MINNEN FRÅN KRISTIANSTADS SKOLA
Av Fredrik Lagerroth, 1929







laroverket2.jpg


Kristianstad är till sitt ursprung en militärstad. Genom hovrättens förläggning dit blev det ock en juriststad. Militärer och jurister ha ju brukat flyta ovanpå i samhället, och troligen var det dessa båda distingerade element i förening, som kommo en av våra stora skådespelare att kalla Kristianstadsborna för Sveriges finaste publik. Någon lärdomsstad har Kristianstad aldrig varit ens i den grad som t. ex. Linköping och Strängnäs. Dess läroverkslärare sitta ju ej i någon stiftsstyrelse och kunna därför ej låna glansen från ett tredje samhällselement, det klerikala, som ännu ej förlorat all den nimbus, som omgav detsamma under den tid, som var dess mäktigaste, medeltiden.

För den elvaårspilt, som på nyåret 1897 vann inträde i 3 b vid Kristianstads högre allmänna läroverk, betydde dock dessa synpunkter intet. "Storskolan" inne i stan var nu det första lärdomsinstitut, som mötte mig i livet, och jag hade intet annat att jämföra den med. Dess lärare tedde sig som mäktiga bjässar, som suveränt bestämde över ens väl och ve, vida farligare än de herrar, som hade sitt högsäte uppe vid Stora torg i det hus, över vars portal ristats orden : Legibus et armis. Dess traditioner voro för mig tillräckligt imponerande, för att den ej skulle sakna perspektivet av ett intressant förflutet. Min äldre bror, nu advokat i Kristianstad, gick där redan sedan ett par år tillbaka och hade märkliga ting att berätta varje lördag han kom med Hästvedatåget för att hälsa på föräldrar och syskon i Quiinge gamla prästgård. Min far hade också gått i Kristianstads skola och förtalde gärna anekdoter om sin tids lärarekollegium, inom vilket funnits flera ovanligt stora original.

Trenne lärare, som varit unga, när han gick i skolan, funnos ännu kvar hela min skoltid: Ehrnberg, Wahlstedt och Petersson och representerade för oss kontinuiteten mellan de båda generationerna. Också gav Ehrnberg mig en gång att översätta till latin : "Jag har undervisat många ynglingar, för vilkas fäder jag tidigare varit lärare."

Där den muntliga traditionen släppte, fick lärdomshistorien taga vid. Det var mig redan 1897 bekant, att skolan längre tillbaka i tiden haft som rektor Fredrika Bremers lärare och förtrogne Per Johan Böklin, som sedan blev kyrkoherde i det pastorat, där min far nyss utnämnts till kyrkoherde. Cavallins herdaminnen, som studerades i vårt hem, sade oss ock, att förut ytterligare tvenne kyrkoherdar i Köpinge och Lyngsjö varit rektorer i Kristianstad. Så tedde sig Kristianstads skola för oss som en ärevördig läroanstalt och tillika som en kär förtrogen.


LÄRARNA

När jag började den lärda banan, var Nils Ehrnberg skolans rektor. Det led emellertid mot slutet av hans långa era: hans avskedstagande väntades vilken termin som helst. Dock voro hans krafter fullständigt obrutna. Det var i stället det vanemässiga, något inkörda i regimen som vittnade om att han var gammal. Allt gick i länge sedan utstakade banor. Överhuvud är det tvivelaktigt, om han någonsin varit en banbrytare. I varje fall var han icke en fantasimänniska ens i detta ords vidsträcktaste mening. Hans liv var ägnat åt prosaisk pliktuppfyllelse, men härutinnan kom han aldrig till korta. Han var född till chef. Respekten för honom var utomordentlig.

En annan Kristianstadspojke, som också han blivit lärare, framhöll nyligen för mig, huru väl de tre rektorer, han fick pröva på i Kristianstad, karakteriserades genom sina olika metoder att köra ut pojkar ur korridorerna, om de voro inne på olaga tid. Om det verkligen hände, att någon lymmel dröjt sig kvar under Ehrnbergs tid, var det nog, att denne, när han sakta och gravitetiskt skred fram på väg till eller från sin rektorsexpedition, pekade med sitt finger : den äreförgätne dröp genast av ; den andre rektorn dundrade; den tredje bad bevekande - i förstone.

