GLIMTAR FRÅN KRISTIANSTADS HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERK PÅ 30-TALET
av Lars Ekström


Söderportskolan i Kristianstad visar exteriörmässigt en utpräglad likhet med Kristianstads Högre Allmänna Läroverk på 30-talet. Den största förändringen är att den gamla rektorsflygeln rivits och ersatts med en aulabyggnad, som i källarplanet inrymmer skolrestaurangen.

Huvudbyggnadens interiör skulle ingen som var elev på 30-talet och sedan dess icke besökt "Kristianstads skola" känna igen. Med branden i april 1959 försvann den gamla aulan. Gymnastikbyggnaden kvarstår i helt oförändrat skick sedan den tid då gymnastikdirektören och löjtnanten Herrström blåste i pipan och Hans Hansen och Hilding Persson och de andra av den tidens muskelknuttar visade sina konster på plintar och i rep. Ibland spelade gossarne handboll med Herrström och pipan. Flickorna kunde då tänkas spela korgboll under överinseende av Fosca Nelly Leifert.

Under vår och höst spelades fotboll på läroverkets egen plan, något som idag skulle starkt försvåras av den naturvetenskapliga institution, som uppförts mitt på planen. En förmildrande omständighet i sammanhanget är att man i detta hus kan träffa adjunkten Uddling, som säkert många erinrar sig som en skicklig och entusiasmerande lärare. Åke Uddling är idag ett starkt namn inom skånsk naturvård.

För att pendla över till en lärare av helt motsatt slag kanske någon läsare av dessa rader kommer ihåg en lärare från tidigt trettiotal - förvisso sjuk, men sådant har tolvåringar ingen förståelse för - med mycket stora disciplinsvårigheter. Det konstanta tumultet med tillhörande ljudnivå var sådant att när den hygglige rektorn Birger Sjövall kom in i klassrummet måste han upprepade gånger slå sin promenadkäpp i ett pulpetlock för att åstadkomma tystnad. Den sagolika karaktären på de s.k. lektionerna under eller snarare över denne lärare motiverar icke deras framdragande i minnet men Kristianstads Läroverk med sina traditioner spelade här med vissa klasser en slags pionjärroll, visande vägen till vad som nu förefaller vara något av ett normaltillstånd i många klassrum landet över.

Alla våra förtjänstfulla och skickliga lärare borde nämnas vid namn och rättvisligen hyllas, men det får räcka med några på måfå utvalda. Den charmerande gamle adjunkten "Tjatja" Hansson, läroverkets bibliotekarie, hjälpte många hugade elever till goda läsvanor. Den snälle kristendomsläraren "Kurre" Nordlund hade för vana att vid förhör hjälpa sina elever genom att själv lämna svar på frågorna i form av en färdig mening i vilken endast sista ordet behövde ifyllas. Matematiklektorn Filip Johansson, "Svarte Filip", kunde gripas av någonting som liknade livlighet om problemen blev någorlunda komplicerade.

Den till sitt personliga uppträdande stillsamme och till sättet blide historielektorn Sigfrid Andgren hade ett snabbreagerande intellekt. Hans välvilliga inställning till sina elever må illustreras av en detalj ur dessa raders författares studentexamensförhör i historia under censorskontroll. Frågan gällde en händelse under franska revolutionen. Svaret kom med dag och månad men med en kort tvekan beträffande årtalet. Lektor Andgren grep blixtsnabbt ordet, repeterade dag och månad, nämnde i samma andedrag årtalet och uttalade sig positivt om precisionen i svaret! Censorn reagerade ej. Sådana lärare är utomordentligt angenäma att samarbeta med.

Den tolerante och liberale Pelle Renlund var för många skolflickor och skolpojkar något av en favorit. Hans lektioner i det ledande världsspråket formade sig ofta till allmänbildande samtal av påfallande bredd. Hans söner, våra skolkamrater, var också trevliga och duktiga och har gjort sin skola heder.

Musikdirektören Wadborg hade ett sätt att knacka av körsången på eftermiddagarnas sånglektioner i aulan, som kom en del pojkar - saknande kanske ett extra robust nervsystem - att äta krita i ansenliga kvantiteter för att på det sättet "ta bort" sångrösten och därmed slippa musikämnet. Wadborgs musikalitet var utan tvivel stimulerande och bör ha byggt upp bestående värden hos många elever med musikalisk begåvning.

