Kristianstad, staden vid Helgeå

SKOLMINNEN FRÅN KRISTIANSTADS ALLM. LÄROVERK 1876-1886.

A. Munck af Rosenschöld.

munckmin.jpg


Det var på hösten 1878, som antecknaren av dessa minnen vid 10 års ålder vann inträde i Kristianstad allmänna läroverks tredje klass. Småskoleutbildningen hade ombesörjts i Bäckströmska skolan, där två snälla gamla fröknar, Eva och »Linkatrin» stodo för undervisningen med biträde av fröken Lotta, vars verksamhet var förlagd till köket. Efter en tvåårig kurs som »bäckahäst», övergick jag till att bli »fetsill», vilket var öknamnet på dem, som tillhörde magister Wiezells skola, vilken förberedde direkt till allmänna läroverkets andra eller tredje klass. Magister Wiezell var en duktig och rivande lärare. Han arbetade med två läxlag i samma rum, vilket, så vitt jag förstår, gick utmärkt bra. Skolan var belägen längst ut på söder, öster om Ljunggrenska gjuteriet. Vid slutet av 1870-talet pågick här en livlig byggnadsverksamhet, som gav de utomordentligaste tillfällen att leka rövare, gömma sig och på ouppfyllda områden springa på knakis (slå dunna). Dessa möjligheter utnyttjades till det yttersta, varjämte snöbollskrig inbördes och slagsmål med »brackor» bidrogo till att ge livet all möjlig omväxling.

Inträdet i läroverket skedde på hösten och något tydligt minne av förhören har jag icke. Magister Wiezell hade gott anseende och jag antar, att hans vitsord togos för goda utan alltför ingående prövning. En eftermiddag under examensdagarna förekom gymnastikmönstring och efter denna erhölls invigningsprygel. Detta tillgick så, att man vid utträdet från gymnastiklokalen fick springa gatlopp mellan dubbla led av äldre kamrater, beväpnade med daggar. Det var icke annat att göra än att fälla upp kragen och så fort som möjligt rusa igenom leden under det att slagen haglade på ryggtavlan. Det hela var en tämligen oskyldig form av pennalism fastän den för en och annan morsgris nog icke avlöpte utan jämmer och tårar.

Läroverksbyggnaden på söder togs i bruk den 10 december 1875. Själv minns jag ännu mycket tydligt det gamla läroverket på norr, som omändrades till hotell, det nuvarande hotell Brissman. Den nya byggnaden var stor och rymlig och lämnade god plats för de 278 pojkar, som på den tiden tillhörde läroverket. På vinden fanns till och med ett specialrum för undervisningen i naturvetenskap, vilket på den tiden visst knappast var obligatoriskt.

Skolgården ägnade sig förträffligt till bollekar och exercis och överhuvudtaget måste man säga, att skolan i fråga om de yttre betingelserna för dess verksamhet arbetade under gynnsamma förhållanden.Trots en - lindrigast sagt - mycket ojämn uppsättning av lärare hade läroverket också ett ganska gott anseende. Förtjänsten härav tillkom i väsentligaste grad läroverkets rektor. Men innan jag ingår på en närmare skildring av hans personlighet, sedd genom en skolgosses ögon, bör kanske erinras om läroverkets inspektorer. De voro prosten Olof Hörman till och med h. t. 1879, kyrkoherden Per Evander till och med v. t. 1884 och därefter f. d. rektorn vid Hälsingborgs läroverk, kyrkoherden August Hammar. Alla förrättade de avslutningen på vårterminen, förmanade och hemförlovade ungdomen, utan att jag kan erinra mig den allra ringaste detalj av vad som därvid yttrades. Nu är jag själv inspektor och tänker ofta icke utan tillfredsställelse på, att vad jag än säger, så faller det på hälleberget.

ehrnbergmin.jpg Läroverkets rektor sedan 1871 var fil. doktorn Nils Ehrnberg, f. 1833, med ämnena latin och hebreiska. Han var en reslig man med allvarlig uppsyn. En hög panna blänkte mot ljuset och på hjässan vilade en mörk peruk, ordnad med minutiös omsorg. Han gick en smula stelt och mycket rak så att ryktet gick bland pojkarna, att han bar på en järnställning, som höll honom upprätt. Känslan för rektorn i de nedre klasserna var uteslutande skräck. »Nisse kommer» var ett rop, som när något okynne pågick, kom blodet att stelna i allas ådror och skingrade missdådarne som agnar för vinden. Rektorsförhören voro med rätta fruktade och när rottingen kom fram, vilket icke så sällan hände, i synnerhet för dem som regelrätt placerats i strykklass, svängdes den med största
effektivitet. Rektorn hade ett särskilt sätt att slå. Han stod lika stel och rak som vanligt, höjde sig på tå och lät så rottingen vina genom luften. Delinkventen underlät sällan att ge sina känslor luft, men vid ett tillfälle, det var en yngling Thyrén i femte klassen som fick klassmörj, arbetade han till synes förgäves. Rektor slog så länge han orkade, men pojken gav icke ett ljud ifrån sig utan satte sig på sin plats lika trotsig som någonsin. Det är onödigt att säga att vi beundrade honom.

Vid många tillfällen fick rektor ingripa men inför det organiserade motstånd, han mötte, måste han ofta kapitulera, när det gällde att finna den verkligt skyldige. Från kamraternas sida var ingen bevisning att hämta. Men ovett fingo vi. »Lögnbrackor» och »brackfähundar» haglade om öronen på oss.

Rektor hade för vana att genom en dörr i bakre delen av samlingssalen tyst smyga sig in under morgonbönen för att övervaka ordningen, vilket på lektor Ahléns tid var nog så behövligt. Detta i pojkarnas ögon förhatliga spioneri beslöto två ynglingar att förhindra genom att låsa dörren och kasta nyckeln i värmeledningen. Saken upptäcktes och den ene av ynglingarna, som fruktade rektorns hämnd, övergick till annat läroverk. Fadern, hovrättsrådet Bergenstråhle, hade i sammanhang med förhöret sagt till rektorn: »När man uppträder som en räv får man själv taga följderna». Den första fråga en yngre broder till den avgångne fick då han h. t. 1881 i 7:1 fick rektorn som lärare i latin var: »Jag anses av somliga för en räv, vad heter det på latin Bergenstråhle?» Han gick emellertid ut ur skolan med överbetyg i latin.

Jag minnes en episod, då en yngling Alin under friminuterna från klassrummet hyvades ut i korridoren, där Ahlén, Laffsa och rektorn just passerade förbi. Den olycklige hamnade på Ahlén, som föll över Laffsa, som i sin ordning med en väldig knuff satte rektorn mot väggen. Rektorn fick fatt i Alin. »Koin du ensam eller påverkad» löd frågan, och då Alin som god kamrat svarade »ensam», fick han en örfil, som gjorde den ena kinden betydligt större än den andra.

Särskilt fruktade voro de tillfällen, då rektorn vid sjukdomsfall trädde in och övertog en lektion. Oftast inträffade detta med adjunkt Petterssons latintimmar i 5 klass. Fruktansvärda avslöjande förekommo då, och det hände, att den ene efter den andre hamnade ute i korridoren för att där besinna höjden, djupet och bredden av sin okunnighet.

Men den bild, man i de nedre klasserna bildat sig av rektorn, förvandlades på ett egendomligt sätt i de övre klasserna, där rektor uppehöll undervisningen i latin. Han var en utmärkt lärare, ett mönster av plikttrohet, ordning och reda och han var strängt rättvis. Men så var han dessutom en stor humorist med ett varmt hjärta innerst inne för alla sina pojkar. Att pojkar skulle bära sig dumt åt fann han vara lika naturligt, som att han själv å ämbetets vägnar skulle svänga färlan över de brottsligas huvuden. Never mind. De blir nog bra med tiden. Med sitt svagt nasala uttal, som alla försökte härma, sade han under lektionerna många lustigheter, som mottogs med förstående ehuru dämpad munterhet. Själv höll han sig nästan alltid allvarsam. Sonen till ringaren i kyrkan fick frågan »vad heter på god latin: en son av ringare börd». Han var ytterst noga med, att vi skulle översätta till god svenska. När i Virgilius skildrades en krigare med en fjäderbuske på hjälmen och den ordagranna översättningen var, att han hade en buske i toppen, så hette det genast: »är nu det ett fullgott svenskt uttryck».

Under översättningen fick inga biljud höras »Var gång du säger »öh», skall också jag säga »öh». Det blev ibland ett fruktansvärt öhande innan den ovana, som i nutidens skolor synes oanmärkt få grassera, blev bortarbetad. Vår rektor hade ett utmärkt språksinne och det överlägsna sätt, varpå han lärde oss att på korrekt svenska återge den latinska texten, var lika nyttigt för modersmålets som för latinets del.

Själv vet jag, att jag på latinet använde lika mycket arbete, som på alla andra ämnen tillsammans, men det oaktat kunde jag aldrig klara mig ordentligt. Rektorn släppte mig aldrig, förrän han satt mig fast på något sätt. Jag ansåg mig förföljd och höll på att ge upp det hela som lönlöst. Sista timman i 7:de nedre fick jag ensam utan lexikon och under pågående lektion skriva en mycket svår stil. Den blev förstås allt annat än felfri och jag kuggades, trots klara betyg i allt annat. Dagen efter uppsökte rektorn min far och erbjöd sig att läsa med mig under sommaren, då båda familjerna skulle ligga i Sölvesborg. Det blev en lång stil och en eller två timmars lektion om dagen under nära två månader, innan jag fick besked om, att nu var det nog. Då var hela formläran grundmurad och det mesta av syntaxen genomgånget. Där lämnades inga kryphål. Inträdet på hösten gick utmärkt och min fader bad att få veta, hur mycket han var skyldig. Han fick till svar: »Jag skall uppriktigt säga presidenten hur det var. Jag borde kanske godkänt honom på våren, för han kunde ju kursen någorlunda. Men jag vågade inte lita på honom. Han gjorde ofta grova fel på enkla saker. Och när jag nu skulle ligga i Sölvesborg på sommaren, så tyckte jag att jag lika gärna kunde läsa med honom, som att låta honom gå sysslolös. Men under sådana förhållanden förstår ju presidenten, att jag omöjligt kan taga något betalt». Därvid blev det och den som icke trodde sig vara förföljd, det var jag.

Skulle jag kritisera min gamla rektor, vars minne jag själv liksom alla kamraterna icke kan annat än vörda och välsigna, så skulle det vara för detta, att han nära nog aldrig hade ett berömmande ord att säga. Utpräglad pliktmänniska, som han var, brydde han sig väl heller icke själv om att få erkännande från andra, men jag tror, att hade han förstått att mera, än som skedde, visa sin verkliga natur, hade läroverket icke blivit lidande därpå. Nu låg det alltid en smula skräckstämning över det hela.

Att rektor Ehrnberg emellertid var älskad av sina lärjungar kunde man märka vid ett besök, som han under min studenttid gjorde i Lund hos Kristianstads nation. Han hyllades på det hjärtligaste och svarade under livlig tillslutning i ett humoristiskt tal, som bragte jublet till sin höjd. Där hölls också tal för kvinnan, företrädd av ett par närvarande studentskor, och då dessa bådo rektorn svara för dem, gjorde han det så mycket hellre, »som vi därigenom undviker mycket onödigt prat».

Studentexamen för Ehrnberg gick glänsande. Var och en översatte flyttande en sida obekant text och sällan missade någon på de muntliga frågorna. Det behövdes också att ha en motvikt till matematiken, där resultatet ofta var hårresande. Men vad som här räddade situationen, var examinators oemotståndliga löjlighet.

Jag syftar på lektorn i matematik och naturvetenskap Axel Eugene Andersson, född 1825 och utnämnd 1859. Han var en lång mager man, som gick med krokiga, sviktande knän, därav namnet Laffsa. »Jag vet att di kallar mig för Tungusen. Då ä så förbånnade dumt, så jag bryr mig inte om de. Men Låffsa.» Hans näsa pekade uppåt, munnen var oerhört stor och de små ögonen kunde bliga på det mest grinaktiga sätt. Det var faktiskt omöjligt att hålla sig för skratt, när han riktigt var i sitt esse, fäktade med armarna och käppen, som han alltid bar i handen, och utslungade sina tirader, så att saliven yrde omkring honom.

