet av nuv. Frimurarehotellets tomt.

Oluf Madssen

Oluf Madssen, med vilken slöts kontrakt våren 1620 om kyrkobyggets fortsättning, kom närmast från Kristianopel, där han 1618 hade åtagit sig att uppföra en ny kyrka i stället för den, som förstörts av svenskarna i kriget 1611. Det framgår av boutredningen efter hans död, att han stammade från Ladelund i Sleswig Holstein, strax väste om Flensborg. Han gifte sig i Kristianstad med Marine Andersdatter, dotter till murmästaren Anders Jenssen från Vä, som byggt sig de stenhus vid Östra Storgatans norra del, det s. k. Areschougska huset. som revs så sent som 1959. När mäster Oluf kom till Kristianstad. hyrde han den gård vid Västra Storgatan, som ligger närmast söder om Fortifikationshuset. I samband med sitt giftermål köpte han gården, som då var bebyggd med en ganska liten och enkel byggnad. Denna ersattes med en större, och otroligt är ej, att det kvarstående korsvirkeshuset mot gatan byggts av Oluf Madssen.

Förutom kyrkobygget utförde Oluf Madssen en mängd arbeten för kungens räkning. Han byggde hospitalshuset, avslutade uppförandet av prästgården, reparerade kungens stall efter branden 1622 samt gjorde en mängd underhållsarbeten på fästningsverken. Bl. a. byggde han 1628 om västra vattenporten, som hade skadats vid översväm ning. Ogynnsam väderlek medförde emellertid, att arbetet måste göras om nästan omedelbart. Oluf Madssen torde också ha anlitats av privata byggherrar, bl. a. är det troligt att han byggt Mauritz Drewes' stenhus närmast norr om hans egen gård. Det kvarstår ännu, ingående i Fortifikationshuset.

Prästgården

Enligt punkt 5 i fundationsbrevet skulle kyrkoherden ha sitt "residentz" i staden på plats, som skulle närmare anvisas. Kungen ville hjälpa till med att uppföra prästgården, men borgerskapet skulle sedan svara för underhållet. Detta upprepades i privilegiebrevet av år 1622, men då var prästgården redan färdig. Den 25 april 1617 gav kungen Jens Sparre i uppdrag att på lämpligt ställe i staden låta bygga ett hus, murat mellan stolpar, d v s av korsvirke, vari prästen kunde ha "tillbörlig" bostad. Länsherren skulle också anskaffa timmer och sluta kontrakt med en murmästare om uppförande av huset.

Prästgården förlades till tomten närmast norr om kyrkan och öster om skolplatsen. Timmer anskaffades genom ridfogden i Göinge h:d. Lauritz Hanssen. Huset var 2 våningar högt, 14 bindingar långt och hade 2 gavlar. Följande år, 1618, utförde David Nyborg murningsarbeten på "Prestens huus" och Claus Henrichssen en del snickeriarbeten. Den sistnämnde gjorde bl a 6 dörrar. 28 vanliga fönster och 5 större med utskurna poster i stugan. Året därpå uppfördes ett litet hus, som inrymde "stegers" (kök) och brygghus samt spiskammare. Claus snickare gjorde 4 halva dörrar och 3 hela till detta hus samt en dubbel fönsterkarm med bågar till spiskammaren och 3 fönsterbågar till köket. Smeden Claus Friis till verkade dörr och fönsterbeslag, handtag samt lås och nyckel till gatu dörren, och Tyge Glasmester satte in 10 små fönster i "stegerset". År 1620 gjordes de sista arbetena. Då uppsatte timmermannen Niels Mortenssen 6 mellanväggar i övervåningen, trappor samt 6 dörrar och en liten trappdörr m. m. Murmästaren Oluf Madssen gick slut ligen över allt murverk utan och innan samt vittade "den ganske Sall" och lade "astralt", d. v. s. golvplattor av tegel. Han vittade också stugan och kamrarna. Slutligen må nämnas, att en brunn gräv des och stensattes av Svend Gunderssen och försågs med brunnskar av Niels Mortenssen.

Av alla dessa detaljuppgifter får man en bestämd uppfattning, att prästgården var en ganska förnämlig byggnad, troligen mera påkostad än de flesta av borgargårdarna. Den vitmenade salen med sitt golv av "astralt" och särskilt stugan med sina större fönster och ut skurna fönsterposter tyder härpå. Beträffande de sistnämnda erinras man om Kungsstugan i Åhus med dess vackert skurna fönsterposter.

Prästgården föll tyvärr offer för de exceptionella förhållandena under kriget 1676 78. Under den svåra belägringsvintern 1677 78 revs den helt enkelt ned av de danska soldaterna. och timret använ des som bränsle. Med sorg berättade borgarna senare om den "sköna byggning", som hade varit stadens prästgård. Någon ny blev aldrig uppförd.

Hospitalet

Under medeltiden fanns i de flesta städer särskilda institutioner med uppgift att ta hand om sjuka, gamla och fattiga. Dessa kallades vanligen Hellig Geists hospital eller helgeandshus. Vä hade ett sådant, anlagt omkring 1480 strax utanför stadens södra infart. Även i Åhus fanns ett helgeandshus, beläget öster om torget. Ett stycke utanför stadens västra port låg dessutom ett annat hospital med särskild uppgift att svara för isolering och vård av sådana, som drabbats av den då ganska vanliga spetälskan. Detta var i likhet med de flesta andra medeltida spetälskesjukhus tillägnat S:t Jörgen (Göran). År 1524 sammanslogs detta hospital, som då kunnat upphöra med sin verksamhet, med helgeandshuset till en särskild stiftelse, helgad åt S:ta Anna. Denna övertog de gårdar och den övriga förmögenhet, som då tillhörde de båda äldre hospitalen. I samband med reforma tionen blev S:ta Annas hospital också ägare till all den egendom, som under tidernas lopp samlats till S:t Jörgens hospital i staden Tumatorp (Tommarp). S:ta Anna i Åhus hade dessutom patronatsrätt till Rinkaby kyrka.