Ehrnbergs gestalt var lika oböjlig som hans sinne. Hans kläder voro alltid hållna i mörka färger, och huvudbonaden utgjordes även till vardags av stormen. Hans hjässa pryddes därunder av en grå peruk. Det påstås - jag kan icke gå i borgen för historiens sanning, men den är i alla fall betecknande för vad man trodde om mannen - det påstås en gång ha hänt, att en vindpust rivit peruken av honom, när han stod vid det öppna fönstret och höll lektion. En annan skulle, för att nu låna Kellgrens ord, blivit förbannat brydd av en sådan händelse, men Ehrnberg fann sig omedelbart och yttrade utan att ändra en min : "Custos, spring efter peruken!" Ingen vågade ens le.

Över hela den ordning, han upprätthöll vid skolan, vilade något solitt och gammaldags, som nog ofta syntes unga sinnen trist och tryckande. Huru mycket som härrörde från Ehrnberg och huru mycket från läroverksstadgan, må jag dock lämna osagt. Arbetet började med morgonbön klockan 6,4o även om vintern. Det var dock också pojkarnas önskan att så skulle ske; ledigheten inträdde ju därigenom så mycket tidigare. Kyrkobesöken voro obligatoriska varje söndag; ville man resa hem den dagen, fick man utverka särskilt lov. En Kristianstadspojke av en vida äldre generation, som är placerad på Zions höjder, har sagt mig, att hela hans skoltid igenom varje morgonbön inleddes med "Din klara sol går åter upp".

Med lovdagar var han njugg. Vi tyckte oss förstå, att uppläsandet av skollagen vid uppropet för honom var en kär pliktuppfyllelse. En gång demonstrerade vi genom att hosta och skrapa med fötterna mot golvet, men Ehrnberg blev genast situationens herre. Han var helt enkelt majestätisk i sin vrede. Hans konservatism var frapperande. När han under en lektion omtalade, att den, som i den romerska folkförsamlingen ville rösta mot ett förslag, skrev "antiquo" = jag blir vid det gamla, så trodde vi oss förstå, att så skulle han själv hava röstat i de flesta fall.

I nyheterna vädrade han gärna lösa hugskott. Frasen och flärden hade i honom en svuren fiende. Och skrytet icke mindre. "De värsta skrikhalsarna äro de största backahararna", sade han till kommentering av ett ställe hos Livius, som förtäljer om en här av belägrare, som förde krig "på ett bullersamt sätt" men hals över huvud tog till flykten, då de belägrade gjorde ett utfall. Allt lycksökeri var honom främmande, och jag tror heller aldrig han önskat nå högre än till rektor i Kristanstad. Opinionens väder föraktade han.

Man fick vara försiktig och måttfull, om man ville hylla honom. Helst önskade han slippa undan sådant lappri. Typiskt är härvidlag vad som berättats mig om de ord, varmed han inledde sitt svar till biskop Billing, själv en av hans allra första lärjungar, då denne avtackade honom, när han år 1906 lämnade skolan även som lärare. Hans ord lära ha fallit ungefär så här: "När jag understundom tänkt på min oundvikliga skilsmässa från detta läroverk, har jag tänkt mig, att den antingen skulle äga rum på så sätt, att jag fick stupa på min post eller ock så, att jag fick försvinna i tysthet. Det förra har försynen förmenat mig, och det senare har eforus icke velat tillstädja."

"Non haberi sed esse" kunde gott ha varit Ehrnbergs valspråk. Redbarhet och sanningskärlek voro ett med hans väsen. Vikten av att vara redlig och hålla sig till sanningen kunde i varje fall icke han skarpare framhäva, än då han sade: "Det är viktigare än att kunna latin."