En episod från studentexamen : en tjock, rödkindad yngling med barnsliga drag, sådana funno alltid nåd inför Laffsans ögon, stod framme vid tavlan och fick att besvara den svåra frågan, »va ä två linjer som aldrig råkas?» Det var djup natt. »Ja, men va ä di, Alin, va ä di». Laffsan lade huvudet på


anderssonmin.jpg
sned och tiggde långsamt och bevekande om ett svar, men ingenting hjälpte. Då hördes plötsligt från honom en hastig hes viskning, »säg fort att di ä parallella». Censorn, professor Möller, lade sig ned över pulpeten, där han satt, och skrattade, skrattade så att tårarna runno utefter kinderna. Att kugga kom icke ifråga. I studentexamen värjde Laffsa sin lam, som en lejoninna sina ungar, och för censorn var icke annat att göra än att låta udda vara jämt. Våra kunskaper i latin fingo gälla som kompensation för vad som brast i matematiken.

Emellertid vore det orätt att tro att Laffsa var genomgående en dålig lärare. Tvärtom, men han uppdelade klassen i »laudaturskarar», »cum laudeskarar» och en obestämd, för matematikens och fysikens lärdomar oemottagliga massa, som det egentligen var lönlöst att spilla arbete på. De två första kategorierna hade utmärkta privilegier. De deltogo icke i den vanliga undervisningen utan räknade för sig själva. Då de kommo till något, som tog emot, rådfrågades lektorn, som villigt lämnade sin handledning. »Säg fort om du förstår det». När hela klassen, vilket ofta hände, räknade var för sig och någon av de icke privilegierade begärde en upplysning hette det däremot: "säg fort att du förstår det".

Många lärjungar med god matematisk begåvning hade, då de gingo ut från läroverket, tillägnat sig kursen för överbetyg i kandidatexamen, men så voro också andra så djupt okunniga, att man knappast skulle trott att det var möjligt. Men Laffsans otålighet inför svårigheten att förstå honom, fusket, viskningarna och skojet under lektionerna utgjorde förklaringen. När Laffsa skulle förklara vätskors tryck och med accelerande hastighet yttrade: »trycket på en punktyta är lika med en vätskepelare som har ytan till bas och till höjd dess djup», så lyckades han göra detta enkla faktum till det mest obegripliga nonsens för den syndare, som hade frågan och som vid sitt försök att fonografiskt återge tesen på det bisarraste sätt lät yta och vätskepelare byta plats eller gjorde basen till höjd och djupet till bas.

Jag minnes en annan av Laffsans definitioner; den gällde längden på en ljusvåg, som uppgavs vara »vessa tiomilliondelar av ett kluvet hårstrå». Huru många dessa vissa milliondelar voro fick man aldrig veta, och lika litet fick man förklaring, på varför man icke kunde taga några flera milliondelar och låta hårstrået vara helt, men definitionen glömde man aldrig.

Laffsan hade en utomordentlig förmåga att irritera och förvirra den, som hade frågan och icke genast kunde klara den förelagda uppgiften framme vid tavlan. Från hans tillfälliga plats nere i klassen hördes ett ständigt »inte där, inte där! Se på tecknen, tecknen! Se inte på mig, se på tavlan» o. s. v. Vid ett tillfälle skulle en av de skralaste i klassen lösa uppgiften att dra roten ur en »piedel», detta mystiska p, som spelade en obegripligt stor roll i vår matematiska undervisning. Själva rottecknets vinkelhake, omgiven av siffror, stora och små på alla sidor, ibland åtföljda av parenteser, var ju som skapat för att leda på avvägar, och ynglingen i fråga hade icke en aning om, hur allt detta skulle tillgå. Laffsan blev mer och mer rasande. «De e' fel! ska de va där? detta kan du inte, du har inte läst på, stryk ut, inte där, inte där, nä men vad gör du o. s. v.» Slutligen blev pojken så irriterad, att han sträckte sig så högt han kunde och skrev en liten tvåa längst upp i hörnet på tavlan. Laffsan var nu alldeles utom sig och med käppen före rusade han upp på katedern och föste ut den olycklige. Under allt detta var klassen som ett böljande hav och när klimaxen kom i form av den lilla tvåan växte jublet till en orkan.

En kamrat, senare känd som dollarsmannen, blev i någon av de högre klasserna så irriterad av Laffsans anmärkningar mot hans räknestycke på tavlan, att han vände sig om och med en majestätisk geste kastade läroboken ned emellan bänkarna och själv klev efter.

Själv rangerade jag bland cum laudeskararna, tämligen oförtjänt för resten vad kunskaperna beträffar. I sjätte klassen tog jag privatlektioner för en sergeant - till ett pris av 25 öre i timmen - och tillägnade mig tämligen hastigt läsårets och större delen av nästa års kurs. Jag vilade sedan på mina lagrar och använde större delen av Laffsans timmar till att läsa på läxor i andra ämnen. Vid examen i 6:te övre kom katastrofen. Jag hade beräknat att få frågan på ett visst bestämt område av överkursen, men fick oförmodat rycka in, när en man av lägre ordning stakade sig framme vid tavlan. »Vad är en negativ kvantitet», var frågan. Jag svarade utan tvekan: »det är en sådan som har minus framför sig». Laffsan flög upp: »Har den minus», skrek han. »Ja inte har den plus», fortsatte jag. »Har den inte plus» skrek Laffsan nu i fullt raseri. Glädjen bland åhörarna var storartad. En hel flock töser från flickpensionen, som till Laffsans förargelse följde honom från klass till klass, kommo i sådana skrattparoxsysmer att de måste rusa ut i korridoren. För mig var det djup natt. Att en negativ kvantitet kännetecknas därmed, att den är mindre än noll, hade jag för länge sedan glömt.

Vid höstterminens början hade Laffsan ännu livligt minne av mitt fiasko. Jag skyllde på sjukdom och högg så fatt på matematiken igen, så att jag efter någon tids pluggande kunde återtaga min rubbade ställning och först vid studentexamens annalkande behövde taga nya tag. Min gode vän, laudaturskarlen Otto Sjöström var därvid en god och pålitlig hjälpare.

I de sista årens kurs ingick en problemsamling av en viss Todhunter med tonvikt - enligt Laffsan - på mellersta stavelsen. En eller kanske det var två gånger i veckan skulle lösas fyra problem. De tre reserverades för laudaturs- och cum laudeskararna under det att det fjärde på måfå tilldelades någon av de övriga. Trots det att vi, utan att Laffsan märkte det, togo om samma problem 8-10 veckor i rad, hände det nästan aldrig, att det sista problemet kunde lösas utan hjälp. Mot slutet av terminen frågade Laffsan »var ä vi i boken», och då han fann, hur litet vi hunnit, dekreterade han, att vi måste taga dubbelt så många problem i veckan som förut. Nästa lektion frågade han: »var vå vi i denna klassen.» Vi hade då hoppat över ett 80-tal och lärt oss problemen nummer 220-224 i stället för de gamla 140-144. När Laffsan fann, att vi hunnit så långt, förklarade han, att vi inte behövde läsa Todhunter mer den terminen.

Skojet för Laffsa tog många former. Värst var det förstås i 6:te nedre, som tillika var avstjälpningsplatsen för en del element, som icke ville eller kunde fortsätta studierna. Den uppfinningsrikedom, som här utvecklades, var storartad. Bland de enklare sätten att reta Laffsa var att slunga en näve hagel, ärter eller bruna bönor mot tavlan eller upp i taket, när Laffsan vände sig bort. Han var oemotståndlig, när han snurrade runt och skrek sitt »Va nu», under det han misstänksamt sneglade på den, han trodde vara missdådaren. »Jag vet speciellt vilka de ä. Och förbånne mej, när jag får fatt på dom, ska det bli ett råppskall, som åldrig tar slut.»

En gång var det riktigt galet. En hagelsvärm hade av misstag träffat mitt i skalpen på Laffsa, som nu deklarerade sin absoluta avsikt att tillkalla rektor, om icke den skyldige självmant ville ange sig. I sådant fall ville han låta bero vid en varning. Den skyldige reste sig. Laffsa blev rent perplex. Aldrig hade han misstänkt denne yngling, som såg så oskyldig ut. »Ja men lektorn talar väl inte om det för rektorn.» Då brast det löst: «Är jag en tsärring, vet du inte hut din lelle lymmel o. s. v.» När sedan hagelkastningen fortsatte, hette det alltid: »ä inte alla hageln slut ännu Espersson» eller med en sidoblick på samme botfärdige yngling, som nu aldrig vågade tillåta sig det allra minsta lilla avsteg från dygdens väg: »Se det finns vessa, som jag aldrig får vara i fred för. Di kastar hagel.» Det hände aldrig mera, mig veterligen, att någon frivilligt erkände sina synder.

Ett oerhört spännande skoj, som lyckades två gånger utan att sammanhanget upptäcktes, var gillrande av rullgardinen. I salen, som hade tre fönster, funnos vanliga rullgardiner, att draga upp med ett snöre, som därefter lindades kring en knapp i fönsterposten. En solid järnstång, insydd i väven, avslutade gardinen nedtill och höll den sträckt. Stolarna, som vi sutto på, voro fastskruvade i golvet, men pulpeterna voro lösa. Själv brukade Laffsa, när någon stol var ledig, sätta sig nere i klassen och därifrån dirigera föreställningen.

Nu var tricket följande: platsen vid mellersta fönstret lämnades tom. Gardinen halades upp, snöret lades endast ett varv runt omkring knappen, drogs sedan rakt ned mellan stolbenen och fördes därefter längs med väggen fram under det lösa bordet, vars tyngd var tillräcklig för att hindra gardinen att falla ned. Men det minsta man rubbade på bordet, gick det löst.

Allt gick efter beräkning. Laffsan intog genast den lediga platsen och började med de sämste. Först då de duktigare kom fram, gjorde han det mera bekvämt för sig, satte armbågen på bordet och lutade sig fram. Spänningen var oerhörd. Minut efter minut förgick, utan att något hände. En ny man kom fram till tavlan, Laffsa lutade sig tillbaka mot stolen men bytte så om ställning, lade sig därefter riktigt bekvämt fram och makade en smula på pulpeten. Då kom skrällen. Järnstången dansade ned ett par centimeter från Laffsans huvud, trästången längst uppe hoppade av sina hakar och begrov med gardinen hela Laffsan, som skrikande och vilt fäktande med armar och ben sökte göra sig fri. Klassen jublade så det hördes över hela skolan. Samma sak upprepades nära nog i varje detalj lika nästa termin, men vi vågade oss icke på den tredje gången. Laffsan hade blivit för misstänksam och synade bänkarna för noga. «Här ä ideliga försåt» sa han och sneglade på dem han misstänkte.

Mitt emot skolrummen låg Ljunggrens gjuteri, vars ångvissla signalerade 12-slaget. Det var ett omtyckt skämt att sjunga med på samma ton, först svagt och sedan med alla lungors kraft, så att tonen växte till ett verkligt furioso. När Laffsan från tavlan vände sig om med sitt »vad nu», kunde man endast på munnen se, att han yttrade något men ingenting höra. Så slutade tonen med ens, men vem som sjungit kunde aldrig utrönas.

Ett annat liknande trick var, att när klassen hade enskild räkning och Laffsan vandrade fram och tillbaka i klassen, stötande käppen i golvet, stampa i takt med käppen, först helt sakta och sedan högre och högre. Ibland märkte Laffsan ingenting förrän hela huset skakade av stampningarna.