När städerna Vä och Åhus nedlades, hade deras hospital inte längre samma berättigande. Det måste från början ha varit Christian IV:s avsikt att överflytta deras verksamhet till den nya staden i likhet med vad som skedde beträffande skolorna. Varken i fundationsbrevet eller i stadens privilegier stadgas emellertid något härom. Ännu så sent som 1629 gjordes en donation till hospitalet i Vä. Då var emel lertid förflyttningen ett faktum. Den första uppgiften om sådana planer härrör från 1624. Den 8 mars detta år befallde Christian IV sin länsherre, Otto Marsvin, att låta uppbygga ett hospital i Kristianstad på den därtill utvisade platsen samt anskaffa timmer och annat, som behövdes, för de pengar, som kungen i samband härmed översände.

Den tomt, på vilken hospitalet byggdes, hade emellertid då redan övertagits och delvis bebyggts av en enskild borgare, köpmannen Lave Madtssen. Han var borgmästareson från Åhus och blev själv senare borgmästare i Kristianstad. Först så sent som 1631 gjorde han emellertid sina krav gällande. Den 14 februari detta år begärde han värdering av de platser, varpå hospitalet hade uppförts. Dessa platser det gällde två heltomter hade Lave Madtssen tagit i anspråk för sina systerbarns räkning. Han hade kört dit fyllning för 30 riks daler och låtit föra in några hus från Åhus. En del av timret till dessa hade emellertid kommit bort och en annan del blivit fördärvat i samband med att kungen "bleff tilsinde siden hospitalet der ac! schulle byggis". Värderingen utfördes av borgarna Hendrick Jenssen. Peder Erickssen. Zackarias Siuffuenssen och Niels Hanssen Bödker Den 28 mars samma år förklarade de, att eftersom platsen i sig själv varit så bred som till 17 bindinger och det hade använts fyllning och, sten på den, kunde det tillsamman vara värt 100 "slette daler".

Vid denna tid var hospitalet redan uppfört. I byggnadsräken skaperna finner man emellertid inga uppgifter härom förrän 1629 30, då utgifterna för detta bygge summariskt införts. Det har tydligen berott på tvekan om var dessa kostnader egentligen skulle bokföras. Det framgår emellertid, att kyrkans byggmästare, Oluf Madssen, lett uppförandet. Den första utbetalningen till honom gjorde den 10 augusti 1624.

Senast fem år därefter var byggnaden färdig. Den låg utmed de båda tomternas västra sida, med fasad åt Helliggeistgade. Av en beskrivning från 1670 talet får man veta, att huset var uppfört av tegel över fot av murad gråsten och hade två våningar förutom "loftet". Taket var täckt med tegel. Huset var 44 alnar långt och 14 alnar brett. Väggarna var 8 alnar höga över sockeln. I söder avslutades byggnaden med ett torn. Ingången låg mitt på gatufasaden och ledde in till en liten farstu. Bottenvåningen var i övrigt delad i två stora rum.

Den norra salen var det egentliga hospitalet, där de sjuka och gamla höll till, män och kvinnor tillsammans. Här stod tre rader sängar. en rad utefter vardera långväggen och en rad mitt på golvet, tillsammans 31 à 32. Till varje säng hörde det skåp eller den kista, som redan föreskrevs i 1524 års stiftelseurkund för S:ta Annas hospital i Åhus.

Dessa fattiga och sjuka förfogade alltså över ett mycket litet utrymme, redan när deras antal ej översteg det bestämda. Det är lätt att föreställa sig vilken trängsel, där måste ha varit, när man tidvis inlogerade mer än dubbla antalet. Fönstren var ganska små och luften måste ha varit förfärlig, ty ingen ventilation fanns. Det dröjde mer än 150 år, innan det gjordes något åt detta. Ett inspekterande riksråd blev då så illa berörd av doften, att han beordrade hospitalsföreståndaren att låta bryta upp ventiler. Salen uppvärmdes av en järnkakelugn, som stod vid östra väggen, alldeles intill väggen mot södra salen, som i sin tur fick värme från en likadan ugn i det angränsande hörnet.

Den södra salen var inredd till hospitalskyrka med altare, predikstol och slagbänkar. De förstnämnda överfördes antagligen från skolan, då denna upphörde att användas som kyrkolokal vid Trefaldighetskyrkans färdigställande. Hospitalet utgjorde som nämnts egen församling med präst och klockare. Knappast någon dag förgick utan gudstjänst. Dagen börjades med ottesång långt före kl. 6 och avslu tades med aftonsång. Söder om kyrksalen reste sig det tidigare om talade tornet, som hade fyrkantig grundplan och åttkantig överbyggnad. Uppgift om dess höjd saknas. Här hängde en klocka och med den var ett ur och slagverk förenat. Hospitalsklockan ringde vid alla gudstjänster och när någon av hospitalets "lemmar" hade dött eller begrovs. I en åt gården utbyggd farstu fanns en särskild likbod, medan en annan utbyggnad, längre söderut. torde ha inrymt en bastu.

I tornet fanns en trappa till övervåningen. som var indelad i sex kamrar, var och en med dörr och lås. Dessa kamrar disponerades av sådana. som "inigivit" sig till hospitalet, till skillnad från dem. som intagits och fick trängas i bottenvåningen. Genom att betala en summa kunde man få disponera en av dessa kamrar och flytta in egna möbler eller andra tillhörigheter. Man tillförsäkrades dessutom kost och vård livet ut men kunde i övrigt leva för sig själv. För att få denna förmån. måste man emellertid betala en ganska hög avgift i form av kontanter eller överlåtelse av fast egendom. Är 1636 ingav sig t ex fiskaren Hans Dreus från Härlöv med sin hustru mot en inbetalning av 300 daler ( = 240 riksdaler). Men inte heller till bottenvåningens "allmänna sal" blev man utan vidare intagen. År 1686 fastställdes avgiften härför till 20 daler silvermynt, en på den tiden så pass stor summa, att ingen verkligt fattig kunde komma in i hospitalet. Men så fick alla "lemmar" sin kost, vari också ingick öl. Hospitalets kök och brygghus låg i en mindre korsvirkeslänga i söder utmed vallen.

