MINNEN FRÅN HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I KRISTIANSTAD
av Lennart Rönnmark


På hösten 1918 började jag i första klass i Kristianstads högre allmänna läroverk. Det första världskriget pågick, det var ransoneringskortens och militärinkallelsernas tid. En del industribyggnader och folkskolor användes då ännu som provisoriska kaserner. Vaktparaden - ibland till häst - tågade dagligen under klingande musik till Stora torg. De blå uniformerna med gula revärer dominerade ännu.

Kristianstad hade vid den tiden - alltså för 50 år sedan - i runt tal 10 000 invånare. Stadsområdet var klart avgränsat från landsbygden utanför, och staden framstod som en sluten enhet av relativt hög bebyggelse över den omgivande slätten med Trefaldighetskyrkan, vattentornet och valskvarnen som dominanter. Jämfört med våra dagar var industrins omfattning blygsam. Dock fanns yllefabriken, Ljunggrens verkstad, valskvarnen och oljefabriken inom stadsområdet och Hvilans Mekaniska verkstad och slakteriet i Långebro. Men det var länsstyrelsen, militär, köpenskap och hantverk som framför allt ännu gav staden dess profil. Skillnaden mellan stad och landsbygd märktes väl så mycket som inre skiktningar mellan yrken och socialgrupper (ett då okän-begrepp).

Vi skolpojkar skilde traditionsmässigt mellan brackor och fuxar (folkskole- resp. läroverkselever), som under de första åren hade en del mångomtalade men i allmänhet rätt beskedliga bataljer med imponerande härskrin på båda sidor.

På våren skedde inträdesproven till första klassen i läroverket. Det var skriftliga prov i rättskrivning och räkning, i övrigt muntligt. De som blev kuggade fick ytterligare en chans före höstterminens början. Alla godkända kunde tas emot.

Det var ett stolt ögonblick, när man fick sätta på sig klassmössan med blå sidenkulle och en förgylld etta i en ring såsom kokard. Just 1918 hade en standardisering av klassbeteckningarna genomförts. I realskolan hade man den ovannämnda mösstypen med klassnumret i förgylld ring. Vintermössans kulle var av mörkblått kläde.

Gymnasisterna hade vanlig blågul kokard utan numrering, och deras sommarmössa hade kulle av silvergrått siden, medan vintermössan var av blått kläde. Alla i realskolan och nästan alla i gymnasiet bar sina mössor. Ett fåtal fjärderingare kunde ses fjädra sig i hatt eller keps.

Tidigare hade realskolans mössa haft annan utformning och under övergångstiden kunde man därför ännu få se de gamla modellerna med siffror i lagerkrans av silver i första och andra klassen, silverlyra och röd snodd i tredje o.s.v.


Eleverna

Vilka ungdomar studerade vid läroverket, och varifrån kom de? Från de gamla skolkatalogerna kan man få upplysningar, eftersom de anger både hemadress och faderns yrke. Var det - såsom man angivit för många städer-de ekonomiska villkoren som avgjorde urvalet? Vid Kristianstads läroverk var förhållandet annorlunda. Eleverna kom från mycket olika hemmiljöer som representerade ganska väl ett vertikalt snitt genom det dåtida samhället, vilket i hög grad var ett jordbrukssamhälle.

Man finner att i många klasser t.o.m. över hälften av eleverna kom från omgivande landsbygd. Och de sju järnvägarna, som sammanstrålade i Kristianstad, förde varje morgon skaror av skolungdomar, som något sömniga mumlade dagens läxor på de hårda tredjeklassbänkarna. Och på eftermiddagen återvände de efter skolan, sedan de ofta hunnit följa vaktparaden genom någon av storgatorna.

Stadspojkarna (det var ett gossläroverk och rymde alltså inga flickor) kom från skiftande miljöer. I listan över fäderna finner man många militärer, officerare, underofficerare och underbefäl, åtskilliga lärare och präster, många hantverkare, köpmän, industriarbetare, järnvägsfolk, ämbetsmän och kommunala förvaltningsmän och över huvud taget ett ganska fullständigt sortiment av de människor som bodde i staden och där hade sin utkomst.