I klassen fanns en mycket from yngling, som redan i skolan genom sin renlevnad beredde sig till det prästerliga kallet. Han tillät sig aldrig det ringaste skoj, men det var honom omöjligt att hålla sig allvarsam, då Laffsan härjade som värst. Laffsa betraktade honom också med misstänksamma blickar, fastän han gjorde förtvivlade ansträngningar genom att nypa sig själv, stoppa fingrarna i munnen m. fl. liknande sätt för att undvika att brista ut i gapskratt. En gång då Laffsan var som bäst i tagen tillgrep ynglingen som yttersta medel att stoppa en rödrutig, hemvävd bomullsnäsduk i munnen. Den fyllde hela svalget, så att kinderna buktade ut som på en kyrkängel. Olyckligtvis fick Laffsa ögonen på honom och då han skulle svara på frågan »vad är det med dej», glyste en flik av den röda näsduken fram i mungipan. Laffsan, som vädrade en ny och ovanlig form av sidovördnad i ynglingens uppträdande, rusade ner och började till klassens outsägliga glädje hala fram näsduken ur munnen på ynglingen, som omedelbart blev utkörd och ålagd att inställa sig hos rektor. Numera förstår jag, att rektor sannolikt i sitt innersta var lika road av den förtvivlade teologens missöde som vi andra.

Ett mycket omtyckt nöje var att kasta flugor under pågående lektion. En fluga bestod av en träpinne med en syl i ena ändan och av papper hopvikta styrvingar i den andra. De flögo från pulpet till pulpet och ibland hamnade de på kamraterna. Vid ett tillfälle stod vid Laffsans sida vid tavlan en from yngling, då en skickligt kastad fluga hamnade mitt i huvudskålen på honom. Ynglingen uppgav ett gällt skrik. »Vet du inte hut din lelle rackare», skrek Laffsa, tog ynglingen i armen och föste ut honom ur klassen med den dallrande flugan fortfarande sittande kvar överst på skalpen.

En osmaklig vana, som en tid mycket praktiserades, var att tugga papper till mjuka bollar, som sedan smäcktes i tavlan eller på någon kamrat. Då var tuggummit mera aptitligt. Det gällde att få det till just en sådan konsistens, att en innesluten luftblåsa, när den klämdes samman, gav ett kraftigt smällande ljud ifrån sig. Hur dessa ljud frambragtes kunde aldrig utrönas. Kroppsvisitation ledde icke till något resultat, ty det klibbiga gummit satt fastsmetat under pulpeten.

Den sjätte nedre klass, jag tillhörde, torde ha satt rekordet i fråga om oregerlighet och lättja. Lärjungeantalet var några och trettio, av vilka 4-5 hade lägsta sedebetyget, ett stort antal det något missvisande betyget oklanderligt och endast några få betyget mycket gott. Själv undgick jag nedsättning beroende på, att jag råkade skolka just den dagen, då det stora »råppskallet» med rektors tillkallande ägde rum i anledning av några mot Laffsan kränkande teckningar på tavlan. Den värste att hålla reda på var en yngling Bohmansson, som för övrigt visst icke var någon dålig kamrat, men som skulle sluta skolan för att resa till Amerika. Hans ärelystnad var nu att erhålla d i alla ämnen, vilket jag nästan skulle tro lyckades honom. Sista timmen i matematik fingo alla frågan utom Bohmansson, vars ohjälplighet icke tarvade någon ytterligare bekräftelse. Det återstod några minuter på timmen och Bohmansson reste sig och frågade: »vad vill detta säga, skall icke jag också få frågan?» »De ska du vesst få», sa Laffsa med sitt mest hånfulla leende. »Försök att ta fjärde propositionen i femte bokanes». Det var i Euklides.

Jag vet icke, om detta underbara matematiska bevis fortfarande existerar. På tavlan uppritas fyra streck, vart annat långt och vart annat kort. Därunder ritas ytterligare fyra likadana streck. Så säger man: Om den är till den, som den till den, och den och den äro lika mångfaldiga av den och den, som den och den äro mångfaldigade av den och den, så skall den vara till den som den till den. Därefter förlänger man bilden på tavlan med ytterligare fyra streck, två långa och två korta och säger: ty tag den och den lika mångfaldiga av den och den, som den och den äro mångfaldiga av den och den. Då är den lika mycket större än, lika stor med eller mindre än den, som den är större än, lika stor med eller mindre än den, men den och den voro lika mångfaldiga av den och den, som den och den voro lika mångfaldiga av den och den, alltså - då gällde det att hålla sig till mellanraden - förhåller sig den till den, som den till den, vilket skulle bevisas. Detta var Laffsans favoritproposition. Ingen begrep någonsin vad det var för mening med beviset och om någonting verkligen var bevisat, men ramsan gick med otrolig schwung. Om den är fullt riktigt återgiven här ovan må vara osagt, men det kan ju också göra detsamma.

Alltnog. Bohmansson stegade fram till tavlan och började med minutiös omsorg upprita de fyra staplarna, som han dock aldrig kunde få till belåtenhet. Laffsan rusade till och uppdrog dem på fri hand och sade sedan hånfullt: »låt oss nu se vad du kan». Bohmansson fattade en vinkellinjal i det långa benet och slog kraftigt med den kortare delen på staplarna. »Den är till den som den till den. »Slå inte i tavlan» interfolierade Laffsa och började fäkta med armar och ben. »Så tar jag den plus den och den plus den.» Laffsan skrek och hoppade som en ursinnig och klassen formligen vrålade av förtjusning. »Och så dividerar jag den med den och den med den och så hoppar jag över både den och den, vilket skulle bevisas.» Laffsa var nu nära vansinnets gräns, skrek: »ut, ut, ut,» under det att svetten pärlade utför pannan och de flesta av oss hade kramp, så att vi inte längre orkade skratta. Bohmansson hade gått bort och ställt sig i dörren med handen på en väldig slidkniv, som satt i bältet. Med tassande steg gick Laffsan bort och puttade dörren igen med käppen. Så ringde det.

Som jag förut nämt brukade Laffsa under lektionerna sätta sig på en ledig bänk nere i klassen. Vid ett tillfälle upptäckte den bakom sittande ynglingen, att sömmen på ett litet stycke i ryggen på Laffsans kavaj gått upp. Försiktigt och under klassens livliga deltagande började han med sin pennkniv vidga hålet. Där gick bud till nästa klass, där ytterligare landvinningar gjordes. Snart var hålet omkring 10 ctmr och smärre föremål såsom blyertsstumpar, papperstussar m. m. kunde kastas in mellan rocken och fodret. Nu vågade man icke längre fortsätta på samma ställe utan längre ned påbörjades ett nytt hål. Det tog någon tid, men en extra nyslipad kniv gjorde underverk, så att snart var det nedre hålet lika stort som det övre. Detta hade pågått ett par dagar, då en stor händelse inträffade. Laffsa rusade upp för att rätta något på tavlan och då han på fri hand drog upp en stor cirkel, vilket han för övrigt gjorde med verkligt mästerskap, så rämnade hela sömmen i ryggen. Båda hålen voro förenade i en enda gapande öppning från halsen till midjan och hela kollektionen av pennor, torkade blommor och papperstussar blev synlig. Det blev en andaktsfull tystnad i klassen, ty alla tänkte: nu kommer skrällen. Men Laffsa märkte ingenting. Han tog alltid på sig ytterrocken, innan han lämnade klassen, så att på friminuterna märktes heller ingenting. Men i varje klass mottogs han med ett för honom själv oförklarligt jubel.

Det är otroligt men sant: två dagar kom han igen på samma sätt. Första dagen kände vi en smula rädsla, då han kom in i klassen. Vi väntade oss att få höra en väldig straffpredikan, men när han efter att ha tagit av rocken, stegade fram med sin uppsprättade rygg, brast ett jubel lös, som ingenting kunde hejda. Tredje dagen, då han kom in, sågo vi genast på honom, att nu var det slut. Han surade som aldrig förr, men där sades ingenting. Ett halvt år senare försökte en särskilt företagsam yngling att åter sätta sprätt på Laffsa, men det lyckades icke. På den beckade tråd, varmed den 20-åriga gråa rocken hopsytts, bet varken eld eller svärd.

Laffsa var utan tvivel en mycket begåvad man och många gånger hade han träffande anmärkningar. En yngling stod och räknade på tavlan. »De ä fel» skrek Laffsa. »Ja men de blir rätt som facit säger.» »De ä inte bara fel, då ä så förbånnat fel så felen opphäva varandra» var Laffsans svar. Jag har ofta tänkt på detta, när socialister och andra världsförbättrare kritisera vårt arma, i alla avseenden oriktigt konstruerade och under kapitalismens ok suckande samhälle, som de anse böra göras om från början till slut. Visst är samhället fel, men det är så förbannat fel, så att felen upphäva varandra.

En yngling uppsökte Laffsa och klagade över sitt betyg, som ansågs vara orättvist. Han avfärdades med »ja se fullkomlig rättvisa kan endast Gud Fader i Himmelen - å knappt han.» .

Laffsa var ungkarl och ganska förmögen. Han bodde i eget hus ett litet stycke från skolan i närheten av Virginska flickskolan. När han gick till eller från skolan och mötte flickorna nego de djupt för honom, vilket upptogs mycket onådigt. Han endast blängde på dem och mumlade: »förbånnade flicksnärtor.» Sin förmögenhet hade Laffsa i början av sin tjänstetid förvärvat såsom stadens ende fotograf. Som sådan var han mycket skicklig och hade en vidsträckt praktik. Då min moder, som ju var en av stadens förnämligaste fruar, med sin syster uppsökte Laffsa i hans kula och bådo få veta någon tid, då de kunde komma och fotograferas, svarade han: »de tjänar ingenting till, ty fruntimmer passa åldrig på tiden», men vid den och den tiden kunde han emellertid träffas.

Laffsa bjöd ofta sina gullgossar hem till sig på »burkansmat». Där bestods först undervisning. Ynglingen fick ibland sitta på hans knä och hålla till godo med en puss emellanåt, när Laffsan var riktigt upplagd. Sedan bestods det ett rikligt mål mat med hummerburkar och liknande läckerheter. Laffsa var då lustig och skämtsam och briljerade med latinska sentenser såsom »Credo diabolos in mea pfoca solarium esse vocare», vilket ordagrant översatt är lika med: »Jag tror djävlar i min själ att potatisen är kalla.» Många fattiga pojkar fingo ett gott handtag av sin gamle lärare och en yngling, som hade den olyckan att bliva blind, tog han helt hand om och sörjde för honom med faderlig omsorg.

Det berättades en historia om rektor Ehrnberg och Laffsa, som jag inte vet om den är sann, men som ändå må återges. De voro ute på resa tillsammans och skulle under ett uppehåll på 10-15 minuter äta frukost tillsammans på en stationsrestaurant. Ehrnberg gick först in och sade till betjäningen: »Jag har en vansinnig man med mig som endast får förtära havregröt och mjölk. Får han skinka med ägg, som han begär, så blir han dödssjuk och omöjlig att handskas med. Och ge honom för all del inte något öl.» Själv beställde Ehrnberg för egen del den för dåren förbjudna maten, som genast serverades. Så kom Laffsa rusande och beställde sin skinka med ägg och en halv öl. Kyparen förklarade, att han skulle se till, vad som fanns, och kom efter en stund och satte fram gröt och mjölk. »Va faen» började Laffsa och ställde till ett förfärligt oväsen, under det att Ehrnberg lugnt uttalade sin förvåning över den egendomliga serveringen. »Det är väl bäst du äter gröten, när du inte kan få va du vill ha. Men märkvärdigt är det.» Laffsa bara rasade, och man kan tänka sig betjäningens förfäran. Hur skulle väl icke dåren betett sig, om han fått skinka och ägg, när han kunde bli så rasande endast vid åsynen av gröt och mjölk.

Även Laffsa hade vi det nöjet att som studenter, om också endast för ett ögonblick, få hälsa på i Lund. Han hade bjudit vår kurator, docenten Hjalmar Nilsson, på en resa till Italien och kl. 10 f. m., när snälltåget passerade Lund, skulle Hjalmar Nilsson sluta sig till honom. Med anledning av denna händelse gav Nationen frukost för kurator på järnvägshotellet kl. 1/2 9. Den tiden gällde inga restriktioner, varken före eller efter kl. 12, och när nationen på perrongen inväntade tåget, var stämningen mycket hög. Tåget susade in och Laffsans leende ansikte blev synligt i fönstret.

