Kristianstad, staden vid Helgeå
ATT VARA KRISTIANSTADSPÅG VID SEKELSKIFTET 1900
Av Axel Mollstadius

Att 1899 ha varit "storskolans" yngste elev och nu, 1968, ha blivit den ende kvarlevande av mina latinstudentkamrater är en händelseutveckling, som jag inte rår för men givetvis är livets Herre varmt tacksam för, särskilt som jag, trots många olyckstillbud, fått behålla en i huvudsak obruten god hälsa. På anmodan skall jag emellertid nedan försöka berätta, hur det gick till från första början.

Ganska unikt torde vara att jag utan mellankommande kuggningar fått avlägga tre studentexamina vid Kristianstads högre allmänna läroverk.

Med omsorg bör man välja födelseort, lika väl som föräldrar. Jag valde 1889 "söder om landsvägen", d.v.s. den rätta vägen mellan Malmö och Ystad. Pappa var nämligen vikarierande kollega vid Trälleborgs lägre allmänna läroverk i den sällsynta ämneskombinationen : kristendom, mate-matik och gymnastik. Iförd honungsvittjarhjälm med neddraget visir och bolmande tobakspipa rusade han en dag ut och räddade mig ur den svärm surrande bin, som icke gillade min lek med dem på deras fluster i vår lilla trädgård. En annan dag hörde jag mamma ropa uppifrån köket : "Hur gick det egentligen?". Jag svarade : "Jo då, det sa plask." Drypande från det översvämmade källar-golvet, äntrade jag upp på den fällbara trappan till den lucka i köksgolvet, genom vilken jag ramlat ner. Kaffetårarna på "Glädjebacken" var inte så riskfyllda och inte heller doppen med pappas hjälp i det oändliga salta havet.

Men redan 1892 flyttades jag till en lugnare bygd. Pappa hade nämligen blivit läroverksadjunkt i Kristianstad och kort därefter även fängelsepredikant och regementspastor vid Wendes artilleri-regemente. Från vår första lilla våning vid Södra kaserngatan var det intressant att se, hur de vitkragade artilleristerna i blå ridbyxor med dubbla gula revärer och med släpande sabel och sporrar strömmade ut på eftermiddagarna för att fånga sina byten, de kvällslediga pigorna. Redan efter ett par år flyttade vi till en stor våning vid Cardellsgatan, vars salong i hörnet mot Ö. Boulevarden försågs med en gentil möbel i gult siden och ett piano, vilka inropats på Wachtmeisterska auktionen. På hörnbalkongen stod jag en dag iklädd hela julklappsutrustningen: uniformsbröst, plymagerad kask, sabel i bleckbalja och trumma i axelgehäng samt trummade energiskt, vilket renderade en för alla avsedd vink från den i sin landå förbiresande konungen. Den insög både jag och föräldrarna med största välbehag. Från samma utsiktspunkt fick pappa en annan dag se mig i samma utstyrsel hurtigt trummande bakom musikkåren i ett Förstamaj-tåg. Han varnade mig för forsatt kontakt med dessa "farliga anarkister".

Vid sex års ålder sattes jag i Willasons skola. Dit kom man frän Västra smalgatan över gården och en brant stentrappa via köket in i ett större läs- och skrivrum och en mindre räknekammare. De båda urgamla, jovialiska fröknarna Willasson bedrev vid sidan av sina handarbeten grundutbildningen i innanläsning och lärde oss skriva begripliga bokstäver och ord på griffeltavlorna. Deras yngre, på sin höjd 50 år gamla, syster inhamrade med pek- och tillrättavisningspinnen och bister uppsyn qvatuor species och multiplikationstabellen. Här fann jag min första kärlek i kaptensdottern Louise, som på ett julkalas virvlade runt med mig sjungande: "Kom och dansa du med mej, du min prins skall vara", eller något liknande. Jag kände mig upplyftad till himmelen, trots att jag ännu inte gått i dansskolan och de fängelsesydda resårskorna tryckte hårt på tårna. Dagen efter sa jag till mamma, "Jag har letat igenom de tre sista årens julkort men inte funnit en enda ängel så vacker som Louise."

Hösten 1898 ansågs jag kapabel för inträde i storskolan, men uppfyllde inte grundvillkoret att ha fyllt 9 år. Vårterminen 1899 kunde jag dock inskrivas i Kristianstads högre allmänna läroverk tillsammans med tre andra i samma åldersläge, nämligen hovrättsrådet Kallenbergs son Sten, sparbanksdirektören Fogelklous Bertil och dåvarande majoren Dyrssens Torsten. I nämnd ordning och sist av dem bokfördes jag i katalogen som nr 26 i första klassen. Spenslig som jag därjämte var, döptes jag av de äldre till "dockan", ett tillmäle som jag fann vara icke endast kränkande utan också hindrande för min skolkarriär. Länge behövde jag inte plågas därav, ty det kom med tiden nya dockor.

