Kristianstad, staden vid Helgeå
"SKOLMINNEN"
av professor Fredrik Lagerroth

Ingen av skolans lärare på lågstadiet torde ha efterlämnat ett varaktigare minne än Fredrik Petersson - gemenligen kallad Petter -, skolans utan jämförelse största original. Originaliteten var hos honom så dominerande, att jag anser mig strax böra nämna, att han var någoting annat och mera än en kuriös gammal herre. Han var nu först och främst en ganska lärd man och förstod också att ge sin undervisning en personlig prägel. Hans grammatiska undervisning utmärktes av logisk skärpa och hans historiska desslikes av goda apercuer.

Hans lektioner inskränkte sig aldrig till ett mekaniskt läxförhör. Till läroboken intog han ofta en kritisk hållning. Särskilt var så fallet med den lärobok i historia, som utträngt hans eget magistrala verk i samma ämne. Hans livsåskådning måste innerst inne ha uppburits av idealism, ty Viktor Rydberg var hans idol. Han kallade honom för århundradets störste ande. Närmast var det dock kanske dennes goticism, som tilltalat Petter, som själv var nordist och blivit doktor på en översättning av den isländska solsången. Tegnérs Fritiofs saga, som han ertappat med anakronismer, behandlade han med viss ringaktning. Hans klassiska bildning var säkerligen icke ringa; i varje fall räckte den för våra behov i femman och sjätte nedre, där det blott gällde att tolka respektive Cornelius Nepos och Xenofon.

Men Petter var i alla fall för oss i första rummet ett original, och han lade an på att vara det. En större kontrast till Malmberg låter sig icke tänkas. Han icke blott vårdslösade sin klädsel utan nonchalerade också hygienens fordringar. Han föraktade icke druvans safter och älskade tobaken desslikes. Jag hade äran låna honom mina läroböcker med påföljd att de ännu bära spår efter hans tuggbussar. Om han föraktade renlighet och komfort som tom flärd, så var han dock icke okänslig för hyllning. Han uppträdde med stor värdighet och hade instruerat sina pojkar att sekundera honom vid inträdet i klassen; en skulle ta hand om hatten, en om den snusbruna slängkappan och en tredje, den högstbetrodde, om käppen, den s.k. agenten. För denna tingest visades en vördnad, som annars brukar vara förbehållen riksregalier. Hela scenen vid Petters av- och påklädsel hade tycke av Ludvig XIV : s berömda "lever".

Annars tog han oss icke von oben. Katederstolen placerades alltid nere i klassen just vid den pulpet, där jag satt under mitt år i femman, och Petter livade gärna upp lektionen med talrika bons mots. Han gjorde anspråk på att vara en kvick karl och var det kanske också. Dock voro många av hans kvickheter paleolitiska, men det är rimligt nog just dem jag kommer ihåg. Om någon stödde sin haka i handen, blev han tillrättavisad med orden : "Släpp Simsonsvapnet." Då man frågade, vad därmed menades, svarade han : "Åsnakindbågen." Om man översatte Nepos ordagrant, fick man gärna höra : "Så står det, men om du uttrycker dig så mellan Muonio källor och Smygehuks udde, tror man, att du hoppat över planket vid Konradsberg."

Naturligtvis fordrade Petter, att man skulle skratta åt hans kvickheter, och han var ej nöjd med litet. Vilda tjut, som hördes i halva skolan, förekommo ofta. Petter reagerade ex officio genom att jaga de tjutande ulvarna mellan bänkarna. Fick han tag i någon, klådde han honom obarmhärtigt med agenten på hans "centrum gravitatis och flikarna söder därom". Oftast fick emellertid den gode Petter, vars embonpoint var besvärande, nedlåta sig till en parlamentering med den brottslige, som slöt med att den förre nedlade vapen och den senare återvände till sin plats. Också kunde han låta sig avväpnas av en god replik, såsom vid det tillfälle då han med käppen i högsta hugg tillropade en yngling : "Nu skall du få, ditt djur", men fick till svar : "Jag trodde doktorn var medlem av djurskyddsföreningen."