Ekonomiska hinder för pojkar med lust och fallenhet för studier kan man inte påstå ha haft någon reell existens. Inverkan av tradition torde betytt mera på valet av utbildning. Ofta var präster och lärare i hemorten rådgivare i studievalsfrågor. Skolavgifterna var dels terminsavgift (40 ā 50 kronor) och dels avgift till ljus- och vedkassan (25 ā 35 kronor). Mindre bemedlade kunde få befrielse från endera eller båda avgifterna. Eftersom min far dog medan jag och mina syskon ännu gick i skolan och våra villkor därigenom ändrades, fick vi befrielse från avgifterna, något som ansågs självklart och naturligt. Stipendier och premier var - särskilt på gymnasiet - betydande. Jag fick sålunda ett matematikpremium på sammanlagt 550 kronor, en summa som i dåtida penningvärde motsvarade åtskilliga månaders lön för en arbetare.

Någon uppspaltning eller gruppbildning efter ekonomiska villkor eller samhällsställning var i kamratlivet sällsynt. Ännu mindre influerade sådant på lärarnas behandling av de olika eleverna. Däremot kunde i någon mån förekomma ett visst översitteri från äldre pojkar gentemot yngre, yttrande sig på raster eller på gemensamma gymnastiktimmar. Sådana tendenser beivrades dock av lärarna, stundom med mycket hård hand.

Att gymnasister och realskolepojkar skulle vara fiender i snöbollskrig var självklart. Vid sådana tillfällen var latinare och realare inbördes såta vänner, även om de annars kunde vara nog så kritiska mot varandra. År 1923 blev det möjligt för flickor att i mån av platstillgång få tillträde till gymnasiet, vilket tidigare endast förekommit undantagsvis, och detta år började fem flickor i första ringen, alla på reallinjen emedan latinlinjen var fullbelagd. De åsikter som förts till torgs att flickor och pojkar bör gå i skilda skolor om studier och kamratliv skall fungera väl, fick inga belägg. Tvärtom bidrog flickorna i hög grad till en trevlig, kamratlig och trivsam anda.


Organisation och undervisning

Kraven på ordning och disciplin var i enlighet med tidens sed stränga. När terminen började uppläste rektor från aulans kateder för de fulltaligt samlade eleverna utdrag ur skollagen och ordningsstadgan, som förutom kraven på renlighet, snygghet och ordning och att "lärjunge skulle vara med nödiga läroböcker försedd", när han kom till skolan, även förbjöd "allt spel, vare sig med kort eller tärning, om penningar eller penningars värde", likaså besök på "källare, värdshus, schweizerier och dylika allmänna ställen". Lärjunge fick inte heller "utan laga skäl" vistas ute efter klockan 10 på kvällen, och teaterföreställning fick han inte bevista annat än i föräldrars sällskap eller efter rektors medgivande.

Aga förekom alltsomoftast, sannolikt utan att åstadkomma större psykiska efterverkningar, eftersom det inte betraktades som något alltför märkvärdigt av eleverna. Vid en förseelse fick den skyldige ibland välja mellan anmärkning i klassboken eller smörj och valde då i regel det senare, eftersom saken därmed var helt utagerad.

Varje skoldag inleddes med gemensam morgonbön i aulan. Psalmsången var inte direkt vacker med sin blandning av småpojkarnas sopraner och fjärderingarnas basar med femteklassarnas hesa målbrottsröster men gav trots allt en stämning som man gärna kommer ihåg. Olika lärare turades om att hålla betraktelsen de olika veckodagarna. Det var den ståtlige och skäggprydde pastor Mollstadius, kyrkoherde Bruhn med vitt pipskägg, lektor Hallenberg ("Galten") eller kyrkoadjunkt Linder. Rektor var oftast närvarande, och orgelmusiken sköttes av musikdirektör Wadborg ("Bonnen").