Fil. d:r, gubben Wenster undervisade oss i samtliga ämnen, alltså: kristendom, modersmål, tyska, historia, geografi, matematik, naturlära och välskrivning. Vi betraktade hans rosiga anlete och vitlockiga huvud på katedern såsom en allvetande professors. I gymnastik fick vi lära oss veta hut och excercera Lingskt av Wendeskaptenen Axel Genberg, vars skarpa kommandoord, då så erfordrades, beledsagades av nackslag från hans avbrutna florett. Han efterträddes 1903 av den lika fordrande "grevestyvfadern" kapten (senare överstelöjtnant) Johan Sädbom. Olof Lundberg försökte med tillhjälp av några genom mångårigt tummande "skuggade" allegoriska gipsplattor väcka och skola våra talanger för teckning. Musikdirektören Kemner ville rent handgripligt lära oss sjunga klart och rent.

En dag kom jag hem med en rulsa i huvudet. På pappas fråga förklarade jag : "Vi hade sång och skulle i olika toner sjunga ah, ah, ah. Plötsligt kom farbror Kemner nedrusande och drämde sin stråke i mitt huvud, ropande : står du och sjunger falskt din jävel?" "Jag vill inte vara med i sång", tillade jag. Pappa tröstade mig med att omtala, att när vår stamfar Johannes Olai Mollstadius skulle väljas till kyrkoherde, satte sig bönderna på tvären, "enär han inte mässade särdeles". Men han hade konserverat prästhemmet genom att gifta sig med företrädarens dotter, och han gillades av säteriägarna i socknen, så konsistorium fäste sig inte vid böndernas klagolåt utan gjorde honom i alla fall till kyrkoherde i Markim 1669. "Sedan dess ha vi aldrig kunnat sjunga men klarat oss bra i alla fall," tillade pappa. "Nästa termin får du nog ett litet s bakom dig i katalogen och behöver inte sjunga".

Efter en termin flyttades jag till 2a. Mina jämnåriga hamnade i 2b. Bengt Bergqvist hade tillträtt som rektor och genomförde åtskilliga förbättringar. Den otympliga skolkatalogen nedbantades till behändigare format. Elektrisk signalanordning infördes till termometrarna i klassrummen, så att vår eldare i underjorden kunde reglera temperaturen i stället för ordningsmännen genom inställning av luckorna för varmluften. I stora ingången installerades dubbeldörrar, som skulle stängas kort före morgonbönen. Det medförde nedsatt sedebetyg för mig, ty jag hade kommit för sent till bönen 2 gånger och dessutom pratat i kyrkan en gång. Bergqvist var en skicklig orga-nisatör och strålande pedagog. Han betraktades 'med respekt då han 4-5 dagar i veckan ledde morgonbönen och visade sig i kort jakett samt spegelblanka randiga byxor, ty han hade förmåga att upprätthålla disciplinen genom virtuos användning av rottingen. Det kunde en del av de värsta rötäggen livligt intyga.

Som klassföreståndare fick jag Enghoff ("Dengen", på grund av matrosmässigt rullande gång). Han var doktor och stod på ett väl högt plan för oss i sin geografi- senare historie- och modersmålsundervisning. Varje lärare hade 1 ā 2 ämnen. I kristendom och matematik fick jag pappa, som bl.a. genom en verklig katederörfil en gång markerade, att jag inte åtnjöt någon förmånsställning.

Jag hade ingen talan den gången. Eljest brukade pappa framkalla syndabocken till katedern och säga : "Vill du ha en örfil eller nedsatt sedebetyg, du får själv välja" Örfilen valdes alltid och kom omedelbart. Därefter tog pappa den avstraffade i hand sägande. "Si så där ja, nu är vi goda vänner igen.". I matematik var pappa utmärkt, särskilt när han fångade vårt intresse genom trollerikonsten att lösa förstagradsekvationer och bena upp geometriska problem, stödjande sig på "åsnebryggan" o.d. sanningar. Kristendomen bedrev pappa huvudsakligen som utanläxor, och jag är glad över att Luthers lilla katekes inpräglades så hårt, att jag kunnat och haft nytta av den i all min tid. Däremot övergick det mitt förstånd att kunna perfekt namnge icke endast de större profeterna utan också de 12 mindre. Även det blev en nyttig lärdom i framtiden. Hur många punschvad har jag inte vunnit genom att felfritt kunna upprabbla alla de 12 mindre.

Johansson var rätt hårdläskad genom sitt stackata tal ur jättestort adamsäpple och ett kalkonliknande nickande av huvudet i taltakt. Han hade varit i Tyskland en sommar och fyllde efter hemkomsten 50 år, varvid jag föreslog klasskamraterna, att vi skulle uppvakta honom med en lockförsedd ölsejdel av glas. Den hopsalade sejdeln placerades på katedern, och Johansson utbrast, då han kom in: "Vad - är - nu - det - ta - för - nå - got?" Jag reste mig och sade att vi hade tänkt gratulera. Han svarade uppbragt : Tag - bort - den - ögon - blickli - gen." Så skedde och vi ottade bort den på ett amerikanskt lotteri. De som fick bära hem stilar till hans ungkarlslya konstaterade, att där luktade minst sagt lika "instängt" såsom i hans grannskap. Detta renderade honom smeknamnet "Fisen".