Innerst inne önskade Petter, att man skulle skoja för honom, blott skojet höll sig inom rimliga gränser. Den spake gossen kunde han ej med, ty han saknade "gadd". Måtte jag nu kunna skoja lagom, var min brors ord, när han blivit uppflyttad i femman.

Ehrnberg tolererade dessa bullrande uppträden, ty han hade resignerat inför omöjligheten att avstyra dem. Hans efterträdare lär ha förbjudit dem men lyckades ej helt utrota dem. Ofta hotade Petter att låta en bråkig yngling "göra den sorgliga vandringen genom skuggiga korridorer till rektors expeditionsrum", men han lät sig alltid bevekas i tid - om icke av annat så av hela klassens knäfall. Den pojke som tog honom på orden, blev han förbittrad på, ty han tålde icke rektors inblandning. Ordningen skötte han nämligen själv om. Petter hade blott sitt eget begrepp om ordning. Om klassen - på överenskommelse eller av slöhet - ej förde det sedvanliga oväsendet, blev han förbittrad, reste sig upp med agenten i handen och yttrade : "Jag slår i högen, om här ej blir någon ordning."

De bullrande uppträdena inskränkte sig dock till femman. I sjätte nedre voro grekerna åtminstone på min tid alltför få, för att de skulle orka med sådana. Jag måste bekänna, att det var där jag bäst trivdes med Petter, ty jag hörde till de stilla i landet. Också i sjätte inträffade dock lustiga episoder. Så minns jag en morgon, då vi före Petters ankomst diskuterat en annan lärares möjligheter att repa sig ur en sjukdom, varav han drabbats, och en av kamraterna lugnat oss med orden : "Det är ingen fara, alla lärare äro seglivade." Just då steg Petter in, och en annan pojke hälsade honom med orden : "Välkommen, doktorn! Agrup säger just, att alla lärare äro så seglivade." Petter klappade till Agrup med orden : "A, din oförskämda luns, du önskar naturligtvis, att de skulle lägga sig och dö på stunden allesammans." Men samtidigt riste han av skratt. Detta karakteriserar honom ej illa.

Petter intresserade sig för sina pojkar och ansåg sig vara en mästare i konsten att bestämma vad en lärjunge gick för. En månad in på höstterminen var han färdig med sitt omdöme, och pojkar, som redan klarat femman, brukade uppvakta Petter för att fråga, vad han tyckte om den eller den av deras yngre kamrater. Till bevis för träffsäkerheten i hans diagnoser ber jag få nämna, att han på förfrågan vad han tyckte om Fredrik Lagerroth svarade : "En snäll och hygglig pojke, men han var icke med, när krutet fanns upp."

Petter sökte också karakterisera sina pojkar med mer eller mindre oskyldiga öknamn. Så kallade han en yngling, som alltid höll sig stilla men som han trodde förde oljud, utan att han kunde komma på honom, för "milda morgonmjölken". En annan yngling, om vilken han däremot var fullt övertygad, att han icke hade nog "gadd" för att föra oväsen, kallade han "vita plåstret". En tredje, som var lång och gänglig och hette Hansson, titulerades alltid för "lunsen". En fjärde, vars fader hade snusmakeri och vars förnamn var Karl, hette alltid "Kalle buss".

Minst av allt var Petter schablonmässig. Bockarna i temaböckerna sökte han individualisera alltefter felets art och grad. På utsirningen av "rökpiporna" nedlade han mycken omsorg. Och när det led mot slutet av terminen, kallades man fram för Petter att "vägas på vågen". Den, som väl bestått provet, fick en varm vinterkostym, men den, som svävat på målet, en spindelvävskostym. Den, som var ohjälplig, fick nöja sig med ett knapphål.