Till hospitalet hörde som nämnts ett antal gårdar, gatuhus och utjordar, två vattenkvarnar och en väderkvarn, stora skogsområden, fisken etc samt Rinkaby kyrka och prästgård. Hospitalet var en rik institution, som genom de nämnda intagningsavgifterna ytterligare ökade sin förmögenhet. De bönder som arrenderade hospitalets gårdar, hade en ganska förmånlig ställning. Bl a var de befriade från all militär tjänst och beskattning. De lydde inte under kungens fogdar utan endast under hospitalet och dess föreståndare. En eller två gånger om året drog långa rader av dessa hospitalsbönder till staden för att leverera, vad de var skyldiga korn, råg och havre, smör, höns, gäss, lamm etc. Även järn i form av myrmalm hörde till hospitalets inkomster. Dessa varor användes naturligtvis till vissa delar inom hospitalet, men det mesta förvandlades i pengar.

Märkligt är, att omfattningsmurarna av den hospitalsbyggnad, som Oluf Madssen uppförde på 1620 talet. ännu till stora delar finns kvar. De ingår i den fastighet, vari Konditori Fenix är inrymt, och som i sitt nuvarande utseende närmast är resultatet av en ombyggnad vid 1700 talets slut. Då fanns ännu hospitalskyrkans torn kvar, men det försvann ganska snart därefter.

Borgarnas byggnadsverksamhet

"Hytterne"

Under tiden närmast efter själva grundläggningen rådde en intensiv verksamhet på Allö. Långa karavaner av bondforor med sten, kalk, timmer och jord korn från alla håll. Stora arbetsstyrkor var i gång med uppförandet av fästningsvallarna men också 'vid vägarbeten, brobyggen och inte minst utfyllnads och dräneringsarbeten sysselsattes många. Inne på det blivande stadsområdet började också de första husen resas. Men alla dessa människor måste ha någonstans att bo, de måste också ha mat och andra förnödenheter. Eftersom det inte fanns någon bebyggelse på Allö, måste man lösa bostadsproblemet provisoriskt i avvaktan på att husen i staden skulle bli färdiga.

För kungens arbetsfolk uppsattes på länsherrens befallning våren 1614 två "bolhus", d v s närmast att förlikna med träbaracker. Det var fogden över Jämshögs skogar, Jens Lauridssen i Holje, som ombesörjde detta. Ett år senare flyttade timmermännen Olle Rasmussen och Peder Hanssen från Rinkaby två byggnader från Åhusgård, dels ett korsvirkeshus, dels ett gammalt stall. De uppsattes på Allö, och stallet inreddes med spiltor, häckar och krubbor för kungens arbetshästar. Säkerligen uppfördes också andra hus och bodar av mera provisorisk art, men härom saknas närrnare uppgifter.

Kungens byggnadsföretag var efter vad man kan förstå väl organiserade, men i övrigt rådde helt säkert ganska kaotiska förhållanden under denna första övergångstid. Staden hade inte tagit form, varken i fråga om bebyggelse eller administration, och samhällsmaskineriet hade inte börjat fungera efter gällande förordningar eller normer. Därför har vi heller inte många uppgifter från denna nybyggartid. Men i och med att byting och rådsturätt började verka hösten 1615 resp. våren 1616, har man bättre möjligheter att göra sig en bild av förhållandena. I flera avseenden var de ännu tämligen oförändrade, fastän åtskilliga borgare då hade fått sina nya hem under tak inne på stadsområdet. Men det talas ännu mycket om deras provisoriska föregångare, de s k hytterne, som blivit ett allvarligt problem för staden.

I något enstaka fall omtalas sådana "hytter" inom själva stadsområdet, men det hör till undantagen. Christian IV hade i sitt fundationsbrev bestämt sagt ifrån, att det skulle byggas "ustraffelige borgerhuse och vaaninger, icke nogen gemene hytter", och det blev noga tillsett, att detta påbud efterlevdes. Men utanför vallarna gällde inga sådana restriktioner, och det var här hytterne låg. Av uppgifter i de första årens rättegångsprotokoll framgår det, att denna bebyggelse var koncentrerad till området mellan södra stadsporten och Långebro samt till den motsatta stranden av Helgeån. Innan bron var färdig uppehölls förbindelsen över ån med färjetrafik, och det är naturligt. att denna bebyggelse uppstod i anslutning till färjeställena och utmed vägarna. Som samhällsbildning har således det nuvarande Långebro området väl så gamla anor som själva staden.

Hytternes utseende är inte närmare beskrivet, men av strödde uppgifter synes framgå, att de i allmänhet utgjordes av ett enda rum att de var byggda av enkelt trämaterial ("stikkehus") och troligen låg direkt på marken med tillstampat jordgolv. I några fall tycks flera hytter ha legat under gemensamt tak.

Fastän det inte direkt utsäges, tycks en viss ordning eller antydan till plan ha gällt för denna barackbebyggelse. Dess befolkning var ganska talrik. Här bodde först och främst större delen av det arbetsfolk, som arbetade på fästningsverken och kungens andra företag, vidare en del "vagndrivare" d v s åkare, samt pråm och färjekarlar. Dessutom användes hytterne som genomgångsläger av en del borgare, innan deras hus inne i staden var klara till inflyttning. Det finns också flera exempel på att invånare från Vä av ekonomiska eller andra skäl stannade kvar här och underlät att flytta in i staden. Hit kom också folk från alla delar av det danska riket, alltifrån Jylland till Bornholm, men också från Sverige och Tyskland, ja t o m från "Tattarlannd", var man nu ansåg detta ligga. Många lockades av utsikten att kunna göra goda affärer i samband med stadsbygget. Till detta folkgytter sällade sig slutligen åtskilliga tjuvar och skälmar, som vädrade goda möjligheter att klara sig undan lag och straff i ett samhälle, där rättvisan ännu inte hunnit träda i funktion. Man får ett starkt intryck, att hytterne närmast liknat en stor marknadsplats. Bristen på sanitära anordningar, den sanka och ohälsosamma belägenheten samt de primitiva förhållandena överhuvud taget utgjorde den mörka bakgrunden till det stadium i Kristianstads historia, som hytterne representerar.