Malmberg skilde sig avsevärt genom ovanligt elegant kavaj och påtagligt välpressade byxor. Han sades vara synnerligen hög frimurare, och hade ehuru ogift många ringar på sina fingrar och lekte med dem på katedern. Vi döpte honom till "Sprätten". En frukost, då jag kom hem, berättade jag "Malmberg måtte tro, att jag är en fin herre." - "Det kan jag inte tänka, varför tror du det?" genmälde pappa. Jo, sade jag när jag satt och ordnade mina läxböcker på pulpeten, satt han tyst en lång stund och sade sedan. "Jag undrar, om Mollstadius snart är färdig, så vi kan börja." Naturligtvis brast både pappa och mamma i gapskratt.

Jag fick en egendomlig ställning mellan lärare och elever, därigenom att lärarfamiljerna turvis en gång i månaden hade colloqvium, varför de vanligen kallade mig vid förnamn och jag betitlade lärarna farbror. Min befattning med colloqvierna var endast att före desamma tända stearinljusen i salongskronan och vid deras början gå omkring och bocka mig. Då lärde jag känna andra än dem jag hade beröring med i skolan, t.ex. "skomakaren" Olofsson, som inpliggade vetandet med örfilar, och "maskinen" Fagerlin, som metodiskt lärde ut på samma omsorgsfulla sätt, som han egenhändigt gjorde sina cigarrer av Åhusblad. Kalasen inleddes med toddy och för de ogifta något glas punsch. I avvaktan på maten försjönk några av de äldsta i bräd- eller schackspel. Höjdpunkten var den "gående supen", då matsalsbordet dignade av allehanda goda smårätter. Jungfrurna räddade en hel del åt min syster och mig, varför vi under avdukningen måste smyga oss in i matsalen och knäfalla framför hägern, försäkrande : "Snälla häger vi har starka tänder", ty om vi inte tuggade raskt skulle han hacka oss i huvudet. Pappa hade skjutit honom i flykten vid en kungajakt på Bosjöklos-ter varvid kungen sagt : "Den där skall kandidaten låta stoppa upp och ha som minne av det lyc-kade skottet.". Han stod nu överst på matsalsbyffén och tittade allvarligt på oss genom sina bistra glaspärleögon.

Rektorn hade till höstterminen 1901 genomfört en ny rationalisering genom att i katalogen klassificera lärjungarna med siffrorna 1-4. Till grupp 1 resp. 2 hänfördes de, som hade AB, resp. Ba i minst halva antalet ämnen, till 4, de som hade två Bc eller därutöver, till 3 alla övriga. Jag hade försvarat den röda mösspasspoalen i tredje klass så pass hyggligt, att jag blev 2 : a, och bestämde mig för reallinjen. "Jaså har du det", sa pappa, "men du skall i alla fall bli latinare, för du skall bli präst, såsom vi alla i släkten varit, utom en utböling." "Jag duger inte till präst," var mitt svar, och pappa genmälde : "Det begriper du inte, latinare skall du bli".

Vi fick den trevlige "Sprätten" i latin, liksom tyska och historia, vilket senare ämne övertogs av Fagerlund, som liknade en elastisk lakritsgubbe, som blev smal och bekymrad om man drog honom i pannan och hakan samt skrattande och jovialisk, om man i stället klämde ihop. Hans spasmer föranledde ett så skiftande minspel, att han inte kunde fånga oss med Hannibals elefanter eller andra fältherreknep. Vi kallade honom "Tidda Knäck", varför vet jag inte.

I naturalhistoria fick vi den ofantligt fängslande västgöten "knallen" Wahlstedt. I sina rejält dubbelsulade pjäxor och med resterna av ett par snusprisar på den välfodrade bondekavajen vandrade han omkring med oss, särskilt i Lillö-trakten och intresserade oss för inte endast stolta svärdsliljor och orchidéer utan också för den närapå osynliga Draba verna och dess i våra herbarier välkomna gelikar. Såsom goda vänner blev hela vår familj en gång om året hembjuden till honom och hans rara maka för att beskåda det enastående undret, när "Nattens drottning" slog upp sitt vackra anlete och ett par timmar senare slöt det i sömn. Vi fick också en gång varje sommar gästa deras feriehem för att beskåda 100-poängaren Trapa Natans, som inte fanns i hela Sverige mer än i Immeln, där de bodde om somrarna. Bakom knallen stod i muséet, där inomhusundervisningen bedrevs, ett människoskelett, från vilket en av våra upptågsmakare kastade en slängkyss. "Akta dej för den där, han är farligare än han ser ut" kommenterade Wahlstedt på sin utpräglade knalledialekt.

Vid ett colloqvium, då jag kommit upp i L.5, beklagade sig ungkarlarna över att de varken på Frimis eller Stadt fick ordentlig mat som t.ex. bruna bönor. "Då skall ni komma hem till oss", sa mamma, "så skall jag bjuda på det." Så skedde också och i ett par hyrda Char-ā-bancer for vi sedan ut till skogsbacken vid åstranden i Torsebro, där kaffet kokades och pappa serverade punsch ur ett par medtagna helor. Det blev så lyckat, att extralärarna dirigerade de hemkörande vagnarna till "Udden" där de bjöd på en riklig och god supé och von Zeipel hällde upp ett halvt glas punsch åt mig. "Nej, det tål han inte" avvärjde pappa och fick till svar "ett halvt glas kan han väl inte bli sjuk av". "Skål" sade han till mig och viskade i mitt öra "Har du läst på läxorna"? "Nähä, det har jag inte hunnit" var mitt svar. "Det skall du heller inte göra, så får du ingen fråga i morgon" tillade v. Zeipel. Jag framhöll vid hemkomsten för pappa, att v. Zeipel var en lärare av rätta sorten. Det tyckte emellertid inte pappa.