Ett oerhört jubel hälsade honom. Leve vår älskade gamle lärare, ropade en numera pensionerad regementsläkare, som under skoltiden lidit mycken hugg under matematiktimmarna. Laffsa hämtades ut och hissades. Alla ville trycka hans hand. Känner lektorn igen mej? Vesst, vesst, svarade Laffsa och nämnde namnen. Glädjetårarna strömmade ur hans ögon och han gick från famn till famn. Flera minuter försenat ångade tåget ut under leverop och tonerna »Bort till fjärran land i sö-ö-der, där orang och druvan glö-ö-ö-der». Festen fortsatte sedan utan festföremålet och varje årsklass drog sina Laffsaminnen under allmänt jubel. Det blev som den gamle värmländske brukspatronen förklarade, när han vägrade att antaga bjudning till frukost, ett förbannat nattsöl.

dalsjomin.jpg Lektor Magnus Dalsjö, född 1839 och 1873 utnämnd till lektor i grekiska och latin, var i de flesta avseenden en motsats till lektor Andersson. Han var en ståtlig, högrest man och minst av allt vidlådde något löjligt hans framträdande. Jag kan heller icke minnas, att vi hade något öknamn på honom. Rektor lade sig aldrig uti hans görande och låtande, lika litet som han i rektorns sätt att sköta skolan. Dalsjö läste grekiska i de fyra högsta klasserna och svenska i 7:de övre och nedre. I sistnämnda klass kom jag och övriga kamrater, som icke läste grekiska, »de dispenserade», under hans spira. Hans hälsningsord till oss voro karakteristiska. Han förklarade, att han brukade sköta sin klass själv. Bleve det några missförstånd, kunde den saken alltid klaras upp, om vi pojkar bara voro hyggliga och inte försökte att ljuga och svänga oss: »för det vill jag säga», och här slog han
näven i katederbordet, så att vi hoppade högt på stolarna, »ä Ni lymlar så blir jag en djävul». Efter denna vädjan till våra bättre känslor höll han en vältalig och intresseväckande föreläsning om Tegnér och fosforisterna. .

Då vi skulle få tillbaka den första hemuppsatsen, avskilde han två skrivböcker och utan hänsyn till, att endast en ringa del av desamma använts, gjorde han bollar av dem och kastade dem i huvudet på författarna. Intet ord sades om dessa uppsatser, under det att de andra med god förståelse eller dräpande kritik, allt efter förtjänst, genomgingos och kommenterades. De två, som ställts utanför det hela, knogade sedan värre än någon annan på att få skaplig form på sina opus och fingo också sitt erkännande därför.

Dalsjö var en mycket duglig lärare. Hans undervisningsresultat i grekiska berömdes mycket och som lärare i svenska kan jag av egen erfarenhet icke annat än ge honom det största erkännande. Han hatade överdrivna fraser, men senterade i hög grad en väl turnerad vändning. Han fordrade reda och saklighet utan torrhet och hade ett utmärkt öra för språkets nyanser. Han rättade icke mycket, men varje rättelse var på ett övertygande sätt riktigt funnen.

Dalsjö kunde i vredesmod vara synnerligen brutal, men jag kan icke säga, att vi hade någon svårare känning därav. Han hade fått för sig, att jag led av någon sorts adelshögfärd och pikade mig ofta därför. Till slut blev jag arg och sade i häftig ton, att jag undanbad mig sådana pikar. Jag hade av mina föräldrar lärt bättre och behövde icke tåla sådant. Alla, även jag själv, som hajade till, när jag väl sagt ut min mening, väntade att nu blir väl Dalsjö rasande. Men ingalunda. »Nå, nå, tag det lugnt, det är inte illa menat», sade han vänligt. Förhållandet mellan oss var sedan det allra bästa och jag tror rent av, att jag steg i hans aktning. Så kände jag det i varje fall själv. Dalsjö kunde aldrig få varmt nog. Hälst ville han att rummet skulle ha en temperatur av 23-24°. Det enda skämt, jag kan minnas, vi tilläto oss med honom, var att andas på termometern omedelbart, innan han kom. Det första han gjorde vid inträdet i klassen var att kontrollera temperaturen, och när han så avläste 23 hördes ett belåtet grymtande; men när han suttit en stund i vår vanliga rumstemperatur, blev han orolig och fordrade värmeluckans öppnande under kraftiga förbannelser över eldaren, vars oduglighet han konstaterade.

Efter vår skoltid blev Dalsjö utsatt för en mycket obehaglig sak, som dock knappast var helt oförtjänt. En mycket duktig men styvsint yngling hade under skoltiden blivit utsatt för Dalsjös brutalitet och efter slutad skoltid stämde han Dalsjö till rådhusrätten under yrkande om ansvar för ärekränkning. Dalsjö blev också fälld och saken lär ha gripit honom ganska djupt. Utav naturen hade han ett obändigt lynne, som väl fått växa vilt, till dess han alldeles förlorat förmågan att vid starkare påfrestning behärska sig. Han var av den sortens människor, som behövde tas på ett särskilt sätt. Hans många goda egenskaper kommo då till sin rätt.

Abraham Ahlén, född 1844 och 1873 utnämnd till lektor i teologi och historia, »Kvabban» kallad, var den mest kvinnliga företeelse jag någonsin sett i skepnad av en karl. Händerna voro små och mjuka, axlarna smala och sluttande, bakkärran rund och stor, fortsatt utav tjocka, runda lår och fötterna små. Gången något vaggande, halft generad och ansiktsuttrycket vänligt, nästan inställsamt. Han hade många intressen och var den drivande kraften i Kristianstads fornminnesförening, vars fornstuga i Tivoli var hans verk.

Vår första beröring med Ahlén var i morgonbönen, som förrättades mellan kl. 6,40-7 f. m. varje dag. Han efterträdde i denna funktion lektorn i levande språk Carl Fredrik von Sydow, som 1880 lämnade skolan för att tillträda en kyrkoherdebeställning. v. Sydow hade lyckats sätta en värdig prägel på dessa andaktsstunder och han formade sin framställning så, att den passade för


ahlenmin.jpg
ungdomen. Ahlén var det däremot icke förunnat, att hos sina ungdomliga åhörare väcka något intresse för religionen. Det tog flera minuter för honom att jama fram ett »Fader vår» och med samma på oss pojkar bortkastade salvelse föredrog han evangelierna. Hans kommentarer därtill kunde heller icke fånga vår uppmärksamhet. Morgonbönen anslogs också nästan utan undantag till en välbehövlig överläsning av läxor till de följande timmarna. Från alla bänkarna lydde därför ett summande och surrande ljud, som tvingade lektorn att höja rösten, utan att han därför lyckades nämnvärt störa oss i vårt förehavande.

Jag minns en egendomlig episod. Mitt under sitt predikande föll lektorn in i ett mera naturligt tonfall. Han berättade: »I ett av den katolska kyrkans vackraste tempel äro takets välvningar smyckade med de skönaste målningar. Ryktet om dess skönhet hade gått ut över hela den kristna världen.» Pojkarna hade börjat lyssna. Den ene efter den andre tystnade med läsningen för att höra efter vad som nu skulle komma. Snart var det dödstyst i salen. Lektorn fortsatte: »till detta tempel strömmade nu folk från alla länder, både katoliker och andra, som ville beskåda dessa målningar och njuta av deras skönhet. Men det var, som man lätt kan förstå, en rätt mödosam sak att under längre tid böja sig tillbaka för att blicka upp mot de höga valven. Prästerskapet fann då på en utväg att underlätta betraktandet. I kyrkogolvet anbragtes en stor spegel och genom denna kunde nu de besökande utan möda få en klar bild av målningarna. En sådan spegel kan man likna vid den Helige Ande, ty - ». Men då brast det löst. Som att rycka i ett snöre började alla på en gång återtaga den avbrutna läxläsningen och numme, numme, numme, surrade det igen genom salen.

Som lärare hade Ahlén sina förtjänster. Han förberedde sig på lektionerna - vilket vi, när vi märkte det, trodde bero på okunnighet. Man kunde icke lura honom på, vad vi hade i läxa, såsom fallet var med Laffsa, och han låg i hela timmen med full kraft. Han indelade timmarna, så att första genomgången av läxan tog ungefär halva tiden, därefter drogs samma sak mer och mer kursivt, så att man faktiskt, trots det att man icke läst på det ringaste och så ofta tillfälle gavs använde timmen för att läsa på andra läxor, icke kunde undgå att, när timmen var slut och läxan genomtrumfats 4-5 gånger, kunna en hel del utav vad som förekommit. Man märkte detta tydligast före studentexamen, då ett par månader ägnades åt allvarligt arbete. En massa kunskaper, som man själv icke anade, lågo begravna under medvetandets tröskel, och arbetet med att göra dem aktuella gick förvånansvärt fort. Det var ett rent nöje att arbeta och den nu i högsta grad välvillige och intresserade lektorn njöt synbarligen av den ovana situationen att stå inför en arbetsam och uppmärksam klass.

Men sista lektionen före studentexamen gjordes en obehaglig upptäckt. En av oss befanns vara absolut okunnig i historia. Han hade hållit sig oberörd utav den nya andan och endast trampat på i de gamla fotspåren. Lektorn blev rent förfärad. »Då kan du väl åtminstone lära dig 7-åriga kriget», yttrade han. Ynglingen tog detta ad notam och då examen i historia följande dag tog sin början, var detta också det enda i hela världshistorien, som han hade någon nämnvärd kunskap om. Censorn yttrade: »vi hör på folkvandringarna och börjar där.» Han pekade på den nyss nämnde ynglingen som blev helt blek. Vi andra sutto som på nålar och undrade, vart det nu skulle ta vägen. Men lektorn störtade sig i ämnet som en stridshingst. »Vilken var den stora omfattande folkrörelse, som under de och de århundradena fingo en så genomgripande betydelse etc. Jo det var de s k. folkvandringarna. Ja visst, ja visst, vi känna ju så väl till de stora dragen etc., men säg mig några av de viktigaste folkstammar, som där gjorde sig gällande?

Jo det var preussare, sachsare, öst- och vestgoter. »Ja visst, ja visst, avbröt lektorn, vi känna dem alla», och så räknade han själv upp en hel del för ynglingen fullkomligt obekanta namn. Men du nämnde först preussarna. Icke var det på den tiden något av de mest framträdande folken? »Nej det kan man inte säga.» »Riktigt, riktigt, de olika stammarna ha gjort sina insatser på olika sätt och på olika tider. Säg mig då, när gjorde preussarnas stam sitt stora genombrott i historien?» Jo det var först vid 7-åriga kriget. »Redogör helt kort för huvudpunkterna i denna strid.» Nu var det klart; det gick som ett vatten. Nästa man fick redogöra för en annan folkstam, hur den vandrade och när den fick göra sin historiska insats o. s. v. Förhöret gick med fart och elegans och all oro var försvunnen. Det var icke utan, att vi fingo en viss beundran för vår förut så ringaktade lärare.

Respektens upprätthållande var lektor Ahléns svaga sida. Särskilt gjorde detta sig gällande i 6:te nedre, där hans undervisning började. Det var ett stim och ett oljud i klassen, som man knappast skulle trott vara möjligt. En gång hittade lektorn på ett utmärkt sätt att väcka vår ambition. Vi skulle få en särskild schrikstund - hans tal slösade med sch-ljud - men sedan skulle det vara tyst. Schrikstundens 10 minuter förflöto under dödstystnad, men som han började lektionen, föll sångkören in med ett ljudligt »O Susanna» etc. Det gick icke alls.

Ett omtyckt sätt att lura lektorn var att låtsa att man hade en bok i knäet, som man satt och kikade i. »Tag upp boken», befallde han. »Jag har ingen bok». Befallningen upprepades i ännu högre ton och då ingenting hjälpte, gick lektorn beslutsamt fram och ryckte undan bordet. Händerna, som hela tiden hållits stilla, voro tomma och ingen bok att upptäcka. När detta trick praktiserats tillräckligt länge, så att lektorn var uttröttad, kom boken verkligen fram och kikandet började, under det att lektorn överlägset nöjde sig med att säga, »du kan lika gärna låta bli de där dumheterna.»