Till den 13 november 1615 hade Kungl. Maj:ts byfogde, Johann Niebur, även kallad Kremer, instämt dem, som bodde i hytterne, eftersom det klagades över att de ägnade sig åt köpenskap till stort förfång för stadens borgare, som hade ensamrätt härtill. Varken talg eller smör, hudar eller skinn nådde upp till staden men köptes av bönderna på vägen, till och med innan de kom över bron. Det tillhölls nu dessa hytternes folk, att de skulle snarast flytta in i staden, om de ville bedriva borgerliga näringar. Men där fick de i enlighet med kungens påbud inte bygga några gemena hytter utan köpstadsbyggnader, goda och ostraffliga hus. Slutligen avlyste fogden all marketenterirörelse i hytterne.

En anklagad, Rassmus Pederssen, född i Vä, som hade gått bärsärkargång bland hytterne och därvid överfallit sina egna föräldrar, dömdes den 21 september 1618 att försvinna från staden på två år och "adt drage med paa denn Ost Indische fart". Därmed blev staden representerad på den första färden, som det nybildade danska Ostindiska kompaniet utrustade.

Den 22 oktober 1618 företog Povel Bysser på uppdrag av borgmästare och råd en mätningsförrättning och uppdelning av området mellan Söderport och Långebro. Detta indelades därvid i 64 kålgårdar. Därmed får man räkna med att ett av de viktigaste områdena, som upptagits av hytter, blev "sanerat". På det s. k. "Beckhovet" och på andra sidan om Långebro synes hytterne emellertid ha hållit sig kvar länge än för att så småningom efterträdas av mera ordnad bebyggelse.

Väbornas stad - Christianstad

Kungens stora byggnadsföretag och övriga insatser räckte inte till för att skapa den nya staden. För detta erfordrades också de enskilda borgarnas medverkan. Som tidigare framhållits, var emellertid förut sättningarna härför långt ifrån goda. Det var en av kriget svårt med tagen och delvis helt utarmad folkskara, som med sina nya hem skulle fylla ut de tomma rektanglarna i den av kungen fastställda stadsplanen. Detta skulle ske på ett område, som verkade allt annat än inbjudande. Ett drygt arbete med dränering och uppfyllning ford rades mestadels, innan själva husbygget kunde börja. Många fann uppgiften hopplös och stannade kvar i hytternes slumbebyggelse i det längsta. Situationen förvärrades dessutom av svåra farsoter, som kraftigt decimerade stadens första befolkning. Trots allt utvecklades under denna första tid en intensiv, privat byggnadsverksamhet.

Den 8 juni 1614 skrev kungen till sin länsherre, Jens Sparre, att då några av borgarna i Vä hade bett att få tomter utstakade för sina bostäder, skulle han ombesörja detta på sätt, varom han själv visste besked. Denna utstakning gjordes efter grundläggningsplanen, och det var ingenjören Povel Bysser, som ansvarade härför. Den, som önskade en tomt. vände sig till mäster Povel och fick ta del av stadsplanen samt välja sig en lämplig tomt. Därefter utsta kades denna på platsen, för vilket Povel Bysser betingade sig en daler. Den nye tomtägaren markerade sin äganderätt genom att t. ex. sätta upp en sten med sitt bomärke på området, och sedan kunde arbetet med uppfyllning och husbygge börja.

Från andra av Christian IV:s stadsanläggningar känner man till bestämda föreskrifter angående fördelningen av tomterna mellan borgarna. När Halmstads nya stadsplan skulle genomföras efter bran den 1619, fick länsherren, Holger Rosencrantz, i uppdrag att tillsam mans med några av de främsta borgarna fördela tomterna bland borgerskapet. I andra fall bestämdes, att sådan fördelning skulle ske med hänsyn till rang och förmögenhetsvillkor. Kungen var angelägen, att de centrala delarna blev ståtligt bebyggda. Vid anläggandet av Christiania krävdes dessutom. att de som fick goda tomter i stadens centrum. också skulle bygga ett eller flera hus i de mindre förnämliga kvarteren, avsedda att hyras ut till sådana, som inte själva hade råd att bygga. För Kristianstads vidkommande känner man inga före skrifter av detta slag. Man har emellertid anledning tro, att åtmin stone i fråga om de förnämsta tomterna en viss kontroll skett, an tingen genom kungen själv eller genom länsherren, förmodligen i samråd med stadens styresmän. Att få bygga vid Stora Torg måste i varje fall ha varit ett privilegium, som inte tillkom vem som helst. De närmaste tomterna härifrån räknat utmed den stora genomfarts vägen ansågs också värdefulla, liksom omgivningen kring Lilla Torg. Det sistnämnda tycks dock ha blivit mera uppskattat först i ett senare skede.

Ett studium av ägareförhållandena kring Stora Torg visar, att här hade de ledande i det nya samhället slagit sig ned. Kvarteret öster om torget var som nämnts reserverat för kungens anläggning, troligen avsedd att också inrymma bostad och kansli för länsherren. Jens Sparre tog emellertid för egen räkning den östra hörntomten i kvarteret närmast söder om torget (nu Frimurarehotellets östra del). Hans gård kom för övrigt senare under en längre tid att användas som länsresidens. Regementschefen, Anders Sinclair, tilldelades den stora platsen öster därom (nu Thulehuset jämte an gränsande fastighet i söder). Tomten norr om kungens plats ("Borgs hörna") tillhörde den äldste av stadens båda borgmästare, Jörgen Hanssen, medan den andre, Niels Lauridtssen, slog sig ned mitt emot (nu Kronohusets östra del). Liksom söder om torget fanns här tre tomter, av vilka den mittersta bebyggdes av rådmannen Anders Mickelssen och den västra av Gorris Svendssen, sedermera byfogde och rådman. Dennes äldre bror, rådmannen och från 1617 borgmästaren Oluf Svendssen, ägde den norra av rådhus kvarterets tre tomter. Den mellersta av dessa var reserverad för rådhuset, och den södra tillhörde rådmannen Peder Povelssen. Hörn tomten på andra sidan kanalen (nu HSB:s nybyggnad) innehades av stadens förste byfogde, Johan Niebur. I kvarteret söder om torget (Frimurarehotellet) hade rådmannen Hans Klaussen, den berömde silversmeden. tagit hand om den västra hörntomten, medan hans kollega Povel Nielssen, tidigare byfogde och senare rådman, bodde i mitten. Bland övriga medlemmar av stadens första magistrat åter fanns rådmannen Jens Nielssen Kielesmedt när mast norr om borgmästare Jörgen Hanssen, vid "Nörre gaden", och rådmannen Jörgen Haagenssen på 5:e tomten från söder vid västra sidan av samma gata. Kemnern, Peder Christenssen Kremer, bodde vid "Söndre gaden", närmast söder om Johan Niebur, och tomten därefter tillhörde byskrivaren, Matz Knudtssen.