Ungefär vid denna tid hade min äldste f.d. klasskamrat Torsten Dyrssen sackat efter på reallinjen, vilket hade till följd att hans domderande far rusade till rektorn yttrande : "Det är ingen ord-ning i den här jäkla skolan. Ge Torsten ordentliga läxor, och kan han inte dem, ge honom betyg därefter, så att han måste sitta hemma och läsa på i stället för att ränna på Västra Storgatan om kvällarna och slita skosulor i onödan." Han blev bönhörd över hövan, ty Torsten fick underbetyg i alla äm-nen utom kristendom, där han fick B?. Hans far rusade på nytt till rektorn och förklarade denna gång. "I den här fördömda skolan finns inte en enda klok lärare, utom förstås den där prästajäkeln." Det var alltså min pappa, som hedrades med denna titel. Några år senare, när D. blivit regementschef och pappa ibland besökte hans expedition för att utverka nattvardsgång för artilleristerna, brukade han ta emot honom med följande ord : "Vad i helvete står på nu, när själva prästen kommer hit?" Pappa genmälde helt stillsamt, " Det kan jag tyvärr inte upplysa Översten om."

Efter att ha stoltserat i L.5 : s blåklintblåa sommarmössa blev jag vårterminen 1903 uppflyttad i 6:1. Hemma meddelade jag, att jag tänkte bli halvrealist. "Du får tänka, vad du vill, men grek skall du bli", var pappas svar, ty präst skall du bli. "Det vill jag inte", svarade jag. "Men det vill jag", sa pappa, "ty du skall väl inte bryta släkttraditionen." Därmed var resonemanget slut.

I grekiska fick jag Ryde, mera passande i en flickskola. Han kunde inte med sina mest salvelsefulla och bevekande tonarter på allra minsta sätt fånga mitt intresse för den oläsliga Anabasis. Jag saboterade för säkerhets skull latinet också. Min då tillväxta motståndsvilja fann andra utlopp.

I gymnasiet fann jag till min förtjusning, att timmarna efter frukostrasten helt anslagits till militärövningar. Vi utrustades med patronväska i livrem och ett rekorderligt remingtongevär, fick en monokelprydd infanterikapten som chef och ett par stelt exercisenliga korpraler som lärare. "Pipan är ett urborrat stålrör med upphöjningar, som kallas bommar och däremellan räfflor." Varför det", frågade vi. "Tänk inte, det bara förvillar", sade korpralen, "det är för att kulan skall snurra runt och med kraft borra sig in i fiendens hjärta."

Exercisen på skolgården var emellertid rena saligheten mot grekiskan. Den endast ett par månader långa militärutbildningen avslutades med marsch genom staden till stridsterräng ett par kilometer därifrån. Efter ett par år kunde jag dock inte riktigt smälta, att jag inte fick rida med i det lilla avantgardet. Det bestod av pojkarna Kennedy från Råbelöv, De Geer från Hanaskog, Stjernsvärdarna från Bäckaskog och naturligtvis Torsten Dyrssen. Alla hade valt sina hästägande fäder med omsorg, vilket jag ledsamt nog inte kunnat.

Till råga på allt lyckades vi med överstens kraftfulla bistånd emot Ekedahl och nästan hela kollegiet införa skoluniform. Man kände sig som en annan människa, när man iförd dess mörkblå kolett med bronsknappar och svarta fyrkantssnören på axlarna fick hälsa på lärarna medelst honnör mot skolmössans skärm. Det besvarades nonchalant och överlägset av lärarna, när de under rasterna marscherade på sitt sedvanliga stråk: Smalgatans breddade lilla gatstump mellan en gräsfördjupning, som vintertid anordnades till skridskobana, och "Landshövdingens trägård." Där gick bl.a. också pappa iförd sin höga hatt, vilken var så fastvuxen vid huvudet, att den också begagnades, när han efter middagen på sin nyinköpta velociped ledsagade mamma på den tilltrampade ridbanan av Östra Boulevarden ut till och åter ifrån Härlövs smedja bortom Hvilan. Mamma hade också begåvats med velociped och behövde ledare, ty hennes hatt utgjordes av en gravkulle, översållad av allehanda blommor och blader, uppstoppade fåglar m.m., som inte anstod en prästfru.

Ytterligare en sak drog mig bort från den förhatliga grekiskan. Några med mig likasinnade beslöt förbättra våra klena inkomster genom utgivande av en om möjligt månadsvis utkommande tidning. De härför närmast ansvariga var Gottfrid Brunnström, Gunnar Hainer, Orvar Stickler senare Aspegren och jag själv. Vi hade i "Fråga mig om allting" läst hur en hektograf skulle tillverkas. Alltså beställde vi en grund fyrkantig zinklåda, anrättade i den den geléartade massan och inköpte hektografbläck, allt för nästan oöverstigliga kostnader av omkring 2:50.