Jag erinrar mig en morgon, då Wadborg blivit sjuk och rektor efterlyste någon av eleverna som kunde åtaga sig orgelmusiken, att en liten tioåring, Stig Comet, i andra klassen, käckt steg fram och till allas förvåning klarade ackompagnemanget som en hel karl. Hans framtid kom att ligga inom matematiken och musiken, en icke ovanlig kombination.

Varannan eller var tredje söndag var det kyrkogång, då pojkarna samlades på den s.k. skolläktaren i Trefaldighetskyrkan.

Skolans organisation var enkel. De administrativa ärendena sköttes av rektor med rektorsfrun som skrivbiträde. Klassföreståndarna skötte närvarokontroll, betygsutskrifter, inkassering av avgifter och liknande med hjälp av ordningsmännen. Dessa skulle i viss mån svara för ordningen i klassen, när lärare ej var närvarande, hämta kartor, planscher, böcker och annan undervisningsmateriel, ombesörja vädring under rasterna o.s.v. Deras motsvarigheter i sångundervisning och gymnastik kallades stämfiskaler, resp. troppchefer.

Lektionerna präglades i hög grad av läxförhör. I småklasserna skulle den som svarade på en fråga resa sig upp, men i gymnasiet var det tillåtet att sitta. De högre klasserna samt gymnasiet hade särskilda skrivningsdagar, varvid skrivningen skedde i aulan. Efter skrivningen var man ledig. Hemuppsatser och hemskrivningar i språk, matematik och fysik förekom ofta i gymnasiet, och var inte särskilt populärt. Framställningar om uppskov med inlämnandet var vanligt.

Skrivningsresultaten kungjordes i klassen i samband med genomgång och individuell kritik vilken ofta framfördes av läraren rätt drastiskt och på ett mot det schavotterande offret föga hänsynsfullt sätt. Enligt min uppfattning var man i allmänhet ganska njugg med betyg. Kuggningsprocenten var hög. Och därför var sålunda flyttningsprocenten låg. Vid årsavslutningen, föregången av en offentlig "examen", upplästes i aulan i närvaro av elever och många föräldrar årets flyttningar, som de närvarande ofta då prickade av i katalogen. Av mina bevarade kataloger finner jag att kuggning av halva klasser och mera förekom.

Utebliven flyttning innebar i regel att den kuggade genomgick sommarlovets ferieskola och sedan prövade in igen till hösten. Lyckades ej detta blev han kvarsittare, dock under högst ett år. I annat fall fick han avbryta sin skolgång.

En direkt passage klass för klass genom hela läroverket var ej så vanlig. Detta berodde naturligtvis också på ut- och inflyttningar (vanligt i militärfamiljer) samt övergång från skolor på annan ort. Av de 40 gymnasister som tog studentexamen våren 1927 återfinner man endast 11 bland de 60 nybörjarna i första klassen 1918. Men under vandringen genom klasserna hade dessa 11 haft ytterligare 95 mer eller mindre tillfälliga kamrater.

Ett minne från flyttningen till fjärde ringen kan vara värt att berätta. En av våra kamrater, Yngve Svensson, hade gått om tredje ringen, och då han därefter inte blev flyttad till fjärde ringen, hade han ingenting annat att göra än att lämna läroverket. Han gjorde emellertid detta med den fasta föresatsen att visa sina hårdhjärtade lärare vad han verkligen gick för. Döm om deras och kamraternas förvåning, när Yngve vid höstterminsavslutningen dök upp iförd vinterstudentmössa och tillsammans med elevernas föräldrar och anhöriga åhörde vår körsång, kritiskt granskade våra utställda teckningar och avlyssnade rektors högtidstal med illa dold förtjusning. Han hade tagit studenten som privatist ett halvår före oss andra. En sann triumf.

Uppskattade avbrott i vardagsarbetet var exkursioner och utflykter. Utrustade med portör, spade, flora och smörgåspaket for klasserna under biologilärarens ledning per cykel till Lillö, Fjälkinge backe eller Balsberget. Betydligt mindre uppskattat var det efterföljande dryga arbetet med examination, växtpressning, uppklistring och etikettering.