En process, som öppnades den 12 augusti samma år, fördes av guldsmeden Povel Nielssen, ägare av mellantomten söder om Stora Torg, mot grannen i väster, Karinne, änka efter Hans Klaussen. Det framgår härav, att den förre hade från början sin utfartsväg mot torget, men då kungen detta år hade beslutat gräva en kanal tvärs genom staden. blev här passagen mellan detta kvarter och kanalen så smal, att det blev omöjligt att köra ut och in genom Povel Nielssens port. Redan tidigare hade han fått köra in till bakre delen av sin tomt över Hans Klaussens område. Nu hade emellertid dennes änka och son, Klaus Hanssen, spärrat denna infart genom att bygga ett hus där. Povel Nielssen försökte genom olika vittnesmål göra gällande, att enligt den fastställda stadsplanen skulle en infart vara utlagd till hans tomt över Hans Klaussens plats. Bl. a. berättade Jens Christenssen Kremer, att han vid ett tillfälle hade träffat Hans Klaussen och Povel Nielssen på marknaden i Laholm, och dessa hade då visat honom en "affritzning", på vilken "et strede" mellan Hans Klaussens plats och tomten söder därom var markerat. Det måste i så fall ha rört sig om en tomtskiss. Man tycker, att denna tvist lätt hade kunnat avgöras med hjälp av den förut omnämnda original planen. Men den blev aldrig presenterad i denna process, och det beklagas uttryckligen, att Mester Povel Byssier inte framträtt och slitit tvisten. Om detta berott på att han varit borta från staden eller det fanns någon annan orsak, får man inte veta. Den 17 mars 1617 kunde tvisten biläggas därigenom, att Jens Sparre beviljade den nöd vändiga infarten över södra delen av sin tomt från andra storgatan. Förmodligen kände han ett visst ansvar för att man vid beslutet om kanalens tillkomst inte tagit hänsyn till vad detta ingrepp i den ur sprungliga stadsplanen medförde för ägaren av mellantomten. Den sålunda tillkomna infarten blev en föregångare till den senare upp tagna Hesslegatan.

Den 1 februari 1619 behandlades en tvist av alldeles samma art. Det var ägaren av mellantomten vid torgets norra sida, rådmannen Anders Mickelssen, som stämde sin granne i väster, Gorris Svendssen, för att han avstängt den portgång mot nuv. V. Storgatan, som Mickelssen begagnat som utfart, alltifrån det han byggde sin gård. Det var vid detta tillfälle, den ursprungliga grundläggningsplanen kunde framvisas och vederlägga påståendet, att en sådan infartsväg skulle vara utstakad från början. Här fanns ju heller inget hinder för utfarten mot torget.

Vid många andra tillfällen uppstod tvister om ägogränser etc., men grundläggningsplanen nämnes inte i fortsättningen. Den måste tyvärr ha förkommit på ett ganska tidigt stadium. Ännu så sent som år 1700 fanns dock ett ögonvittne i livet från stadens utstakning. I en process mellan hospitalet och skolan om en tomt invid den sistnämnda, lät rådsturätten som vittne höra en man vid namn Ture Persson Pipare, tidigare stadsmusikant. Han var då 102 år gammal och in tagen på hospitalet, något lomhörd men eljest så pigg och nyter, att han tågade med rättens ledamöter ned till den omstridda platsen, där han löpte omkring och demonstrerade, hur det var på den tiden, staden grundades, för då hade han varit med!

I fundationsbrevet hade bestämts, att inflyttningen från Vä skulle ske närmast efter "Micaeli förstkommendis". Det gick emellertid trögt härmed, och i en ny förordning, utfärdad vid kungens besök på Ham mars gård den 5 juni 1615, påbjöds, att de invånare i Vä, som ville fortsätta att ägna sig åt borgerlig näring, skulle senast den 31 augusti samma år överflytta till den nya staden. Dit skulle dessutom mark nader, ting och rättsförhandlingar förläggas omedelbart. I detta sam manhang uttalar kungen, att det är för rikets gagn och bästa, han låter befästa en köpstad på Allö, "som vi ville hafve kaldit Christianstad". Härmed tillkännagavs den nya stadens namn, som dock redan hade nämnts i ett par brev, daterade föregående dag.

Sjukdom och fattigdom

Stadens osunda läge och de bristande hygieniska förhållandena förorsakade svåra sjukdomar och epidemier bland Kristianstads första invånare. Särskilt fruktansvärd var den pestvåg, som gick över staden 1619 20 och ryckte bort en mycket stor procent av befolk ningen. Det finns en gripande skildring om rådmannen Peder Povels sens död i denna hemska sjukdom. Åtskilliga år senare väcktes näm ligen process mot stadens styresmän, som underlåtit att i behörig ord ning föranstalta om bouppteckning, och som påstods ha medverkat till att en stor del av boets tillgångar förskingrades.