Tidningen skulle heta "Aurora" och prydas av en uppgående sol med latinsk devis : "Solen upplyser med sitt sken värl-den." Vi fastnade för detta anspråksfulla visdomsord. Brunnström skulle skriva småberättelser, kryddade med humoristiskt och poetiskt inslag, Hainer spännande verklighetsskildringar, Stickler känslig poesi och med hjälp av sin mamma åstadkomma vackra teckningar. Spaltfyllnad och själva "tryckningen" anförtroddes mig. Jag trodde mig få god hjälp ur "Berliner Abendblatt", varpå pappa prenumererat åt mig med tanke på skoltyskan. Där fanns allsköns journalistik. Dess ständiga annon-ser om "Bandwurm" skulle också kunna ge intressanta uppslag.

Brunnström var sedan 2. klassen min specielle vän. Inte därför att han var kyrkoherdeson utan för att jag vid så många tillfällen fått gästa N. Åsums prästgård, ehuru den ej låg i Willands kontrakt. Korkmattan i den vresige krubbitarens expedition lämpade sig synnerligen bra för den i snöre fastbundna fläskbit, vilken deras boxer Nero utspanade. Han såg mycket besviken ut, då vi halade upp den ur hans hals. Salongen hade tant ordnat synnerligen hemtrevligt, alltid med tänd julgran på vintern. Maderna vid Hammarsjön var på våren utmärkta jaktmarker för mås- och vipägg samt oäkta blodiglar. De små kullarna på sparrissängarna anvisade var vi skulle skära de fetaste stäng-larna, som var så läckra, att mamma då och då fick säga : "Axel kom ihåg, att det finns andra, som också tycker om sparris."

Kyrktornet vimlade av kajor, som lätt lät sig tämja. Runt den väldoftande akasian på gårdsplanen hade vi allahanda bicykeltävlingar. På höstarna fick vi husera ohämmat bland alla de gröna och blå vindruvsklasar, som täckte prästgårdens hela södra långvägg. Sedan blev det en härlig kärnfri sylt, och slutligen utfordrades värphönorna med allt, som blev kvar. Alla årstider förkunnade en marschspelande väckare, att nu kunde det ljuvliga kaffet på sängen väntas när som helst.

Vårt samarbete i Aurora blev också det allra bästa, ehuru jag lade beslag på i ögonen fallande annonsplatser. Jag nödgades förstärka min månadspeng, en krona, varav en femtioöring skulle stoppas in i sparbössans förgyllda ginungagap, 45 öre gick åt till min vykortskorrespondens och resten inte blev mer än 2Ŋ Tidda Knäcks lakritsansikte. "Svärmår" lyckades jag fånga ollonborrar, som paketerade i tändsticksaskar såldes på rasterna för 2 öre stycket. Denna högst osäkra inkomstkälla förstärktes genom agentur hos John Fröberg, Finspång. Föräldrarnas många vänner blev en trogen kundkrets. Bäst av alla var husvärdens maka, tant Svensson, som t.o.m. tog ned gitarren från väggen och med känslig stämma dallrade fram olika melodier. Hon köpte massor av lyxvisitkort på extra tjock kartong med guldkant till sig och de sina samt alla sina bekanta. Hon hade råd därtill, ty hennes man hade utvidgat sin bleckslagerirörelse genom tillverkning av hypermoderna torvströklosetter. Det gick så bra, att makan uppvaktade honom och vännerna på hans femtioårsdag med en konditoribeställd miniatyrklosett av äkta vaniljglace med choklad längst ned i bottnen - för ordningens skull.

En sak, som ingen av skolpojkarna uppskattade var, att vi varannan söndag var tvungna bevista högmässan i kyrkan. Från ena läktarn fick vi åhöra prästernas olidligt långa uppläsningar av sina obegripliga predikningar, de flesta av oss halvsovande, de mest avancerade dragande en priffe, ehuru en lärare längst bak och högst upp skulle kontrollera ordningen. Vi hindrades obönhörligt från våra efterlängtade exkursioner på Balsberg, Fjälkinge backe eller vid Lillö. Dessa avstod vi dock gärna ifrån, när läroverkets inspektor, prosten Emil Flygares väldiga vita skägg visade sig på predikstolen. Då blev det andlöst tyst på läktaren. Hela kyrkan fylldes av hans klara, välljudande stämma. I sin fängslande vältalighet blandade han in Dreifus, Zola och andra minnen från sin Paristid, som gjorde att vi anammade vart enda ord i hans lika korta som kärnfulla predikan. I skolan gick det sämre dag för dag, så att den 3: a jag lyckats arbeta mig upp till sjönk till en 4 : a ,sedan jag fått vidkännas Bc i både latin och grekiska. "Jaså, du tycker det är roligare att läsa på ferierna," sade pappa, "då skall du få det." Han vidtalade "den gamle romaren" Ehrenberg att ge mig privatlektioner i latin. Sådana i grekiska behövdes inte, trodde både pappa och jag. Ehrenberg var en kunnig och skicklig pedagog. Han hade förmåga att både fängsla mig för och lära det ädla romarspråket. "En dumskalle kan du riskfritt titulera veneralile pecus, det låter fint, tycker han." När nästa termin tog sin början examinerades jag och fick ett "välförtjänt" godkänd i latin. Sedan sade man, nu skall vi höra i grekiska också. "Grekiska? vad för något" sade jag, "jag har inte läst ett ord grekiska i sommar". "Det hjälper inte, har man blivit kvarsittare i två ämnen, måste man pröva i båda." Det gick med snälltågsfart. Mitt betyg Bc i grekiska sänktes lika snabbt till C. Jag blev alltså kvarsittare i L.6: 1.