Vad som bidrog att minska respekten för Ahlén var hans sätt att aldrig erkänna ett misstag. Om han, som ibland hände, råkade misssäga sig på ett årtal, kunde han icke som t. ex. Dalsjö säga ett »aj fan där satt jag och sov», utan han höll i sig. »Tyscht. Är det du som skall lära mig eller jag som skall lära dig.» Vi slogo då upp historieböckerna och rättade demonstrativt i vår Odhner under uttalande av vår ringaktning för hans okunnighet, allt under det lektorn skrek sitt »låt bli det där.»

I teologien försökte han på allvar hävda riktigheten av den Norbeckska trosläran i dess yttersta potens: ett döpt barn vore sålunda utan minsta tvekan mera ägnat att lära sig kursen i kristendom än ett odöpt, varje prick av bibeln var en inspirerad utsaga av Gud själv o. s. v. »Det tror vi inte på», fick han ibland höra. Svaret var »Tyscht. Är det du som skall lära mig eller jag som skall lära dig.» Vid ett tillfälle gjorde han dock i fråga om ett vanskligt ställe i någon av Moseböckerna ett medgivande: »det kan ju vara att inspirationen ibland är något klen.»

Ahléns läraregärning tog ett hastigt slut. Av anledning som det inte är skäl att här närmare beröra hade han blivit utsatt för en förföljelse, som gjorde att han plötsligt lämnade staden. Han erhöll sedan ständig tjänstledighet och bosatte sig i Stockholm, där han fick arbete vid Nordiska Museet.

wahlstedtmin.jpg Lars Johan Wahlstedt, född 1836 och sedan 1865 lektor i naturvetenskap och modersmålet, var västgöte, vilket osökt förskaffade honom tillnamnet »Knallen». Han var en liten, bredaxlad man med stor vitalitet. Han var stadsfullmäktig och väckte åtlöje, då han talade om alla de järnvägar, som komme att leda till Kristianstad. Tjugo år senare funnos de där allesammans. Han var läroboksförfattare och som sådan ganska uppskattad. Hans lektioner voro livliga och han lyckades intressera åtskilliga av oss för sina ämnen. I varje fall var han min lärare i det enda ämne, som jag under skoltiden fick ett verkligt och stort intresse för, nämligen kemi, som vi läste en termin i femte klassen. Intresset överflyttades senare på fyrverkerikonsten och fick ingen betydelse för mitt val av levnadsbana.

Man kunde icke fritaga »Knallen» från en del överdrifter i uttryckssätt och uppgifter. Han drog gärna till en smula. Tidigt på våren hade en patrull varit ute på Lingenäset för att skaffa material till lektionen i botanik. Rapporten löd på, att några blommor ännu icke framkommit. Knallens svar var karakteristiskt. »Vad vill detta säga? Min son Axel var där för några dagar sedan. Han fann 100-tals, ja 1000-tals, ja lasstals.» Examinationen av blommor på lärorummet tillgick så, att sedan klassen konstaterats, upplästes rubrikerna i Areschougs flora. »Stämmer de», löd det från katedern. Ett känsligt öra kunde av tonvikten på »de» ganska tydligt höra om svaret borde vara ja eller nej.

Botaniken eller rättare sagt växtsamlandet intog på den tiden i vårt, liksom väl i alla landets övriga läroverk, en onaturligt stor plats. Vanliga växter med 5-10 points i byteskatalogerna föraktades djupt. Jag och min broder hade den lyckan att på Årup disponera en 100 poängare, Sonchus palustris. Av denna pressade vi årligen ett 20-tal exemplar och kunde i utbyte däremot utan svårighet erhålla det för sommarens insamlingsverksamhet bestämda antalet och mera därtill. Värsta svårigheten var att hitta på någorlunda sannolika fyndorter, men i de flesta fall gick även detta lyckligt. Som lärare var »Knallen» på det hela taget omtyckt. Han förstod sig rätt bra på pojkar och hade inga svårigheter med upprätthållande av disciplinen. Någon kroppsaga kan jag aldrig minnas att han behövde utdela.

En viss omdömeslöshet i fråga om betygssättningen torde man emellertid icke kunna frånkänna honom. Han följde nämligen den enkla regeln att ge betyg efter som vi sutto i klassen. De första som sutto överst fingo stort eller litet a och sedan gick det utför så att de sista utan vidare fingo underbetyg.

Lektor Alexander Emanuel Widholm, född 1850 och utnämnd 1880, författaren till Widholms franska grammatika, tillhörde läroverket endast från och med h. t. 1881 till och med h. t. 1882. jag hade honom i franska i 6:te nedre. Han var en liten mager man, oerhört energisk och ilsken. Han höll en fruktansvärd disciplin men helt kunde han dock icke rå på den bångstyriga klassen. Allt kunde han få bugt på, blott icke nunnandet. Vi sutto som tända ljus, tysta och allvarliga, men borta i klassen hördes ett stilla nunnande ljud, som steg och föll, allt efter som Widholm närmade eller avlägsnade sig. Han smög omkring med gummigaloscher, men någon viss bland de nunnande kunde han aldrig utpeka. Hemligheten var helt enkelt den, att vi, möjligen med ett eller två undantag, nunnade allesammans.

Vi gjorde goda framsteg för honom i franska. Han hade fått klassen ifrån »Kitta Murra» Löfgren, vars undervisning skall närmare beskrivas här nedan, och när vi icke kunde skoja med Widholm på annat sätt, så gjorde vi det liksom med Kitta Murra genom att härma hans, som vi tyckte, till, gjorda uttal av franskan. Jag, som ännu icke var i målbrottet, gol mitt talalá med tonvikten på sista stavelsen con amore. Jag minns en sak, som Widholm ofta upprepade: »i denna klass ska Ni lära Er de oregelbundna verben. Den, som icke lär sig dem i denna klassen, kan aldrig lära sig dem.» Jag tror, han hade rätt. Det finnes utan tvivel i fråga om språken en mängd minnessaker, som, om de skola fastna för livet, måste läras och läras grundligt just på ett visst åldersstadium.

Widholm kom från oss, som jag tror till Örebro och sedan till Göteborg. Den paralysie generale, varpå en skarpsynt iakttagare antagligen redan under Kristianstadstiden kunnat märka de första symptomen, utvecklade sig där på ett ödesdigert sätt. En hel termin användes för att lära ynglingarna att hålla hälsningstal och sjunga Good save the Queen, när Drottning Victoria skulle komma till Göteborg för att äkta Widholm. Skada, att han lämnade Kristianstad. Det hade varit något för oss och det skulle blivit ett härligt tillskott till dessa minnen.

Den genom Widholms transport lediga lektorstjänsten blev icke besatt med ordinarie innehavare. V. t. 1883 tjänstgjorde studeranden Per Corvin som t. f. lektor. Något minne av honom har jag icke.

Efter honom kom filosofie doktorn Harald Borg, född 1851, vilken mot ett arvode av 2,000 kr. om året tjänstgjorde som lektor i svenska, franska och engelska h. t. 1883-v. t. 1888. Borg var en lång, ståtlig man, som såg bra ut. Svärmiskt melankolisk till sin läggning och hänsynsfull i sitt uppträdande, representerade han en för oss ny och okänd typ av lärare. Han väckte vår oförställda förvåning genom att vänligt och artigt besvara våra hälsningar, som om vi vore vuxna människor. Han deltog i sällskapslivet och gjorde en utmärkt älskareroll i »En midsommarnatt i Dalarna». Slutligen förlovade han sig med en vacker och präktig flicka, tillhörande stadens borgerskap. Dagen innan förlovningen hann emellertid hans kollega Borgström med att varna honom för den flickan, som det alls icke var någonting med. borgmin.jpg

Borgs undervisning var mycket god och vi blevo - mirabile dictu - riktigt intresserade för franskan. Vi läste »Colomba», som var rolig och spännande och en otroligt ädel bok om ett fruntimmer som hette »Ursule». I vår litterära förening Atheneum tog jag mig före att, förmodligen ganska klumpigt, parodiera detta helgon. Borg blev riktigt ledsen och sade mig enskilt, att det varit honom en besvikelse, att jag med så liten förståelse hade läst denna värdefulla bok. Det gjorde mig ont, men jag tyckte i alla fall att det inte var så farligt. Borg var en gentleman, men jag tror något för spröd i sin känslighet för att tas med pojkar.

svenssonmin.jpg
Främst bland adjunkterna strålade filosofie doktorn Sven Herman Benjamin Svensson, född 1840 och utnämnd 1870, över hela landet känd under namnet Stina Svensson. Rätt korpulent, bredbent och med vaggande gång öppnade han sin famn mot mänskligheten. Välvilja och hjärtegodhet strömmade ut från honom. »Åh, ja min påg, det får du gärna.» Han var hög frimurare och i alla kretsar gärna sedd sällskapsbroder. Men Stina var också en mycket kunnig man. Han hade varit docent i tyska och hade vältalighetens gåva. Det gick heller icke att spela honom på näsan. Då kunde allvaret komma fram och respekten inställde sig självmant.

Emellertid kan det icke förnekas, att det skojades icke så litet under Stinas lektioner. Kanske det vore rättare att använda ordet skämt i stället för skoj. Stina var en smula lomhörd och de chanser, som härigenom uppkommo, blevo naturligtvis utnyttjade. Resultatet av hans undervisning blev rätt mycket lidande härav. Det var eljest fart och liv i hans sätt att leda förhören. När som ofta hände under lektionerna i tyska, der, die, das kom på orätt ställe, så kom det genast ett kraftigt: »Åh pass på könet.»

Stina hade ett utomordentligt lustigt sätt att ge sitt missnöje till känna, när någon i klassen icke skötte sig, som han borde. Han gjorde en »gubbe» åt honom. Underläppen sköts fram på ett storartat sätt, ansiktet förvreds en smula och med en släng på huvudet skickades »gubben» i väg till den skyldige, som skam till sägandes därav ofta kände sig mera hedrad än tillrättavisad.

Stina brukade också ha någon klass i latin. Vid ett tillfälle uppstod dispyt om en rättelse på ett scriptum. Ynglingen påstod att konstruktionen var hämtad från lexikonet. »Kan du visa mig det, skall du få 25 öre», förklarade Stina. Nästa timme hade pojken lexikonet med sig och visade Stina, att den kasserade frasen verkligen stod där. »Åh, si det är ju från kopparåldern, men tolvskillingen ska du få», och under klassens jubel fick pojken trots sina protester mottaga den utlovade belöningen.

En annan bild från Stinas timmar. Det var en varm dag mot vårterminens slut. Läxan var genomgången och vi fingo en kvarts tid att läsa på nästa pensum. Stina satt bekvämt tillbakalutad på sin stol och stödde huvudet på den ena armen. Då började vår sångkör så sakta sjunga: »O, Susanna» under sakta stegring. Stina satt och halvsov. Då viskar en av kamraterna: »nä se Stina slår takten.» Och verkligen. Med den lediga handen följde Stina melodien, som nu ökades i styrka. Hela Stina rörde sig med rytmen och handen fördes i allt vidare cirklar, då Stina plötsligt hajade till. Den breda »gubbe» som var på väg, stannade dock på halva vägen och lutande sig tillbaka log han ett hjärtligt och förstående leende, som vann en jublande förståelse i klassen. Respekten blev icke mindre, men vi tyckte alla att Stina var en väldigt hygglig lärare.

Stina var frikostig med tillstånd för pojkarna att »få gå ut». Det var ett omtyckt skämt, att när man reste sig, i stället för att be om lov att få gå ut, med svag röst säga något sådant som »adjö med dig Stina» ell. 1. Det verkade mycket komiskt, när Stina härtill vänligt nickande svarade: »Åh ja min påg.» En gång gick det emellertid galet, vare sig Stina den dagen hade bättre hörsel än vanligt eller tilltalet skedde för högt. En kamrat, som reste sig och i den vanliga stilen yttrade: »nu ger jag mig iväg Stina», fick till svar: »Åh vad vill detta säga. Sitt ner. Och när timmen är slut får du gå till rektor och repetera vad du sagt.» Därvid blev det. Sedan blevo vi försiktigare.

Med Stina förknippas minnet av en begåvad, hjärtegod och humoristisk man, som ville allas väl och med blid förståelse såg ned på den ungdom, vars fostran blivit honom anförtrodd. Det må i detta sammanhang vara tillåtet att berätta en liten historia om Stina och hans gamle vän, andre stadsläkaren Bjerkander i Landskrona. Den är tillika belysande i fråga om telegrafhemligheten därstädes i forna dagar.