Pesten synes ha drabbat staden vid midsommartiden och haft den i sitt grepp in på det följande året. På hösten insjuknade bl. a. Peder Povelssen och kort därefter två av hans tre barn. Under febern an fäktades den sjuke av stor oro över sin ekonomi och bekymmer för sin familj. När han en dag såg pestbölderna slå upp på sina armar. yttrade han enligt sin tjänares vittnesmål : "Gud ske loff, jeg ser vor Herris blomster paa mig nu!" Sedan bad han sin hustru, Ursele, att hon skulle sätta nyckeln i dörren och befalla sig i Herrens hand samt överlämna allt de ägde till fordringsägarna, så skulle Herren nog förbarma sig över henne. Men då svarade hans hustru enligt vittnes målet, "at hun icke ville giöre honom den spot i hans graff effter di hand haffde verit en saadan fin och from mand, men hun ville strebe det lengste hun kunde." Det, som hade oroat Peder Povelssen, var bristen på kontanter, ty alla tillgångar var tydligen bundna i fas tighet och varulager. En stor samling silver, som troligen hade räd dats undan förstörelsen i Vä, var pantsatt hos Otto Marsvin, och i huset fanns endast fyra skedar och ett stop. Skräddaren Mogens Pederssen vittnade, att efter Peders död hade änkan trots hans in vändningar förmått honom att skära sönder den dödes fina kappa till sorgkläder åt hene, då hon inte hade möjligheter att skaffa sådana på annat sätt. Peder Povelssen och de två barnen, som dog med honom, begrovs i Vä, dit de flesta döda fördes, innan kyrkan stod färdig och dess område inrättades till kyrkogård. Ursele försökte reda upp affärerna, men efter vad som framgår av vittnesmålen, fick hon inte den hjälp härmed, som hon så väl hade behövt. Situationen utnyttjades av mindre nogräknat folk, som förmådde Ursele att sälja jord och gårdar till underpris. 1624 sålde hon slutligen gården vid Stora Torg och flyttade med sin lilla dotter till Landskrona.

Så kunde det te sig för en familj, som hört till de förmögnare i Vä. För de mindre välsituerade kunde ställningen bli helt hopplös, när mannen dog. Belysande är härvidlag, att när Jörgen murmästare av led c:a 1620, trädde änkan inför bytinget med sina små barn och meddelade, att hon "sadt nögelen i dören" och nu gick med sina barn ut på landsvägen för att tigga. Det lilla, som fanns kvar efter maken. räckte inte att täcka skulderna.

Många fick göra på samma sätt. Det kan nämnas. att år 1617 fick guldsmeden Klaus Hanssen i Kristianstad i uppdrag att tillverka en stämpel, med vilken man slog särskilda blypoletter att utdelas till fattiga inom länet, "paa det bönnderne i hvert herridt kan kende deris Egne fattige folch, der efter at give hannom Almisse". Till hospitalet kunde man endast få komma, om man betalade viss avgift. Är 1643 donerade emellertid majoren Evert Hellman och hans hustru, tidigare gift med borg mästare Claus Hanssen, de s. k. fattiges boder till staden. Dessa utgjor des av 12 "enrumslägenheter", sammanbyggda till en lång länga och belägna på tomten öster om hospitalet. De var avsedda för fattiga borgare, som fick fritt bo här mot åtagande att sköta stadens ren hållning.

Det finns ett par exempel på borgare, som lämnade staden av andra orsaker än fattigdom. I november 1616 uppsade Thure skräd dare sitt burskap och förklarade, att han ville flytta tillbaka till Vä. Trots livliga övertalningsförsök och erinringar, att han i så fall måste helt avstå från borgerlig näring och därmed följande förmåner, stod Thure fast vid sitt beslut. Det andra fallet rör Jep Hellessen, som ägde gård vid V. Storgatans norra del. Han hade emellertid också jord i Nosabv och fann sig bäst tillrätta som jordbrukare. Gården i Kristianstad brydde han sig inte mycket om. Han blev stämd inför bytinget och byfogden framhöll bl. a., att kungen befallt borgarna att flytta till Kristianstad och inte till Nosaby. Jep Hellessen svarade emellertid. att han inte kunde föda sig i staden, då han inte var hantverkare eller köpman. Han var bonde och det ville han förbli. Därvid blev det också.

Åhusborna flyttar till Kristianstad

Uppbyggnaden av Kristianstad gick i alltför långsam takt för Christian IV. Väborna kunde inte klara den uppgiften ensamma, och någon större inflyttning av borgare från andra håll skedde inte. Detta var förmodligen en av de viktigaste anledningarna till det beslut, som kungen tillkännagav den 25 april 1617, att Åhus skulle upphöra att vara stad. Den främsta motiveringen härför var eljest närheten till Kristianstad och risken, att denna stad skulle lida men av konkurrensen och icke "vinde den fortgang, som os och rigit nödigt och gaufnligt kunde verre". Åhusborgarna uppmanades att över flytta till Kristianstad, om de ville fortsätta med borgerlig näring. I ett brev dagen därpå bestämdes, att den gamla marknaden i Åhus på Maria Magdalene dag (22 juli), skulle i fortsättningen hållas i Kristianstad.

Åhusborna hälsade självfallet inte detta beslut med någon entu siasm, och de flesta av dem gjorde sig ingen större brådska med att flytta från sina välbehållna gårdar till den nya staden med dess be tydligt primitivare förhållanden. Men de ledande köpmännen synes ha fogat sig i sitt öde ganska snart och skaffat sig tomter i Kristian stad. Här var emellertid de bästa platserna upptagna av borgarna från Vä, och nykomlingarna fick t v hålla till godo med vad som fanns att få. De förra dominerade helt kring Stora Torg och i de norra kvarteren. Även på tomterna utmed storgatorna mellan de båda torgen finner man mest folk från Vä, särskilt vid V. Storgatan.

I de södra delarna är däremot borgarna från Åhus i majoritet. Framgångsrika köpmän som bröderna Hans och Henrich Moenssen, Zacharias Siuvendssen och Lave Madtzen slog sig ned närmast söder om Lilla Torg, och den sistnämndes son, den rike Madtz Lavessen, lyckades så småningom förvärva hela södra sidan av detta torg. Genom länsherren Otto Marsvins inflyttning från Hammar till de båda gårdarna öster om Lilla Torg, höjdes dess sociala anseende betydligt.