Utfärderna i slutet av vårterminerna var festliga. Med fana och regementsmusik i täten tågade de 400 skolungdomarna från skolgården till järnvägsstationen, där ett extratåg väntade att föra dem och lärarna till årets utflyktsmål, som kunde vara Valje, Forsakar, Skäralid eller någon annan vacker plats, där man i naturens sköte åt upp de smörgåsar och drack upp den varma lemonad, som till äventyrs fanns kvar efter tågresan.


Fritiden

Skolan var en centralpunkt även för fritidssysselsättningarna. På läroverkets program förekom åtskilliga frivilliga ämnen, t.ex. extrakurs i franska språket, laborationer i fysik och kemi, teckningsövningar, instrumentalmusik och gymnastik. Dessutom anordnades tillfälliga kurser under lärares ledning, t.ex. i esperanto.

Av elevföreningarna intog Atenaeum, den litterära gymnasistföreningen, en rangplats. Dess stolta minnen av gångna tider med sådana medlemmar som Henrik Wranér, Fredrik Böök, Gustaf Hellström och Frans G. Bengtsson sporrade deras sentida efterföljare till beaktansvärda ansträngningar, särskilt till årshögtiden, som firades med uppförande av något skådespel med egna krafter på Kristianstads Teater, deklamation, orkestermusik samt utgivande av en tryckt festskrift. Här blommade gymnasistlyriken med dess betagande svårmod. Vad sägs om nedanstående opus, författat av en då 17-årig gymnasist, numera framstående industriman i Mellan-Sverige?

Varför?

En månstråle fann vägen till hålet,
där min stofthydda dvaldes,
fast själen var borta.
Av oro och tvivel den maldes.
Den kom dock till korta.
Mänskan kan aldrig nå målet.
Men - strålen tände hoppet.

Sisyfus

Andra föreningar var exempelvis Naturvetenskapliga föreningen, som ett år i sin lilla krets hyste fyra blivande professorer, Kristliga Gymnasistförbundet, Thales (SSUH), idrottsföreningen och skytteföreningen.


Lärarna

När jag började i första klassen 1918, var Axel Psilander ("Psi") skolans rektor, en ganska sträng och i vissa fall hårdhänt herre. Han efterträddes av Birger Sjövall ("Bissen"), en jovialisk humanist, som uppehöll rektoratet under min återstående skoltid. Som ordningsman i klassen hade jag rätt mycket med honom att göra och värdesatte i synnerhet hans förmåga att på rätt sätt förstå oss ungdomar.

Skall man med tidsavståndets perspektiv försöka att rätt bedöma riktigheten av minnen och omdömen, får man nog beakta, att den lust att fabulera, som tillhör pojkåren, kan ge en ganska överdriven bild av de personliga egenskaperna. Men trots detta var det nog ett faktum att många av lärarna var färgstarka människor, som betydde mycket för kulturlivet på den plats där de efter universitetsåren hade hamnat. När jag nu återkallar dem i minnet, blir jag nästan förskräckt vid tanken, att många av dem, om de levat nu, varit över hundra år gamla.

Man indelade nog ganska onyanserat lärarna i "stränga" och "snälla". Till de senare hörde obetingat lektorerna Johannes Flensburg ("Bobby") och Anders Uppgren ("Gubben") samt adjunkterna Josef Liedholm ("Josef") och Nils Nordlund ("Kurren"). I synnerhet "Bobby" var alltför snäll. Hans svaghet för och minne av sina elever var otrolig. När jag träffade honom på hans ålders höst förvånades jag över huru han inte bara mindes sina pojkar från skoltiden utan också hur han följt deras framtida öden.

Till de strängare hörde teckningslärare Olof Lundberg ("Tjompen"), som gjorde ett handgripligt intryck på mången elev. Historien från uppropet i första klass - "Kom hit du J., som är från Önnestad, så skall du få dig en örfil med detsamma, för jag känner dina bröder!" - är nog något påbättrad.