Nils Ehrnberg står liksom vid tröskeln av mitt livs erfarenheter. Många märkliga män har jag mött sedan dess, män, som ej blott varit högre uppsatta utan ock rikare i anden. Ingen har jag dock träffat, som varit mera helgjuten, som hunnit längre i psykisk enhet, uti vad jag skulle vilja kalla själsplastik. Också har hans gestalt aldrig kunnat gå ur mitt sinne. När jag på skolbänken sökte för mig skapa en bild av de senatorer, av vilka det grekiska sändebudet så djupt imponerades, att han kallade dem för en samling konungar, så tänkte jag mig dem gärna sådana som vår egen latinlärare, vars uppträdande bland vår egen stads fäder med beundrande intresse följdes även av hans skolpojkar. Sådana som han måste de män ha varit, om vilkas uppbyggande av romarväldet vi läste hos Livius. Ehrnberg hade som de karaktärens omutliga redbarhet och viljans oböjliga fasthet: aldrig ville han kapitulera eller kompromissa.

När jag sedan vid universitetet studerade Kants etik, gingo åter mina tankar till Nils Ehrnberg. Om någon handlat av aktning för lag, av abstrakt pliktkänsla utan att ett ögonblick snegla åt belöning eller straff, närmast då i form av människors lov eller tadel, så var det han. När jag längre fram gav mig historien i våld och kom in på frihetstidens partimotsättning mellan hattar och mössor, så tänkte jag åter på Nils Ehrnberg. Han var mössa till hela sitt väsen, kongenial med Jakob Serenius, som i sin riksdagspredikan blottade haltlösheten i hattarnas politiska företag, igångsatta "med Sauls fåvitsko och de moabiters skryt", revisorn, som fordrade exakta siffror och ej lät sig avspisas med vackra fraser.

Det har redan sagts, att Ehrnberg var lärare i latin. Först i de högre klasserna tog han dock vid såsom sådan. Det händer väl ibland, att också skolpojkar märka, att botten av en lärares kunskaper är nådd: det skrapar mot som vid dåligt slädföre. Ehrnbergs lärdom åter föreföll oss vara bottenlös. Hans självkänsla var också härvidlag påfallande. "Du är rättfärdigad, om du kan stödja din tolkning med att hänvisa till Cavallins lexikon. För mig åter behöver denne ej vara någon auktoritet", yttrade han ibland. Det påstods till och med, att han hutat åt en censor, själv klassiker fast professor i grekiska, då denne ville kugga en enligt .Ehrnbergs mening förtjänt discipel, med orden: "För resten kan jag mer latin än du."

Som pedagog var han av yppersta slag. Redan när han kom in i femman för att vikariera, frapperades jag av att hans undervisning var en verklig konst. Något sådant hade vi förut ej gjort bekantskap med. Hans tanke var klar och logisk som latinets egen periodbyggnad. Ledningen av lektionen var lugn och jämn utan svårare friktioner. Översättningen gled lätt undan. Hans lätthet att finna synonymer var häpnadsväckande. Hans skicklighet var dock ej blott resultat av naturlig fallenhet. Han erkände själv för min far eller om det nu var för en av dennes vänner, att han ej alltid undervisat som han gjorde på senare tid. Min far berättade, att Ehrnberg i sin ungdom varit en retlig och besvärlig undervisare. En pojke, som ej tillhörde de buskablyga, gav honom också en gliring, då han fick att giva exempel på konjunktionen ju - desto. "Ju lärdade en lärare är, desto strävare undervisar han", yttrade han. Den djärve torde dock ha blivit bet, när det gällde att översätta, ty Ehrnberg hade som nytt exempel givit honom: "Ju okunnigare en pojke är, desto oförskämdare är han."

På min tid voro emellertid dylika replikskiften omöjliga. Betecknande för den åldrande Ehrnberg är i stället att han på förfrågan om ålderdomen var knarrig - uttrycket "morosa canities" förekommer ju hos Horatius - fick till svar: "Ja, i allmänhet." - "Du menar således, att det finns undantag. Tack skall du ha, Martin!"

Något som i särskild grad bidrog att lätta arbetsbördan under Ehrnbergs lektioner var hans humor. Åtskilliga av hans lustigheter voro ju stereotyperade men undgingo dock sällan att roa. En hel del av dem tror jag vi fingo till livs redan under hans tillfälliga lektioner med oss i femman. När man oriktigt lät ett substantiv sluta på -us, berättade han om hästibus, kärribus och Skaribus. Glömde man bort ett ord vid översättningen för att sedan erinra sig det och översätta det för sig, fick man höra historien om käringen, som kastade jästen efter brödet in i ugnen. Upprepade man sitt eget redan kasserade svar, drog han historien om "klippt skall det vara". Upprepade man ett svar, som en annan pojke redan fått underkänt, sade han: "Tror du jag har några guldgossar, så att när de säga någonting, så blir det genast rätt." Till omväxling berättade han historien om Ola Ljugare, som gick omkring i byn och ljög, och Per Sannare, som kom efter och sade, att det var sant.