Framlidne teckningsläraren Sundberg var en färgrik man. Hans temperament var hett och hans vrede snabb, var fruktad. Han var emellertid synnerligen omtyckt, trots örfilarna. Det var roligt att rita för Sundberg. Sinne för humor hade han i en utsträckning som klart besegrade ett plötsligt ursinnesanfall. En gymnasist, som "kilade stadigt" med en förtjusande skolkamrat vid namn Kvartsell, lär efter en porträttmålningsövning ha inlämnat en teckning enbart bestående ett av L med bråkstreck under och under bråkstrecket en fyra. "Vad f-n är detta" bröt Sundberg ut. "Ett kvarts L, min blivande fästmö", svarade gymnasisten. Sundberg betänkte sig ett ögonblick. Sedan fattade han pennan och ristade ett A i teckningens nedre högra kant.

Denna historia har jag hört i andra hand. Om den är i helhet korrekt eller ej är irrelevant. Den ger nämligen en god bild av teckningsläraren Sundberg, som vi minns med tacksamhet. Övningsämnenas (som det hette på den tiden) kulturbefrämjande effekter är svåra att bedöma, i synnerhet idrottens och gymnastikens. Men herrar Sundberg och Wadborg bör ha skänkt sina disciplar bestående intryck.

Ytterligare några omtyckta lärare från 30-talet : latinlektorn Harald Sjövall, lektorn Gustaf Olavi, kristendomsläraren och regementspastorn Helgesson, adjunkten Wihlborg, pensionerad för ett par år sedan, lektorn Oskar Kjellén, nypensionerad, adjunkterna Kurt Collvin, Martin Virstedt, Gottfrid Brunnström, den föga pedantiske Gösta Ilien, Einar Berge och Georg Sahlin, Harry Dymling, välpressad och elegant, Yngve Adolphson, som hoppade av från lärarbanan och blev en framgångsrik jurist. Av de på 30-talet verksamma lärarna finns två kvar, det sympatiska äkta paret Karin och Åke Uddling.

Under sen vår och tidig höst och någon enstaka gång vid skidföre förekom ett fenomen som kallades utfärd. Hela läroverket lastades då in på ett extratåg som stånkade iväg på järnvägslinjer, av vilka de flesta nu är nedlagda eller står inför sin nedläggning, till orter som Degeberga (Forsakar), Åhus, Valje, Röstånga (Odensjön). Urlastning med uppställning och avmarsch från stationen eller banvallen till utflyktsmålet med fana och trumma i teten. Fältherre och organisatör vid dylika tillfällen var Einar Herrström med vidhängande visselpipa. Han blev irriterad om pojkarna tog upp någon mindre seriös marschvisa "under blottad fana".

Skolföreningar fanns flera men i särklass stod Athenaeum. Athenaeum på 30-talet kan man icke nämna utan att erinra om Birger Georg Christensson-Malmström. Malmströms attityd gentemot sina elever och hans kaliber som lärare belyses kanske bäst av att han år efter år nedlade ett otal arbetstimmar på att inöva och repetera den teaterpjäs, som brukade utgöra kulmen på Athenaei årsfest. Om 75-årsjubileet 1939 var en framgång så var det till stor del Malmströms förtjänst. Föreningen firade sitt 100-årsjubileum elegant 1964. Dagens söderportskolelärjungar gycklar med sina lärare från scenen på ett sätt som varit otänkbart under 30-talet. Ibland avslöjar de agerande att kräsenheten är mindre än den tonåriga vitaliteten. Det mest väsentliga är dock att föreningen har attraktionskraft och att den för sina förnämliga traditioner vidare på ett förtjänstfullt sätt.

De djupa och hotfulla skuggorna över vårt land som mörknade alltmer mot 30-talets slut kunde naturligtvis icke undgå att influera på skollivet under dessa år. Det var en djupt allvarlig rektor, framlidne Erik Martens, som i juni 1940 avskedstalade till de nyblivna studenterna om det svenska kulturarvet. Men för oss, med nya vita mössor på, var det trots allt som för alla andra studentårgångar en den rena glädjens dag. Försommarens fägring, festliga flaggor mot en blå himmel, våra söta kvinnliga studentkamrater, den diffusa känslan av löftesrika framtida år eller förhoppningarna om framtiden, den självklara glädjen och stoltheten över en just avklarad studentexamen, den plötsliga känslan av frihet.

*

Anna-Lisa Åkesson-Klein och Tore Nilsson har hjälpt till med illustrationerna. Tore Nilsson är den student av vår årgång som har de mest intima banden med vår gamla skola. Han är nämligen byrådirektör i länsskolnämnden i Kristianstads län och arbetar under mig (läns- skolnämndens kontorsvåning ligger under min bostadsvåning). Tore, avsevärt rundnättare nu, står gärna till tjänst med råd och upplysningar och avklarandet av alla formaliteter om någon skulle vilja återknyta kontakten med sin gamla skola. För att, exempelvis, gå om skolan. I min ägo finns en 8 mm färgfilm, bleknad och ofullständig, från studentexamen 1940. Den kanske kan intressera någon.