En dag fick Bjerkander, som var ungkarl, mottaga följande telegram: Kommer i kväll, ligger hos dig. Stina. När Bjerkander vid niotiden på aftonen gick ned till tåget för att mottaga sin gamle vän var perrongen propp full av äldre och yngre fruntimmer, som flanerade arm i arm under mer eller mindre diskreta fnissningar och sidoblickar på den förmodade don Juan. Tåget brusade in. På plattformen stod Stina tandlös, fet och koppärrig, öppnande sin breda famn mot ungdomsvännen. En större kontrast till vad vederbörande väntat sig, kunde knappast tänkas, och effekten var storartad. Telegrafhemligheten själv stod som förstenad och fruntimmerskaran skingrades som agnar för vinden. I den natten fingo de intet.

Adjunkten, filosofie doktorn Otto Herman Borgström, född 1843 och utnämnd 1869, företrädde en lärartyp, som nästan i allt var en motsats till Stina. Lika älskad som den senare var, lika hatad var »Suggan». Han var ganska stor och fetlagd, särskilt i ansiktet, och hade tjocka, fasta händer, enkom lämpade för att utdela örfilar. Han var misstänksam, i fullständig saknad av humor, en översittarenatur, som nästan syntes njuta utav att misshandla de hjälplösa stackare, som råkat i hans våld. Vid ett felaktigt svar riskerade man alltid hans älsklingsgrepp, en plågsam dragning i håret över tinningarna, och många utav oss ledo av en ständig ömhet och svullnad vid tinningarna, utgörande eftervärkningarna av hans undervisningsmetoder. Sällan satt han i katederstolen som en vanlig kristen människa på hela den sittapparat, varmed naturen utrustat oss, utan endast på hälften, beredd att rusa ned för att misshandla den lärjunge, som vare sig det nu var på grund av oförmåga borgstrommin.jpg
eller lättja, icke förmådde besvara hans frågor. I kristendom var han en positivt dålig lärare. På det mest tråkiga och docerande sätt föreläste han sin pastoralexamen, under det att en orörlig klass efter hans önskan starrbligade på honom. Själv minnes jag, att mina tankar ofta voro så långt borta ifrån lärorummet, att jag länge haft frågan utan att märka det. Jag lärde mig heller ingenting under terminerna men gnodde vid vårterminens slut så mycket kristendom, att jag klarade mig till ett godkänt. Suggan underlät därvid icke att uttala sin stora förvåning över att en så enfaldig yngling till och med kunde besvara förståndsfrågor.

Kroppsagan, varom ovan talats, var under kristendomslektionerna något inskränkt och bestod mest i uppmuntrande hårdragningar. Under latintimmarna slog den däremot ut i full blomning. Trots detta eller kanske rättare just på grund härav var undervisningsresultatet skäligen klent. Man gick till Suggans timmar med motvilja och önskade bara, att de skulle taga slut så fort som möjligt.

Suggan var i många fall naiv och gav sina känslor luft på ett mycket omdömeslöst sätt. Min äldsta syster Hedvig undervisade i Virginska pensionen och hade där Suggans dotter Märtha såsom elev i geografi. Dagen efter vår examen var avslutning i flickskolan, därvid det befanns, att Märtha fått underbetyg. »De ä bara himd», förklarade Suggan, som livligt beklagade, att han icke vetat detta på förhand, så att han kunnat öva vedergällning genom att kugga min broder och mig.

Varför Suggan hade ett så gott öga till oss bröder, vet jag icke, men det berättades oss, att då en av kyrkoherden Flygares söner flera år efter det, att vi lämnat skolan, ådrog sig Suggans misshag, yttrade han: »du måtte väl icke bli en lika dan lymmel som pojkarna Rosenskyld».

Efter många års oavbrutet sökande blev Suggan slutligen kyrkoherde i Simrishamnstrakten. Redan på vår tid hade sökandet börjat. Så länge en sådan befordringsfråga var öppen, hölls ordentlig aftonbön i huset för inackorderingar och tjänare, men så snart saken var avgjord och en annan fått tjänsten, inställdes dessa frivilliga andaktsövningar. Men nu var då omsider målet hunnet. Min broder och jag skickade honom en telegrafisk lyckönskan för »glädjande belöning efter långvarigt arbete», och fingo tillbaka ett älskvärt tack för vår vänlighet, »så mycket kärare som den kom från forna lärjungar». Senare, då jag var t. f. domhavande i Ingelstads och Jerrestads härads domsaga, uppsöktes jag av vår gamle antagonist, som var ytterst förekommande: talade om sin son »Hirman», som hade svårt att lära sig någonting utantill. »Det hade visst du också under skoltiden», tillade han. Jag såg på honom utan bitterhet och hoppades endast, att han måtte passa bättre till präst än till läroverkslärare.

mollermin.jpg Min förste kristendomslärare »Stöten» kallad var adjunkten, sedermera kyrkoherden Carl Axel Frithiof Möller, född 1838, som då undervisade i tredje klassen. Han tillhörde skolan h. t. 1859-v. t. 1880. Jag vet icke, om jag möjligen gör honom orätt i den skildring som nu följer. Personligen har jag ingenting att beklaga mig för från Möllers sida, men i mitt minne finnes ännu kvar en reflex av den skräckkänsla han framkallade hos mig och, som jag tror, också hos kamraterna. Avståndet i tiden kanske förstorar och på mig, som var nyinkommen i skolan och ovan vid de hårdhänta uppfostringsmetoder, som av honom praktiserades, blev intrycket måhända överdrivet starkt. Jag återger endast intrycken såsom de fastnat i minnet.

Möller var utan tvivel en god undervisare. Vi lärde oss vårt pensum med största precision. Han kunde med stort tålamod gå igenom en läxa gång på gång och förklara densamma för oss, men Gud nåde den, som sedan han fastslagit att ingen önskade vidare förklaringar, det oaktat befanns brista i sina stycken. Han blev utan förbarmande kroppsligen tillrättavisad.

Möller hade ett synnerligen brutalt sätt att utdela aga, som jag aldrig varken förr eller senare sett någon använda. Han grep sitt offer i strupskinnet och lyfte honom upp under kraftigt ruskande. Vid sidan härav kom rottingen till användning, vanligen efter lektionens slut.

Jag erinrar mig en egendomlig episod. En liten pojke, jag minns icke om han var baptist eller jude, deltog i en lektion, handlande om dopet, och började plötsligt att gråta. Då Möller, trots enträgen begäran, icke kunde få pojken att säga orsaken till att han grät, togs han fram till katedern och genompryglades gång på gång med rottingen. Slutligen kröp det fram. »Jag gråter för det att jag icke är döpt». Till Möllers heder måste jag säga, att han blev djupt gripen av denna framtvungna bekännelse och bad juden om förlåtelse.

Möller hade en käpp, som till handtag hade ett Mefistofelesansikte med glaspärlor till ögon. När han satt på katedern, brukade han föra käppen under västen och med käppkryckan kittla sig under hakan. När han satt så, mörk med stickande ögon, kände man sig rätt kuslig till mods. Det var som om en ond ande blickade ned på oss.

Adjunkten Fredrik Wilhelm Petersson, »Petter» kallad, var också filosofie doktor, född 1838 och utnämnd 1862. Han var ett stort original. Medelstor, rätt korpulent, rödbrusig, ganska stabbig i gången och alltid försedd med en stor, tjock käpp, »der alte Lebenswecker». Hans yrke såsom en ungdomens tuktare var icke att ta fel på. Hans huvudämne var historia, i vilket ämne han satt inne med stora kunskaper, som han gärna lyste med under lektionerna. Dessa extra guldkorn, som han strödde omkring sig, antecknade vi med begärlighet i kanten på boken för att samtidigt kunna titta på läxans fortsättning. Latin och svenska voro Petters övriga ämnen. Hans behandling av svenska språket präglades av en stark förkärlek för participialkonstruktioner. I hans lärobok i forntidens historia hette det t. ex. om Rom, att »den nyanlagda stadens murar fläckades av Remi, av brodern Romulus under en strid utgjutna blod».
peterssonmin.jpg

Petter älskade spritdrycker och när vi konstaterat, att Petter och kapten Broberg tillsammans begett sig till Hotell Brissman för att förfriska sig, kunde vi med ganska stor visshet beräkna, att Petter följande dag skulle rapporteras sjuk. Hände detta på en dag, då rektorn samtidigt hade egna lektioner, var allt gott och väl, men i annat fall kunde vi beräkna, att rektorn övertog undervisningen, vilket var synnerligen beklagligt.

På utvandringarna, i vilka lärarna deltogo, blev Petter ofta en smula på snusen och var då omgiven av en hel skara pojkar, som med förtjusning lyssnade till hans kärnfulla språk.

Petter brukade flytta ned katederstolen och ställa den framför andra pulpeten från fönstret räknat. Han intog därefter en bekväm ställning med fötterna upplagda på bordet och boken framför sig. I samma pulpet inom räckhåll för hans käpp placerades någon yngling, som ansågs tarva särskild tillsyn. I vår klass var Bohmansson självskriven till denna hedersplats. Om samme yngling använt 1/10 av den tid han nu förslösade på att lära sig läsa bokstäver och siffror bakifrån, kunde han antagligen blivit den styvaste i klassen.

Petter talade gärna i hyperboler, som icke precis borde tagas efter orden. »Jag bearbetar dig till slarvsylta. Jag kommer att kasta ut dig genom fönstret, ditt djur. Jag slår dig i väggen så att det endast blir en våt fläck efter dig» o. s. v. Många av oss tilltalades endast med något av Petter uppfunnet, ofta ganska lyckat öknamn. Det gick livligt till under lektionerna. Petter brukade säga kvickheter, som mottogos med ljudliga hurrarop, vilka hördes över hela skolan. Ett sådant erkännande från disciplarnas sida smickrade honom och föranledde, så vida han icke var vid dåligt humör, endast lama protester.

Det tilläts ibland att göra frågor, som gåvo Petter tillfälle att lysa, och då kunde upptagas med välvilja. Dumma frågor föranledde vredesutbrott, som ofta satte der alte Lebenswecker i funktion. En yngling, Silverstolpe, tog sig en gång det orådet före att fråga Petter: »Hur gick det egentligen till, när Ni söp ihjäl kapten Broberg?» Frågan syftade på att kapten Broberg en morgon hittades drunknad vid stranden av Helgeå efter att på kvällen ha varit tillsammans med Petter och ett par andra personer. Frågan retade Petter till ett sådant raseri och sådana våldsamheter, att man trodde han skulle slå ihjäl den frågande.

Det hände ofta, att Petter dekreterade, att en yngling, som på något sätt förbrutit sig, skulle gå till rektorn för erhållande av varning. Efter timmans slut samlades då klassen omkring Petter och den skyldige för att söka förmå Petter att låta nåd gå för rätt. »Ah magister, näps honom och släpp honom, Ah, förlåt honom» o. s. v. Petter var länge avvisande: »Jag har länge haft ögonen på detta djur. Det är icke för tidigt att han får en allvarlig näpst» o. s. v. Så brukade delikventen sakta böja fram huvudet och Petter kunde då icke motstå frestelsen. Han släppte käppen och med högra handen utdelade han en smällande örfil, tecknet på att nu var brottet sonat. Ett kraftigt hurra rungade från bönemännen och under allmän glädje upplöstes skaran.

En dag var Petter vid ett miserabelt humör. Det talades i läroboken om dräggen av befolkningen. »Vad är drägg», frågade Petter. Svaret blev: »det är sådant som flyter ovanpå.» »Du är ett nöt», förklarade Petter och lät frågan gå till näste man. »Jo det är, det är sådant, som avsätter sig på sidorna,» svarade denne. Petter vred sig av förargelse: »Ah ditt jubelnöt. Vet du inte att drägg det är själva bottensatsen.» »Men det är ju det bästa i saft och vatten», ropade jag ner ifrån fjärde bänkraden, där jag hade min plats. Petter upphävde ett vrålande. »Oh en sådan idiot», skrek han och rusade ner för att kasta ut den olycklige, som vågat komma med detta misslyckade inlägg. Bakom mig satt en kamrat Elis Ohlin, som med tanke på mitt väntade öde gav sin glädje fritt lopp. Själv satt jag stel av förskräckelse och inväntade anfallet. Nästa ögonblick var det jag, som var den glade. Petter rusade förbi mig, grep Elis Ohlin i hans lurviga hår, släpade honom på detta sätt bort till dörren och förfotade honom enligt alla konstens regler.