"Nu vill jag bli halvrealist", sade jag vid hemkomsten. "Grek skall du förbli och läsa upp dig också" var pappas stränga befallning. Troligen hade några i kollegiet övertalat pappa att låta mig få min vilja fram, ty när halva terminen gått, sade pappa en vacker dag, "du får byta till halvrealist". Jag blev så glad, att jag först knappast trodde det var sant. Att bättra på de ämnen, jag redan läst i 2 terminer, var ju inte särskilt svårt, men i matematik och fysik lade jag verkligen manken till och belönades också med bättre betyg, än jag väntat samt hoppade upp till en 2 : a. När jag flyttades upp till L.6:2 förbättrades min position ytterligare. Jag blev en 1 : a sista terminen denna sifferklassi-ficering fanns. Allt gick som en dans, särskilt med den skicklige pedagogen extra läraren fil. d:r von Scheele i matematik och fysik och med den lika skicklige som sympatiske James Young i franska och engelska. Vi lyssnade uppmärksamt, när han på orginalspråket berättade "hur vi har det hemma i London".

Vi hade som rektor fått Waldemar Ekedahl, vilken inom kollegiet blev mera omtyckt än Berg-qvist, eftersom han "politiserat" hela kollegiesamvaron, så att envar utan kunskaper och sakskäl fick framföra sitt önsketänkande. Sådant käbbel hade inte tolererats under Bergqvists kraftfulla och verkligt skickliga ledning.

Jag fick icke direkt beröring med Ekedahl förrän i 7. klassen, där han började med filosofisk propedevtik, vilket han med sin svaga pedagogiska förmåga gjorde helt obegripligt. Vilken enorm skillnad mot Bergqvists undervisning. Han kunde konsten att genom diagram och dispositioner klarlägga det väsentliga i aldrig så dåligt skrivna läroböcker. Ekedahl var klen även i sina andra ämnen i jämförelse med Bergqvist och andra skickliga lärare. Han hade god vilja men saknade ledaregenskaper och var alldeles för "beskedlig" mot hårdföra gymnasister. Alla var ledsna över att ha fått honom i utbyte mot den omtyckte, strålande ledaren Bergqvist.

I mina älsklingsämnen matematik och fysik fick jag Lohmander, som i pedagogisk förmåga och ledaregenskaper kunde mäta sig med Bergqvist. Sedan jag på halvreala linjen fått luft under vingarna, gick det upp mot studenten av bara farten. God vän blev jag med mina nya klasskamrater, men jag kände saknad efter de gamla. Med Brunnström och Hainer höll jag dock alltjämt god kontakt. Vår gamla tidning fick dock endast en dagsländetillvaro. Jag tror, att det var högst 2 år, som vi lyckades hålla den vid liv. Skolarbetet på gymnasiet var också mera arbetskrävande än tidigare, även om den gamle plugghästen Valfrid Hedin och den nye Emil Rosenborg lämnade oss frikostigt bistånd särskilt i latin.

"Sommaren 1905 fick pappa ett fångvårdsstipendium och reste, medtagande mamma, till Danmark och Tyskland. Jag blev därför inackorderad från detta år hos Hainers i Mjällby prästgård. Där var så trevligt, att vistelsen kom att räcka alla somrar skoltiden ut. Vi startade i regel på morgnarna på våra cyklar till någon badstrand på Listerhalvön. De iskalla baden gjorde att den råstekta potatisen och prinskorven smakade så mycket bättre i vårt alltid medförda tält. Till middag undfägnades vi vid hemkomsten i särskild berså med bl.a. hårdstekt lättsmältande amerikanskt fläsk samt en härlig stuvning av sockerärter och späda morötter. Det var så läckert, att Gunnar och jag fick ta med oss det överblivna för att riktigt njuta i en koja, som vi byggt mellan grenarna högt upp i en alm. Dagen avslutades av farbror med en kort betraktelse över en jättestor postilla. Sedan smög vi oss ut på kvällsjakt efter ett par ägg och litet socker, varav vi vispade en styv äggtoddy, dock utan tillsats av nattvardsvin, som vi en gång prövat men funnit vara lika onödigt som illasmakande.