Hade han i en översättning nödgats kassera, låt oss säga både genus, numerus och kasus, tillade han med försmädlig älskvärdhet: "Men för resten var det rätt." Störande biljud vid vårt föredrag tålde han ej. "Översätt du, så kan jag säga: öh, öh, öh", brukade han säga. Felaktig betoning avsmädades med : "Nos poloni sequimur quantitatem in nostra patria" (vi polacker iakttaga stavelsernas längd, sådan den är i vårt fädernesland), så betonat, att det bildade en hexameter. Delinkventen fick sen rätta och översätta. Ville han riktigt förbrylla oss, gav han oss en sådan harang att tolka, som "ave ave, aves esse aves" (god dag, farfar, önskar du äta fågel) ?

Ehrnbergs tillfälliga lustigheter äro ej så lätta att komma ihåg, men en del vill jag söka leta fram. Skada blott att jag ej kan återge dem på hans Cimbrisdialekt. Någon översätter den meningen i Livius Lib. I kap. III, som berättar, att Ascanius grundade en ny stad "abundante Lavinii multitudine", och menar, att orsaken till utflyttningen var den, att Lavinii befolkning överflödade. "Vad menar du med det ?" frågade Ehrnberg "åt man för fina middagar, hade man guldbågar på pincenéerna?"

Ett par kapitel senare berättas, att en varginna bjöd Romulus och Remus "summissas mammas", och ynglingen återger texten så, att varginnan erbjöd barnen sina nedhängande spenar. "Tror du", säger Ehrnberg, "att författarens mening är att framhäva, det varginnans spenar icke stodo rakt upp i vädret. Nej meningen är, att hon sänkte dem ned till gossarna, för att de skulle kunna nå dem." Och man fick se den ovige E. söka efterhärma varginnans rörelse.

Ibland kunde han muntra upp oss med en tokrolig översättning. De första raderna hos Horatius - Maecenas atavis edite regibus - hade, berättade han, en gång tolkats så här: "du äter mig, men, fåglar, äten av konungar !"

Dråplig var den dialog, som utspann sig mellan en yngling, som vi kunna kalla Gustav, och Ehrnberg vid tolkningen av den nionde sången uti första boken av samme auktor: vides, ut alta stet nive candidum Soracte. "Du ser", säger Gustav, "huru den gamle Sokrates står (med hjässan) glänsande av snö." - "Står det Sokrates?" frågar E.; "du befinner dig ju snarare under än över småskolans bildningsnivå, när du inte kan läsa innantill. Hur blir det nu?" G. översätter igen och låter nu den gamla Soracte glänsa av snö. "Ja, Gustav, jag hoppas, att du förlåter min vetgirighet. Vem var egentligen denna gamla Soracte, som var så beskaffad, att hon glänste av snö ?" - "Herkules moder." - "Är det också din mening, Niklasson?" - "Nej, det var ett berg i Italien." - "Genast tvenne från varandra vitt skilda meningar. Skilj trätan mellan dessa båda framstående latinare, Berggren." - "Det var ett berg i Italien." - "Nå, Gustav, ger du nu tappt, när du har emot dig tvenne så framstående auktoriteter?" - "Ja, det var ett berg i Italien." - "Nå hur blir det nu?" - "Du ser, hur det gamla Soracte står glänsande av snö." - "Vad är det, som betyder gammal, Gustav?" - "Alta." - "Betyder alta gammal?" - "Nej, det är töska." - "Ja, Gustav, jag är visserligen icke din lärare i tyska, men så mycket tyska tror jag mig kunna, att jag vågar bestrida, att gammal på tyska heter alta." - "Nej, det heter alt." - "Ja, Gustav, det är väl något annat ; nu har du emellertid alltför länge frestat vårt tålamod. Nu får Niklasson översätta." Och så fick Niklasson reda upp texten, vi få hoppas med bättre resultat.