En förfotning bestod däri att den, börande förfotas, först fick en våldsam knuff bakifrån med knäet, så att han lyftes upp i luften med riktning framåt och innan han hunnit taga marken som avslutning en spark i ändan med foten. Ingenting satte Petter i så gott humör, som när han verkställt en lyckad förfotning. Då formligen strålade han av glädje och tillfredsställelse. I detta fall var förändringen i Petters humör, som en omvänd hand. Från att ha varit irriterad och bister blev han idel vänlighet. »Jag har länge haft ögonen på det djuret och äntligen har jag fått tillfälle att behandla honom efter förtjänst.» »Ja men magister han var kanske oskyldig», sade jag. »Tyst. Jag vill icke höra talas om den fähunden. Han har tusen gånger om förtjänat att utkastas.» Fähunden gläntade på dörren, men inför Petters »ut eller jag slår ihjäl dig» fanns ingen appell. Rättvisa var skipad och därvid blev det.

Petter hade en enda son Alarik, som slutade skolan, efter vad jag vill minnas, i 5:te klass. Orsaken gjorde Petter ingen hemlighet utav. »Att låta min son fortsätta bland sådana lymlar till lärare vore brottsligt», förklarade han, och han torde därvid haft en sidoblick på Suggan, som han just inte älskade. Alarik blev sjöman och var han hamnat är mig obekant.

Kort efter studentexamen mötte jag Petter, som inbjöd mig på ett glas punsch på hotell Brissman. Han var verkligen intressant att höra på och han hade de mest träffande och riktiga anmärkningar rörande alla dem av oss, som läst för honom. Då vi druckit tre eller fyra halva punsch var Petter en smula sned, men han förklarade: »Jag ser på din klara blick, att du tål ännu en halva.» Jag kunde sanningsenligt icke säga detsamma om honom, som väl också fått brorslotten av välfägnaden, men även den sista halvan gick åt. Sedan följde jag Petter till hans bostad strax i närheten och när jag själv kom hem och med en viss stolthet berättade, att jag varit tillsammans med Petter och druckit punsch, kunde jag icke förstå, varför min eljest så fridsamma moder blev arg och utgöt sina vredes skålar över min gamle lärare, som hon hade alla möjliga tillmälen mot. Förmodligen var det väl så, att även jag, trots den klara blicken, var som det heter i lagen, synbarligen berörd av starka drycker.

Vi lärde oss kanske icke så mycket för Petter, men han var med alla sina fel i allt fall en människa och han hade intresse för sina pojkar. Som skolminne gör han sig bra, men nog var det tur för ett par kamrater att få komma till andra läroverk, där de från att vara pryglade och föraktade hade utmärkt framgång i sina studier. Hade de fått gå kvar i Kristianstad, är det ganska osäkert, hur det gått för dem.

lofgrenmin.jpg T. f. adjunkten, filosofie kandidaten Oskar Leonard Löfgren, »Kitta Murra» kallad, var född 1839 och undervisade oss v. t. 1881 i femte klass i tyska och franska. Vi hade honom mellan kl. 3-5 två eftermiddagar i veckan. Skolan var då nästan tom och härav begagnade sig Kitta Murra. Vanligen kom han minst en halv timma för sent och någon gång indrogs den första timmen helt och hållet. Han bodde ett litet stycke ifrån skolan bredvid den Virginska pensionen. För att iakttaga hans ankomst bildades en spejartrupp under befäl av Robert Bohmansson, som hade hastighetsrekordet i löpning. Patrullen besatte skolgården, detacherade fem man fram vid kyrkogården, två man vid den därpå följande gatan och slutligen chefen framme vid hörnhuset närmast Långebro. När Kitta Murra makligt trädde ut från sin bostad, som låg omkring 50 meter
från Bohmanssons utkikspost, signalerades ögonblickligen fara, posterna retirerade i språngmarsch, kommandoorden ljödo och när Kitta Murra efter några minuter intågade i klassrummet, sutto alla tysta på sina platser. Det hela var mycket spännande, ty det kunde också hända att Kitta Murra kom gående i smalgatan bredvid kyrkogården, avskärande reträtten för Bohmansson, och en gång hade det inträffat, att han kom från Tivoli, angripande patrullen i flanken. Endast hans sävlighet i förening med vår strategiska skicklighet avvärjde då katastrofen.

Men en gång gick det rent galet. Kitta Murra hade utan att vi visste om det suttit i kollegierummet och rättat stilar och kom 10 minuter efter tiden in i klassrummet, där halva klassen som bäst stimmade och hade gjort det angenämt för sig. Sedan gick det precis som spåren in i det gamla lejonets kula, många ledde dit, men inga därifrån. Patrullerna, som med glättigt mod tågade in i klassen för avlösning, förstummades och smögo blygt till sina platser. Slutligen återstod endast Bohmansson. Då öppnas plötsligt dörren och den bålde patrulledaren, som ville skrämma sina kamrater, hoppade in under ett ljudligt »Kitta Murra kommer.»

Med sin deklamerande röst ropade Kitta Murra »Vad sade du?» Jag minnes icke, hur Bohmansson lyckades svänga sig men det hela blev utan rektorspåföljd. Antagligen menade Kitta Murra själv, att han icke hade riktigt rent bröd i påsen och tyckte därför att det var bäst att själv klara upp saken.

Bohmansson var en olycksfågel. Vi läste Vilhelm Tell och Bohmansson hade en översättning till densamma, som han fått inbunden precis som det tyska originalet. När vi hade frågan, måste vi resa oss upp, men genom djärvhet, parad med skicklighet, lyckades Bohmansson alltid att oförmärkt byta ut böckerna, när han skulle översätta det upplästa. Så hände det icke bättre, än att han en gång fick en vers eller sång, som också i den svenska översättningen var återgiven på rimmad vers. Det gick lyckligt i början. »Mycket bra, mycket bra», hördes det från katedern, till dess att Kitta Murra märkte rimmen. Då steg en svart misstanke upp i hans själ. Han tänkte väl på det gamla ordspråket »Ultra posse, kan ingen gosse.» Han gick bort till Bohmansson med ett »får jag se din bok.» Bohmansson märkte faran för sent och hans försök att smussla bort drillen, schopsen hette det hos oss, misslyckades. Dyrgripen blev omedelbart konfiskerad och ynglingen själv utsparkad och tilldelad rektorsvarning. Någon lisa hade han dock utav den vers han på förhand med tanke på livets osäkerhet inskrivet på titelbladet: »tager Du en så stå mig dock tusenden åter.»

Då vi läste Vilhelm Tell utdelades rollerna i klassen så, att en var Gessler, en annan Vilhelm Tell o. s. v. Kitta Murra anförde själv uppläsningen, som han aldrig kunde få nog deklamatorisk. Vi togo det hela på skoj och på samma sätt var det i franskan. Vi härmade hans, som vi tyckte löjliga uttal, och höjde tonen på ordens slutstavelser på det, efter vår mening, orimligaste sätt. När han så deklamerade sitt »mycket bra, mycket bra» stimulerades vi till att härma honom ännu mera och i alla detaljer. På examen var en infödd fransyska närvarande och då tyckte vi, att vi skulle riktigt driva med Kitta Murra. Vi golo och härmade det värsta vi kunde med den påföljd, att fransyskan nästan föll i Kitta Murras armar av ren förtjusning. Ett så glänsande resultat av ett års undervisning hade hon aldrig drömt om.

Skrivningen i tyska var däremot ett mycket sorgligt kapitel. Kitta Murra följde en av Calwagen utgiven bok med stilar och till denna ägde Bohmansson en översättning. Han själv förbehöll sig privilegiet att alltid avlämna en felfri stil. Vi andra voro indelade i klasser med ett, två eller tre fel, dock aldrig flera än att ett gott godkänd säkrades. På provskrivningarna arbetade maskineriet med utmärkt precision. Var och en, som tillhörde ligan, skrev av stilen och langade avskriften till grannen, fel insattes efter överenskommelse och allt gick efter beräkning. Det är mig obegripligt att fusket aldrig upptäcktes.

Adjunkten Henrik Malmberg, född 1846, var en god och samvetsgrann lärare, frimurare och fri från sådana egenheter, som stämplade så många av hans kolleger. Han var alltid prydligt klädd, därav tillnamnet »Sprätten», och gärna sedd var han kom. Han var och förblev ungkarl.

Ett fel i hans undervisning, vilket han delade med flera av våra övriga lärare, var hans vana att håna och begabba dem av pojkarna, som vare sig av okunnighet eller bristande fattningsgåvor icke kunde besvara hans frågor. Min yngre broder, som vid 9 års ålder kom in i tredje klassen, har i ännu högre grad än jag själv ett livligt minne härav.

malmbergmin.jpg

fagerlundmin.jpg Adjunkten Carl Theodor Fagerlund, »Knäck» kallad, född 1840, utnämnd 1869, hade jag icke mycken beröring med. I motsats till Malmberg, som hade mycket små lärdomsmeriter, hade Fagerlund varit docent och satt sålunda inne med ett obehövligt stort vetande för sin undervisning, vilken var förlagd till lågstadiet. Han var liten och mager, gick för sig själv och jag kan aldrig minnas att jag såg ett leende lysa upp hans anlete. Han hade spasmer i ansiktet, så att vi trodde att han ständigt tuggade på något. Hans plats under lektionerna var uppe vid katedern och därifrån kunde han, om han märkte något fusk eller okynne, som en blixt fara ned på den skyldige. Han var en ganska god lärare och hans pojkar kunde sina kurser.

Adjunkt Berndt Samuel Kallenberg, född 1826, utnämnd 1859, med sitt stora, vita skägg var fridsamheten själv. Hans undervisning i matematik var samvetsgrann, men det minsta man kom in på något, som låg utanför kursen, var det klent med beskedet. Han var bibliotekarie och en alltid välvillig hjälpare. Hans minne lever i ett flertal donationer till Kristianstads och Landskrona läroverk, vilket senare han också tillhört. Hans tillnamn i skolan var »Gojan», vilket visst helt enkelt berodde på, att han var den lycklige ägaren av en papegoja. Han var stor djurvän och hade alltid bröd i fickorna, varmed han matade fåglarna i residensets bredvid skolgården belägna trädgård. Det var lustigt att se hur fåglarna kände igen honom och flögo honom till mötes, då han nalkades. kallenbergmin.jpg

wenstermin.jpg Adjunkten, filosofie doktorn Carl Fredrik Johan Wenster, född 1827, utnämnd 1858, var till sin läggning icke olik Kallenberg. Något annat öknamn på honom än »Gubba Wenster» kan jag icke påminna mig. Wenster undervisade endast i första klassen, där han till gengäld skötte alla ämnena. Jag tror han hade god hand med sina gossar, som han inpassade i skolans ordning utan användande av större våld än nöden krävde. Det var en omtyckt kvickhet under militärövningarna att när Wenster nalkades kommendera »se till venster». Skämtet möttes med ett överseende leende.

Alla skolans lärjungar följdes av Wenster med intresse och i skolans bibliotek förvaras av honom förda anteckningar om deras öden efter det de lämnat skolan. Själv kvarstod han i tjänsten ända till h. t. 1903.

Adjunkten Magnus Jakob Rosenqvist, född 1848, utnämnd 1881, med huvudämnet engelska, »Kinesen» kallad, var en lång, ospänstig företeelse, som hade svårt att göra sig gälande, men som, när man tänker efter, i allt fall genom sin samvetsgrannhet lärde oss en hel del. Det verkade icke som om han hade något övermått av kunskaper. I den lärobok han använde, hade han gjort anteckningar mellan raderna, vilket vi funno vara högst förnedrande, och han missade sig ofta. »När jag frågar: qui a decouvert 1'Amerique», så skall Ni svara: »Franklin a decouvert l'Amerique», var ett exempel härpå.