Under årtiondena närmast efter det att Åhus miste sina stadsrät tigheter finner man alltså en ganska markant uppdelning av Kristi anstad i en nordlig del, där borgarna från Vä bodde med Stora Torg som centrum, och en sydlig, där köpmännen från Åhus dominerade ( kring Lilla Torg). Efterhand lyckades borgare från Åhus förvärva fastigheter också i de norra delarna, och en jämnare fördelning kon så småningom till stånd.

Borgarna från Åhus hade också krav på att bli representerade i stadens styrelse. När Niels Lauridtssen avled i början av år 1617, valdes Oluf Svendssen till hans efterträdare, men när den gamle Jörgen Hanssen dog senare samma år, bestämde kungen, att han skulle efterträdas av Claus Hanssen, som var borgmästare i Åhus vid tiden för denna stads nedläggande. Vid vakanser inom stadsstyrelsen i övrigt eftersträvades också en någorlunda jämn fördelning i detta avseende.

En ganska stor del av den nedlagda stadens invånare stannade emellertid envist kvar i Ähus. Gång på gång klagades över deras in trång i Kristianstads ensamrätt till handel och annan borgerlig nä ring. Ännu så sent som 1632 skrev kungen härom till dåvarande läns herren, Malte Juel. som skulle "allvarligen och strengeligen forbiude ald Kiöb. Salg, Handvercherhandtering och brug" uti såväl Åhus som Vä, där också ett fåtal f d borgare höll sig kvar. En del köpmän försökte kringgå bestämmelserna genom att skaffa sig gårdar i Kristi anstad men i realiteten bo och driva handel i Åhus. Mot denna kate gori gjordes också kraftiga ingripanden.

Den 15 mars år 1622 utfärdade Christian IV ett öppet brev om fastställande av privilegier och vapen för Kristianstad. Det sistnämn da är fortfarande gällande: grundläggarens monogram, buret av två gyllene lejon mot blå bakgrund. Privilegierna utgör i stort sett en bekräftelse av fundationsbrevets bestämmelser med vissa tillägg och ändringar, bl. a. betingade av beslutet om Åhus nedläggande.

"God Köbstads Bygning"

Den 7 juli 1617 framträdde borgmästare Oluf Svendssen inför bytinget och kungjorde på befallning av länsherren, Jens Sparre, att de, som ännu icke hade byggt ordentliga hus utmed "Aldgadenn' utan endast enklare byggnader inne på sina tomter, skulle åläggas att inom år och dag bygga "god kiöbstads Bygning udt till gaderne". Kungen ville äntligen ha detta verkställt, och om så inte skedde, fick vederbörande finna sig i att mista sin tomt mot ersättning för vad ev. byggnader kunde befinnas värda. Tydligen hade Christian IV vid sitt senaste besök i april detta år irriterats av att se så många tomrum i bebyggelsen utmed huvudgatorna. En del borgare hade endast upp fört enkla hytter eller "stickehus" inne på sina tomter, byggnader av samma undermåliga typ, som i stort antal hade vuxit upp utanför Söderport. Det kan som exempel nämnas, att i slutet av år 1616 hade guldsmeden Povel Nielssen framträtt för bytinget med anledning av att hans svärmor, Ellinna Erich Piils, som byggt ett stickehus på sin tomt (vid nuv. Ö. Storgatan nr 28), hade förbjudits att bygga vidare på densamma. Han hade begärt, att fyra män skulle granska, om "det kunde kiendis at were nögachtig for Kiöbstads Bygning". Huruvida ifrågavarande stickehus blev godkänt eller ej, får man inte veta.

Av ett brev från kungen till Jens Sparre den 3 februari 1618 fram går, att en del förutvarande borgare i Vä, hade tagit sig tomter i Kristianstad men nu inte var i stånd att bebygga dem ordentligt till hinder och skada för staden och för borgerskapet i Åhus, som gärna ville slå sig ned och bygga där. Länsherren skulle göra en undersök ning och därefter ställa sådana tomter till förfogande för borgare från Åhus. Dessa skulle dock betala ersättning åt de tidigare tomt ägarna för deras omkostnader i fråga om fyllning eller annat. Tre år senare, den 12 januari 1621, fann sig kungen föranlåten att upprepa sin order till länsherren att ingripa mot sådana, som ännu inte be byggt sina tomter. Samtidigt erinrades om skyldigheten att lägga tak av sten eller tegel. Halmtak var strängt förbjudna. År 1620 hade borgaren Moens Peiterssen från Vä dristat sig till att täcka sitt hus med halm och trots tillsägelser vägrat att ersätta denna med tegel. En rättstjänare och en dräng sändes till gården i fråga och rev med våld ned halmtaket över huvudet på den rasande ägaren, som svårt ärekränkte "bysvenden" och slog drängen. varför han fick ytterligare två stämningar på halsen.

Enligt fundationsbrevet skulle borgarna få behålla de två tegel ugnar, som fanns i Vä, till hjälp för anskaffning av byggnadsmaterial. I samband med värderingen av denna stads egendom, nämnes en sådan, tillhörande borgmästare Jörgen Hanssen. Senare anges emel lertid Johan Niebur som ägare av de två ugnarna med lador, och efter hans död 1617 innehades de av styvdottern Margrete och hennes make. Klaus Hanssen. Det är givet, att det rådde stor efter frågan på byggnadsmaterial av alla slag, helst som kungens stora byggnadsföretag krävde mängder härav, trots det särskilt för detta ändamål anlagda tegelbruket i Näsby. För de tidigare invånarna i Vä gällde det att utnyttja allt, som kunde användas, av deras forna hem. Otaliga lass av tegel, takpannor, timmer etc. kördes från de gamla tomterna till de nya på Allön. Den gamla skolan lämnade t ex material till klockarens bostad. Vid nuv. Ö. Vallgatan finns ännu ett par mindre gårdar, vari enligt traditionen skall ingå delar av hus från Vä, och efter nedläggandet av Åhus flyttades många hus där ifrån. Korsvirket var den vanligaste byggnadstekniken, och den er bjöd stora fördelar, eftersom det var lätt att ta ner och åter sätta upp trästommen.