Samma år som Gunnar tog studenten och jag blev flyttad till L.7:2, alltså sommaren 1907, gjorde vi en cykelfärd upp till min ena farbror i Ekolsund vid Mälaren. Gunnars pappa hade utrustat sin son med ett knippe rekommendationsbrev, så vi stannade vanligen 2-3 dar på lämpliga bruks-, präst- och herrgårdar. Efter fiske, bad, grav- och annan lax, jordgubbsätning och trädgårdsjobb en månad, cyklade vi vidare över Skokloster ända upp till Orsa i Dalarna. Det tog sin rundliga tid, så vi blev tvungna resa hem per tåg, för att jag skulle hinna till skolans hösttermin.

Under slutet av skoltiden mognade mitt val av levnadsbana. Jag ville bli beriden officer, men hade inte råd att bli kavallerist och hålla mig med två egna häster. Artilleriofficer skulle jag bli. I sin egenskap av regementspastor gillade pappa valet, närmast efter den prästerliga banan. Wendes rekommenderade han varmt. Men Kristianstad kände jag ut- och invändigt. Den bjöd ej på nyhetens behag. Östersund däremot lockade med milsvida skogar, ofantliga snödrivor och jättehöga fjäll. Intet av detta hade jag fått uppleva. Min förre skolkamrat Carl Mörner, som blivit officersvolontär, lovade hålla sig hemma en eftermiddag och hjälpa mig med ansökan. Han hade ofta varit svåranträffbar under skoltiden, ty då jag ringt på tamburdörren och frågat : "Är Kalle hemma ?", hade deras svart- och vitklädda husa ofta svarat, "Greven har tyvärr gått ut för att leka i sandtaget här nedanför". Helarket blev alltså viket på föreskriven tredjedel och präntat med vördsam anhållan enligt konstens alla regler.

En stor del av vårterminen upptogs av måttagningar och provningar hos skräddare och skomakare, ty vi skulle hålla oss med egna uniformer av den nyinförda grå boertypen med trekantigt uppvikt Carl XII-hatt, prydd vid parader av en upp- och nedvänd blågul morot. En vardagsuniform av kommiss, en fritids av grått kläde, ett par stövlar av boxkalv, ett par av lackläder, samt underkläder enligt översänd förteckning.

Allt blev klart till studentskrivningarna i april vilka avklarades ganska skapligt. Muntan skulle gå av stapeln 3.-5. juni. Jag lottades till första dagen och klarade även den med huvudbetyget: "Men beröm godkänd." Min lånade sommarytterrock pryddes av en mängd blommor, och vi, som kommit med i första omgången, kunde spatsera omkring med våra nya smala promenadkäppar och helt öppet röka en cigarett. Sista examensdagen avslutades med "studenthippan" på teaterrestauranten, för mig naturligtvis i hyrd frack. Till densamma var våra båda klassföreståndare Young och Schultz-Steinheil inbjudna men också pappa, eftersom han varit klassföreståndare för alla i småklasserna och därjämte var far till en av de nybakade.

Mitt studentlov blev kortvarigt, ty den 11/6 ryckte jag in vid volontärskolan i Kristianstads norra kasern. Jag hade 6/6 efter avskrift av studentbetyg antagits vid Norrlands artilleriregemente. För att bli artilleriunderlöjtnant fordrades emellertid godkänt matematikbetyg på reallinjen och för att komma in på Artilleri- och Ingenjörhögskolan, obligatorisk för löjtnantsbefordran, krävdes samma betyg i fysik och kemi. Jag skall därför söka i korthet berätta om min fortsatta skolgång.

14-dagarsuppehållet i juni påföljande år mellan volontärskolan och trupptjänsten användes helt till privatlektioner för Schultz-Steinheil. Såsom andrekonstapel i Östersund kom jag och en annan latinare i beröring med en hjälpsam löjtnant. Han sade, "vill ni ta privatlektioner för mig, får ni dem för 75 öre i timman eller 1 krona, om ni komma båda." Vi tog tacksamt emot och infann oss i hans lilla ungkarlsrum just, som han åt middag ur en ditburen mathämtare. Han måste nämligen livnära sig på "krontjack" å 64 öre för tre mål per dygn för att lönen skulle räcka även till bistånd åt hans två halvtokiga systrar. Middagen var snart avklarad, och han ritade på ett papper en liten fylld nolla. "Vet ni vad det här är"? - "En prick svarade vi. "Nä då inte alls, utan en punkt, grundvalen för ert fortsatta matematiska vetande. En egendomlig sak som saknar utsträckning i både längd, höjd och bredd och alltså borde vara helt osynlig. Dess formel är följande ... Nu kan ni gå hem och fundera på punkten, så skall vi i morgon fortsätta i den analytiska geometrien."

Under följande månader fick vi lära oss allt om räta linjen, cirkeln, elipsen, parabeln tills vi nådde hyperbeln, då vår lärare bekantgjorde att han var kommenderad till Grytans skjutfält och sedan skulle regementsövningarna börja. Jag kom alltså halvlärd till Karlberg. Där begagnade jag under 2. året tillfället att "susa" före kamraterna d.v.s. avlägga alla mina teoretiska examina en månad före officersexamen för att därunder medhinna resterande matematik. Jag begärde hos Krigsskolechefen tillstånd resa till Kristianstad. Hans svar blev "kadetten får göra vad ni vill den här månaden men måste delta i 1 timmes gymnastik och vapenföring per dag här på Karlberg". Resan blev alltså stoppad. I Stockholm lyckades jag inte få tag i någon privatlärare. Självstudier utan ledning lände inte till nämnvärt resultat. Jag måste också använda all ledig tid för att hos de fina uniformsskräddarna beställa och prova de blå uniformer, som blev tillåtna efter officersexamen. Det var kolett, attila, kappor, rid- och långbyxor m.m. Härtill kom hela den sedan studentexamen infrusna civila utrustningen kavaj, frack, smoking, bonjour, vinterrock osv samt naturligtvis lackstövlar, lackpjäxor med klacksporrar och civila skor. Officersexamen ägde rum 19/12 och avslutades med ståtlig middag i Operakällarens festvåning.