Extra läraren Otto Magnus Detlof Berg tjänstgjorde i Kristianstad h. t. 1880-v. t. 1884. Han var född 1847 och hamnade som adjunkt i Karlshamn. Jag fick aldrig njuta förmånen av hans undervisning, men har dock ett livligt minne utav honom och den roll han kom att spela vid läroverket. Han hade en ovanligt lång hals och fick därför namnet »Storken». I motsats till andra lärare, som sakta och gravitetiskt tågade ner för stora trappan, tog Berg flera trappsteg i taget, därvid han på ett egendomligt sätt slängde benen utåt. Det var ett uppskattat nöje att från övre korridoren se Storken flyga utför trappan.
bergmin.jpg

Storken tog som sin uppgift att spionera på pojkarna i de övre klasserna och till rektor rapportera sina iakttagelser. Upptäckten härav föranledde en del ynglingar att natten till den 17 dec. 1880 efter en fest uppvakta Storken med kraftiga pereat-rop. Det blev, för att tala med Laffsa, ett rappskall, som aldrig tog slut. Relegation, så som påyrkades av rektor, blev det dock icke, utan saken stannade vid nedsatta sedebetyg över lag och ett dundrande anatema av rektor efter morgonbönen.

lonbladmin.jpg
Övningslärarna voro då som nu handicapade av den omständigheten att deras betyg intet inflytande ägde på flyttningarna. Ritläraren Johan Ulrik Lönblad, född 1826, utnämnd 1867, var en lång, mager, allvarlig man, ytterst plikttrogen och mycket intresserad för dem av sina lärjungar, som visade intresse eller anlag för ritning. Han uppehöll respekten ganska bra, men hans »bruk allvåra på papperet» kunde ju icke alltid förmå en lättjefull och ointresserad yngling att göra sin flit.

Sångläraren Per Henrik Kemner gjorde skäl för tillnamnet »Gubba Kemner», ty han var född 1815 och utnämnd först 1869. Han måste alltså tjäna kvar till 1905 för att bli pensionsmässig, och detta gjorde han också. Redan på min tid hade han svårt att få bugt med pojklynnet. »Når jag knabber på fiålen ska de va töst», åtlyddes skäligen illa och värre blev det väl senare.

Kemners instrument var fiolen och härför intresserade han flera kamrater, som lärde sig spela ganska bra. En liten orkester saknades icke vid avslutningarna. Sången gick också ganska skapligt, fastän vi skreko i himmelens sky. De bästa rösterna spräcktes på orgelläktaren, där deras plats var under söndagsgudstjänsterna. Så vitt det var möjligt försökte man krångla sig ifrån sångtimmarna. Som pojke hade jag en mycket hög, klar sopran. I femte klass lyckades jag, storväxt som jag var, genom brölande inbilla gubben, att jag var i målbrottet.



kemnermin.jpg

Någon gång i sjätte klass inkallades jag till prövning. Olyckligtvis var rektorn närvarande, så att jag måste sjunga ärligt. »Här ha vi en bas», sa gubben förnöjd och började prövningen. Jag kunde gå rätt lågt, men när vi började klättra mot höjderna tog det aldrig slut. Jag hamnade med alla lungors kraft på höga C, och rektorn inföll: »det var en egendomlig bas.» Gubben förstod att han var lurad men resignerade och sade endast: »han får vile sig litt till.» Jag blev sedan aldrig mer intagen i sången, så vitt jag kan minnas.

Kemner var också anförare för en av stadens borgare bildad sångkör. Till denna komponerade han hymner à la Wennerberg och antagligen skrev han också texten. Jag minns ett tenorsolo: »uti dess kronor sjunga näktergalar, vad vill du mer: din vagga och din grav».

silowmin.jpg Löjtnanten Carl Adolf Silow, född 1846, var en utmärkt gymnastiklärare. Det var fart och precision i övningarna och god lystring. Han var en ytterligt rättrogen Lingian men saknade icke alldeles blick för fria lekar. Mot slutet av sin tjänstetid innan han förflyttades till Stockholm, begick han ett stort missgrepp genom att tvinga 7:II att på vårterminen deltaga i gymnastiken, vilket klassen brukat vara befriad från. Genom passivt motstånd undergrävde de disciplinen och sedan förtrollningen liksom var bruten, gick det icke att återställa det förra tillståndet.

Själv kom jag genom en olycklig tillfällighet på krigsstigen med Silow. Det var förbjudet att, när bommarna lades upp, hoppa upp och häva sig på dem, innan sprintarna voro isatta.Vid ett tillfälle hoppade jag upp på bommen, just efter det att sprintarna, som jag förvissade mig om, blivit

insatta. Silow, som stod ett stycke ifrån, missförstod situationen, rusade fram och fällde mig till marken med ett våldsamt slag i ansiktet. Efteråt kom han bort och försökte visa sig vänlig men jag, som då var i 6:te klass, svarade en smula trotsigt: »Löjtnanten hade i allt fall ingen rättighet att slå mig.» Han blev då ursinnig, hotade att prygla mig med lina och skickade mig till rektor. Jag gick då först hem och talade med min far, som rådde mig att endast sanningsenligt omtala alltsammans för rektor. Detta gjorde jag och kom ifrån saken med ett milt påpekande att vara försiktig. Däremot torde Silow ha fått en kraftig tillsägelse av rektorn, ty när han efter mig blev inkallad, kom han ut röd i ansiktet och tydligen ytterst uppretad. Sedan förföljde han mig på alla upptänkliga sätt och skickade mig ideligen till rektor, där jag alltid lyckades klara mig. Jag hämnades genom hånfull underdånighet och genom att på allt upptänkligt sätt söka undergräva disciplinen, vilket också lyckades över förväntan.

Då Silow lämnade läroverket v. t. 1883 för att tillträda en befattning vid Gymnastiska Centralinstitutet rekommenderade han mig till det sämsta hos efterträdaren kaptenen David Fabian Gustaf Adolf Olsson, som också till att börja med betraktade mig med misstänksamma blickar. Jag gjorde emellertid vad jag kunde för att vinna hans förtroende och det slutade med, att jag blev förste plutonchef och gymnastiklärarens närmaste man.

En trevlig omväxling i gymnastiken på Silows tid var en årligen återkommande fältmarsch genom Näsby till Torsebro och därifrån på andra sidan Helgeå tillbaka till staden över Långebro. I Torsebro bildades bunkalag och intogs förfriskningar av ost, bröd och mjölk. En vänlig gammal kapten vid artilleriet, Ola Berger, tågade vid dessa utfärder alltid i spetsen framför oss, där hans karbunkelnäsa lyste som en fyrbåk.

Ett illa anordnat inslag i skollivet var den obligatoriska kyrkogången. De nedre klasserna sutto på norra läktaren, där det var nästan omöjligt att uppfatta ett ord av vad presten sade. De högre klasserna hade sin plats i koret. Där kunde man ju åtminstone höra predikan något så när och när man nådde 7:de klassen och fick plats i de djupa fönsternischerna, hade man utmärkta tillfälle att förbereda sig på måndagens läxor. Men kyrkoherden Flygare kunde man i allt fall inte låta bli att höra på.

Vid skolan fanns en litterär förening »Atheneum», som utgav en handskriven tidning och på sammanträdena idkade diskussion, deklamation m. m. I denna tog vi livligt del. En gång sprängdes föreningen under en kortare tid i två avdelningar, en anförd av mig och en av några opponenter, som med sina anhängare demonstrativt lämnade sammanträdet, medtagande protokollsbok m. m. Striden bilades dock inom kort. En gång hade vi ett animerat samkväm hemma i vår gård och trots ganska starka åsiktsmotsättningar voro vi i allmänhet goda vänner. Jag tror att föreningen gjorde mycket gott och att de ungdomliga diskussionerna bidrogo till att lossa tungans band på ett sätt, som senare i livet varit många av oss till nytta.

När jag tänker tillbaka på skoltiden slår det mig hur orimligt mycken tid som spilldes bort. Allt detta traggande med förhör, förmaningar och ovett var till större delen bortkastad tid. Med användande av kiklappar och sönderklippta läroböcker pluggade man under den ena lektionen på nästa timmes läxa och tog friminuterna till hjälp. I flera läroämnen hade jag aldrig böckerna hemma. Jag skulle nästan tro, att om undervisningen varit förnuftigt organiserad, skulle vi, möjligen med någon ringa ökning i timantalet, kunnat lära oss nästan allt vad som fordrades genom läsning i skolan utan några hemläxor.

Petter hade sinne för det rådande systemets dåliga sidor. »Ni kommer här Edra träskallar och kräka upp ett osmält vetande, varav Ni sedan icke ha kvar det ringaste spår.» Det var så sant så. Att avlasta ett vetande för stunden kändes som en ren lättnad. Det var ett ständigt jäkt att klara sig för ögonblicket.

Ingenting ont som icke har något gått med sig. Jag har både som student och senare haft den förmågan att arbeta oberoende av stoj och larm omkring mig. Jag undrar, om icke denna förmåga grundlades under skoltiden, då man med ett blad av latinska grammatiken i knäet måste ägna hela sin uppmärksamhet åt dess inlärande utan att störas av Laffsans skrik och klassens stimmande. Och en annan sak. Vi lärde oss att gissa och gissning är visst icke alltid av ondo. När jag vid tentamen i statskunskap för professor Weibull fick frågan på, var någon gammal skötkonung låg begraven, och helt fräckt ögonblickligen föreslog Lunds domkyrka, men fick till svar: nej det är i Falsterbo, så var det naturligtvis den rena bluffen. Men gissning kan också vara en hastig, halft medveten och halft undermedveten kombination av slutledningar och idéassociationer, en slags intuition och då är gissningen ingalunda av ondo utan snarare jämnställd med vetenskapsmannens uppställande av hypoteser. Jag har såsom vittne i studentexamen ofta förvånat mig över, hur föga »gissugna» den nuvarande skolgenerationen är. Det var helt annat på vår skoltid och säkert är, att vi ibland klarade oss förunderligt väl, då vi balanserade på gränsen mellan den exakta kunskapens fasta mark och gissningarnas gungfly.

Vad jag för min del beklagar är den dåliga och irrationella språkundervisning, som vi erhöllo på lågstadiet. Jag tror knappast, att någon pedagogisk erfarenhet är säkrare än den, att formläran i ett främmande språk skall inpluggas på ett visst lägre åldersstadium. De ramsor, man då lär sig, bita sig fast i örat på ett sätt, som är omöjligt att åstadkomma vid en senare ålder. Icke minst gäller detta tyskan. Det är min bestämda övertygelse att i 10-12 års åldern borde man särskilt lägga an på språkens formlära och ganska hänsynslöst låta piltarna rabbla sitt durch, fur, gegen, ohne, um, wieder o. s. v. som ett vatten. Att, som nu är meningen, för flertalet uppskjuta det första främmande språket till efter 12-årsåldern, och sedan låta ytterligare två språk stöta till under fyra år, är en ren orimlighet. Men som alltid, människorna måste ideligen göra dumheter för att sedan först efter egen erfarenhet lära sig att inse dem.

Vår gamla skola är nu tillbyggd och förbättrad, men ännu ett tjugutal år efter det jag lämnat den, stod den oförändrad. Min broder och jag besökte den, gingo upp i de gamla salarna och igenkände egenhändiga skåror i bänkarna, som stodo precis, som vi lämnade dem. Hur livligt stodo icke skolminnena för oss. De tråkiga voro som bortblåsta, endast de glada voro kvar. Har åren förvandlat dem? Jag vet det icke. För varje rad jag nedskrivit, ha nya trängt sig fram och pennan har haft svårt att följa med.

Men det känner jag och därmed vill jag sluta. Stort är lärarens kall och hedras bör han, när han fyller sin uppgift. Ett enda litet ord, en ädelmodig handling, en kärleksfull förståelse och uppmuntran kan sätta spår i en barnasjäl och ange dess riktning för livet. En skolreform kan vara hur god eller hur bakvänd som helst, det är dock på lärarens personlighet det hela beror. Det är anden som gör levande.

Landskrona och Fanö 1929-1930.

A. Munck af Rosenschöld.