Bland de första borgarna, som byggde gårdar i Kristianstad, torde de flesta ha nöjt sig med envåningshus. Detta gällde i varje fall i de "enklare" delarna av staden, men det förekom också utmed huvud gatorna. Som ett typiskt exempel kvarstår ännu ett litet korsvirkeshus (senare överputsat) på en halvtomt vid V. Storgatan (nu nr 7). Man får förutsätta, att byggnaderna kring Stora Torg redan från början uppförts i två våningar, och efter kungens påbud om denna våningshöjd utmed huvudgatorna blev detta regel. Som ett utmärkt exempel på en förnämligare borgaregård kan framhållas borgmästare Oluf Svendssens gård på den plats, där rådhusets till byggnad nu ligger. Den är visserligen försvunnen sedan mer än 100 år, men på August Tholanders kända målning av Stora Torg får man en god bild av dess utseende. Fasaden täckes visserligen av senare puts, men under denna anar man den dekorativt formade korsvirkeskonstruktionen med utskurna knektar och fyllnadsträn av den typ, som man främst kan studera i Ystad.

Bevarade detaljer från andra sådana byggnader vittnar om att denna renässansarkitektur i korsvirke varit ganska rikt representerad i staden. Till samma bygg nadstyp hörde bl a fyra gårdar utmed V. Storgatans västra sida (nr 16, 18, 20 och 22) som ses i planen nedan. Samtliga dessa gårdar hade två våningar åt Storgatan, medan bebyggelsen i övrigt, som mest omfattade ekonomiutrymmen, var i en våning. Ett undantag utgjorde gården F (nr 2 från höger), som även hade en tvåvåningsbyggnad mot Smalgatan. På samma karta ser man också bottenvåningen av den gård, som Jens Sparre uppförde åt sig, och som senare användes som länsresidens. Också denna var byggd i korsvirke med två våningar åt torget och mot Ö. Storgatan samt helt av samma art som borgargårdarna i övrigt. Den tidigare omtalade prästgårdsbyggnaden tillhörde också samma byggnadstyp.

Stenhus hörde till sällsyntheterna. Förutom kyrkan, hospitalet och kungens stall känner man endast fyra sådana byggnader från 1600 talets förra hälft. Äldst av dessa var den envåningsbyggnad vid Ö. Storgatan (nr 4), det s. k. Areschougska huset, som över en dörr hade en stenplatta med inskription och årtalet 1617. Gården uppfördes av murmästaren Anders Jenssen från Vä för egen räkning. Den stod färdig redan i juni 1616, då han lät inteckna den. Dörr hammaren med sitt årtal uppsattes alltså först året därpå.

Helt av sten i två våningar byggde skomakaren Mauritz Drewes sitt hus vid V. Storgatan (nr 11, södra delen). Det är daterat 1630 genom den inskriptionstavla, som placerats över den nu igensatta dörren. Att denna datering är riktig, framgår av uppgifter i bytings protokollen. På hösten 1629 gjordes en ny razzia bland de borgare, som inte ännu bebyggt sina tomter ordentligt åt gatan. Bland dessa var Moritz Drewes, som ägde två tomter, av vilka den norra hade bebyggts av hans företrädare med en korsvirkesgård i en våning. Den södra tomten var antingen ej alls eller också otillfredsställande be byggd, varför Moritz skomakare måste lova att med det första bebygga den ordentligt. Så tillkom detta präktiga stenhus, som ännu är bevarat och nu ingår i Fortifikationshuset. Man vill gärna antaga. att det var grannen i söder, byggmästaren Oluf Madssen. som svarade för uppförandet.

Omkring 1640 uppfördes ett fjärde stenhus, som avsevärt skilde sig från stadens övriga hus. Under loppet av 1630 talet hade Chris toffer Ulfeldt på Råbelöv förvärvat de gårdar, som Hans Klaussen och Povel Nielssen omedelbart efter stadens grundläggning uppfört vid Stora Torgs södra sida, d v s västra hörntomten samt mittomten i nuv. kvarteret Frimuraren. Han rev dessa gårdar och påbörjade uppförandet av en ny byggnad, antagligen närmast avsedd för sonen, Ebbe Ulfeldt. Denne gifte sig 1642 med Christian IV:s dotter, gre vinnan Hedvig av Slesvig Holstein, och utnämndes samma år till länsherre i Kristianstads län. Han kunde här flytta in med sin gemål i en verkligt ståndsmässig bostad, vars utseende framgår av länk nedan efter en uppmätningsritning från 1742.

"General Ulfeldts hus", som det brukade kallas, bestod av en huvudbyggnad utmed torget och i linje med dess västra gavel en vinkelbyggnad utmed V. Storgatan, båda i två våningar. Den nämnda gaveln var försedd med ett ståtligt gavelröste, och ytterligare två sådana prydde fasaden mot torget. Huvudingången var förlagd till den sistnämnda, längst i öster. Fönsterna var ordnade symmetriskt, såväl vertikalt som hori sontellt, och mellan de båda våningarna gick en list. Huvudbygg naden inrymde i bottenvåningen en korridorliknande förstuga samt ett större och ett mindre rum. Övervåningen upptogs av en enda stor sal. Sidobyggnaden hade i bottenvåningen ett smalt rum, som även omfattade en utbyggnad med två fönster åt Storgatan, vidare ett större och ett mindre rum, som troligen tjänat som kök. I övervå ningen fanns här ett större och ett mycket smalt rum. Åt gården löpte längs båda byggnaderna en svalgång i två våningar.

Ulfeldtska huset anknyter i sin planlösning till de borgerliga traditioner, som kommer till uttryck i de större korsvirkesgårdarna. Men dess exteriör med de sirligt tecknade gavelröstena, nära anknytande till Trefaldighetskyrkans arkitektur, gav äntligen åt torget något av den glans. som Christian IV måste ha tänkt sig, då han planerade sin anläggning på "Kongl. Maytts Platz".