Dagen därpå åkte jag hem och möttes vid stationen av pappa, som beordrade mig direkt till Schultz-Steinheil, ty nu skulle det bli forcerad matematik. Det blev det också från morgon till kväll, helgdagar som vardagar. Schultz-Steinheil torde ha övertygat rektor om nödvändigheten av kompletteringsexamen snarast möjligt, vilket Ekedahl också insåg. Ty annandagjul den 26/12 anordnades denna examen. På förmiddagen löste jag ensam under lärares övervakning i läroverkets bönsal de skriftliga proven, och på e m examinerades jag i rektors närvaro i de muntliga. Sedan fick jag mitt godkända betyg som realstudent i matematik och intelegraferade detta i dess helhet till regementschefen. Denne berättas ha sagt : "Är den där pojken så duktig att han på en helgdag i sista minuten kan intelegrafera sitt betyg, så skall han ta mej tusan också bli utnämnd samtidigt med sina kamrater". Han ordnade telefonledes detta med Kommandoexpeditionen och Kungl Maj:t utnämnde mig 30/12 1909 till underlöjtnant vid Kungl. Norrlands artilleriregemente.

Det var en övermåttan glad och mäkta stolt Kristianstadspåg, som nyårsdagen 1910 lät fotografera sig i hel paraduniform. Efter en civil och trevlig helg begav jag mig till Östersund, där jag inom kort fick mina dödsfiender för livet: Snö, köld och skidor. Såsom officer var jag dock berättigad till 6 veckors "tjänstledighet utan ansökan." Den placerades efter regementsövningarna i oktober. Jag reste bums till Kristianstad, där de skickliga lektorerna Schultz-Steinheil och Ardell tog hand om min realundervisning i fysik och kemi.

Följande år fick jag som tjänstehäst en liten pigg svettfux, född i Skåne liksom jag själv. Denna Dido hade inte tolererat sin förre norrländske ryttares häftiga munfiskar och täta sporrhugg utan vägrat framför t.o.m. 10 centimeters hinder, tvärvänt och langat av sin ryttare. Jag beordrades såsom efterträdare. Hon trivdes med mina mjuka tygeltag och vänliga klappningar samt galopperade muntert och bar mig felfritt över 1,20, 1,40 t.o.m 1,60 meters hinder. Jag önskade pröva min lycka på henne under uttagningstävlingarna till Olympiska spelen och kanske komma med i dem. Härför satte dock mina ofullbordade skolstudier bestämt stopp. Jag fick ut mina 6 veckors ledighet från mitten av april. Så bar det av till Kristianstad igen, där de båda lektorerna fortsatte min realundervisning.

Den 7 juni ordnade rektor Ekedahl kompletteringsexamen. Tack vare mina lärares pedagogiska förmåga gick den över förväntan bra. Schultz sade, "Enligt reglerna är jag tvungen ge dig Ba i det skriftliga fysikprovet. Du vore värd detsamma i det muntliga, men det får du inte, ty på så kort tid inlärda kunskaper sitta inte i så länge som normalt lärda." Detsamma tyckte Ardell om kemien. För mig var godkänd huvudsaken, och det var ingen brådska. Betygsavskriften insändes i laga ordning, och jag blev elev vid Artilleri- och ingenjörhögskolan. Väl ditkommen på hösten hamrade en professor på ett år i oss kandidatexamens omfång av differential- och integralekvationer till mina universitetskamraters oförställda häpnad.

Jag hade alltså efter skolgången i Kristianstad och där avlagda tre studentexamina samt efter att ha genomgått den krävande A.I.H.S. blivit befordringsmässig till artillerilöjtnant vid inträffande vakans, vilken uppstod sommaren 1914.

Naturligtvis står jag i främsta rummet i stor tacksamhetsskuld till mina föräldrar för deras omsorger och uppfostran. Visserligen kändes ofta mammas alltför egocentriska och obehärskade diktatur ganska smärtsam att lyda. Men den lärde mig : Så skall man inte bära sig åt. Någon bestående skada har jag heller inte lidit därav. Pappa bevarar jag däremot i varmaste minne såsom idealet av både fader och lärare. Innerligt tacksam är jag också att ha fått genomgå en "gamla dagars" skola, som med många olika, oftast förträffliga lärare haft förmåga att icke endast inlära grundläggande kunskaper utan även dana karaktären och lära den svåra konsten att rätt umgås med medmänniskor. En skola som i motsats till nutidens helt kort l ä r t oss veta h u t.