Waldemar Ekedahl, som vid ett par och trettio år kom till Kristianstad som lektorsvikarie för att, när Bergqvist 1904 blev läroverksråd, avancera till skolans rektor, framträdde omedelbart som en av skolans yppersta lärare. Det har berättats mig, att han också som sådan erkändes av skolans gamle inspektor, kyrkoherde Hammar i Nosaby, själv gammal rektor och pedagog. En lektion för honom är verklig undervisning och ej blott läxförhör, yttrade han, och det var ett stort erkännande i hans mun.

På preparationen lade också Ekedahl stor vikt. Jag har hört kamrater berätta, att de skaffade sig "a" i logik blott genom att följa med Ekedahls undervisning och aldrig behövde öppna läroboken. I historia, som var hans huvudämne, kunde ju pluggning ej undvikas, men hans förtjänster därom voro ännu större än om filosofien. Med särskild skärpa framträdde hans förträfflighet som historielärare i vår klass, som terminen förut haft en magister, som blivit färdig med förhöret på ett par minuter och sedan låtit oss läsa innantill. Personligen måste jag göra den bekännelsen, att det var Ekedahl, som stadgade mitt intresse för historien. Han hade en underbar förmåga att ge relief åt den historiska skildringen genom att lära oss skilja mellan huvudsak och bisak.

Han älskade dock reda och klarhet även i detaljerna och kunde därför driva formlig exercis med förhör i de skilda fredstraktaternas territoriella bestämmelser. Sådant blev ibland tröttande, men jag är honom tacksam än i dag för vad han lärde mig. Som historielektor har jag kunnat taga vad han särskilt inpräntade som ett redan kartlagt land för att sedan ostörd söka leda mina pojkar omkring i mina personliga intressesfärer. Sin undervisning i uppsatsskrivning individualiserade han till den grad, att han tog oss hem till sig en och en i sänder för att gå genom våra krior. Han sparade sig icke. Naturligtvis tyckte man det var ett nöje att komma hem till honom, även om han var en sträng magister Bläckstadius. Att han vid Lunds universitet fått en starkt skandinavistisk inriktning framför allt genom sin beundrade lärare Martin Weibull märktes mycket väl. På Holberg och Ibsen höll han minst lika styvt som på svenska skalder. Bland dessa var Rydberg av honom särskilt högt skattad; även Wikner läste han gärna för oss. Jag förstår numera icke alls, huru han hann med så mycket litteraturläsning, som verkligen blev fallet.

Dock hade han sin begränsning. Två inbördes så olikartade författarindividualiteter som Strindberg och Selma Lagerlöf tog han bestämt avstånd ifrån. Han blev riktigt arg, när en yngling en gång bragte den förre på tal i ett föredrag om ett av Shakespeares dramer. Men annars var han ā jour med ungdomens andliga intressen och diskuterade med oss både dagens och evighetens frågor, när vi lustvandrade med honom i boulevarderna efter att ha hjälpt honom med rättningen av våra lappskrivningar. Han var en from man och en rättän-kande man och lade därför ungdomens sedliga förlöpningar hårt på sinnet. Men melankoliker, som han var, gjorde han stort nummer även av lapprisaker och kunde över nödvändigheten att sänka ett betyg känna en sorg, som var olycksfågeln själv främmande. Men sådana fel höra till dem, man gärna förlåter.

Till slut må jag helt kort salutera trenne lärare på högstadiet, som jag visserligen ej har något särskilt att berätta om men som jag dock bevarar i tacksamt minne: matematikläraren Werring, alltid lika tålmodig, skicklig och nitisk, och Dalsjös båda vikarier, Thulin och Ryde. Thulin lämnade oss redan efter en termin för att återgå till sina klassiska studier i Lund och Pompeji. Ryde förde oss upp i studentexamen, själv ännu blott en yngling i tjugoårsåldern. Hans skägg kom honom dock att synas äldre och gav honom ock en viss likhet med guldkonungen från Norden.