Speciellt populära var Petrus Renlund ("Pelle") och gymnastikläraren, dåvarande kaptenen Oswald Holmberg, som alla beundrade. Han var emellertid njugg med högre betyg, och i regel var det släta B : n, utom för troppchefen, som fick Ba. Det berättas att när höstterminen 1920 började, kom tredjeringaren Albert Andersson (numera framstående kraftverksbyggare) med en blygsam förfrågan om han inte kunde få sitt betyg höjt, för att han hade på sommaren deltagit i Olympiska Spelen i Antwerpen och där erövrat guldmedalj i gymnastik. Hans framställning lär ha beviljats.

Karl Gustaf Edström hade jag som lärare i matematik, svenska och tyska och tillika klassföreståndare redan i första klassen. Han var en bra lärare som tog sig an oss nybörjare som något av en beskyddare, inte minst om någon form av översitteri skulle förekomma från äldre elevers sida. Han sökte sporra oss i våra studier genom pristävlingar av olika slag, införde en sorts poängsystem för både positiva och negativa prestationer och hade många uppslag, som säkert var nyheter för den tidens pedagogik. Han hade inte något egentligt öknamn, och detta gällde även Birger Malmström, en humanist vars stora intresse för dramatik fick ett utlopp i hans uppskattade deklamationsaftnar i stadens föreläsningsförening. Han var en strängt upptagen man, men hann i alla fall med att samtidigt med sin lärargärning avlägga licentiatexamen.

Man kan nog påstå att en del lärare både till sätt och utseende ganska väl representerade det klassiska läraroriginalet. Jag tänker då på lektorerna James Young ("Flabben") med sitt paraply i alla väder och August Hallenberg ("Galten"), som hade den något ovanliga examenskombinationen Teol. och Fil. Lic., Jur. kand., samt adjunkten Hans August Hansson ("Tjatja"),som hade klumpfot och som ytterligare kännetecken saknade ett par fingrar, som han förlorat genom olyckshändelse. Han betraktade dock denna malör med beundransvärd humor. En gång när han läxade upp en elev för en förseelse, uttalade han följande talande varning, medan han viftade med stumparna av pek- och långfingret i luften : "Som du förstår är jag inte den som tänker lägga fingrarna emellan i fortsättningen!"

Historiernas mångfald gällde också adjunkten K. H. Collvin ("Grisen"), vars underfundighet tog sig många uttryck. I likhet med både kolleger och elever tyckte han inte om skolårsavslutningens betydelselösa offentliga "examen" och blev irriterad, om verkligen några föräldrar dristade sig att åhöra hans lektion. Ett år kom emellertid en prominent medborgare i staden in i sin sons klass som åhörare. Grisen kallade omedelbart fram sonen till tavlan, där han fick ett matematiskt problem att lösa. Det gick nu inte trots Grisens uppmuntrande tillrop av typen : "Du skall väl inte nu i allas åsyn skämma ut din gamle far, som hör på!" o.s.v. "Den gamle fadern" skruvade på sig och kallsvettades, och när lektionen var slut gick han fram till Grisen och frågade : "Men var det inte ett väldigt svårt tal min son fick att lösa?", varpå Grisen lugnt och torrt fällde orden: "Svårt? Det var olösligt!"

Andra välkända profiler från det gamla läroverket var lektorerna Ernst Ardell ("Kissen") och Nils Bergsten ("Kusken"), varvid det senare öknamnet inte avsåg hans förmåga att "köra" eleverna utan hade sin grund i en karakteristisk smackning i hans tal. Kusken var fordrande i sin undervisning liksom adjunkten J. E. Franzén ("Frasse"), som också kunde vara ganska hårdhänt.

När jag tänker tillbaka på alla dessa lärare får jag också ett intryck av tidens snabba flykt. De flesta av dem föddes ju för över ett sekel sedan. De gjorde en stor kulturgärning i sin stad, de fostrade tusenden av ungdomar som med skolan som bakgrund skulle spridas till olika livsuppgifter. Vi har all anledning att vara dem tacksamma.