En grupp för sig bland Ehrnbergs lustigheter utgjorde de, som hade en personlig adress. Ibland kunde de vara oskyldiga nog, ibland åter ganska elaka. Jag gjorde gällande, att den "pignus" (pant), Horatius i nyssnämnda nionde sång låter ryckas från flickans arm, vore en kärlekspant. Ehrnberg frågade då: "Vad tror du avses, om jag säger: här kommer kyrkoherde Lagerroth med sin kärlekspant?"

Mera brydd blev min bror, då han efter att ha debuterat som skald i tidningen "Ungdom" - om denna mera nedan - fick att översätta till latin: "Jag har ännu icke träffat någon skald, som icke ansett sig själv vara den förnämste."

Värre var det för den, som fick att översätta: "O, att jag valt en annan levnadsbana", och allra värst för den, som lät sig förledas att konjugera "ire" (gå) i presens passivum och fick av en lyckligare kamrat veta, att "jag gås" heter "ego anser".

En mera perifer svaghet var det, som påtalades, när en yngling, vars haka bar tydliga spår av att han ej var väl förfaren i rakningens konst, översatte "acuto scopulo" i Eneidens första bok, vers 45 med "på en skrovlig klippa", men sen ändrade "skrovlig" till "vass". - "Ja, det är väl skillnad, om du rakar dig med en vass rakkniv eller du rakar dig med en skrovlig?"

Nära till hands men icke mindre lustig för det var hans replik till den yngling, som icke kunde tolka mer än satsens finita verb, "conor" (jag försöker), och fortsatte sitt "jag försöker" även sedan frågan gått från honom. "Ja, jag hör det", sade Ehrnberg, "men det går ju inte."

Jag skall ej fortsätta med flera anekdoter. Läsaren kunde få en oriktig föreställning om den plats, de intogo i Ehrnbergs undervisning. Såsom hos varje humorist spelade skämtet hos honom mot en bakgrund av starkt allvar. Jag har till och med hört lärjungar till honom frånkänna honom humor: hans skämtan var närmast bitter galla. Detta menar jag vara så oriktigt som möjligt. Arg kunde han dock bli med besked och därvid till och med förgå sig.

En yngling, from som guden Balder, vars namn han bar i den litterära förening, vi sen skola tala om, råkade under den första lektion, han hade Ehrnberg, misshaga denne genom att tala för lågt. Ehrnberg tillropade honom : "Viska icke !" Balder, som trodde, att han beskylldes för att ha sufflerat en kamrat, försvarade sig med att säga : "Jag viskade inte." Då ropade E. till honom : "Tala högre !" Detta hade dock blott till följd, att B. med högre röst men med samma ord bedyrade sin oskuld. E. upprepade sin uppmaning i förhoppning att bli bättre förstådd, men B. skrek då ut sina ord, så att det ljungade i salen. E. blev ursinnig, störtade ned från katedern, gav B. ett par orrar och körde ut honom. Först på rasten kom det till en förklaring, och Ehrnberg förstod, att B. intet ont menat. Hans ursäkt bestod dock endast uti orden : "Då får du ha detta till godo en annan gång."

Ty Ehrnberg hade svårt att ge vika. "Jag vet vad jag vill, och jag vet vad jag säger", det var ord, som han ofta upprepade. Jag har ock hört en lärjunge till Ehrnberg påstå, att verkan av hans undervisning till en del förfelades därigenom, att man satt i ständig skräckstämning. Jag har ock hört honom beskyllas för hårdhet, ja, för att överhuvud icke ha kunnat tåla någon självständighet hos en pojke. Jag kan dock icke instämma i dessa omdömen. Jag kände mig aldrig rädd inför Ehrnberg. Nästan alltid tyckte jag mig skymta glimten av humor i ögonvrår och mungipor, och jag lärde mig riktigt hålla av honom. Och jag tror de flesta kände, som jag kände. För övrigt saknade Ehrnberg icke en skymt av självironi. När skolans största original - till denne återkomma vi sedan - gick ur tiden, skall en annan lärare ha yttrat till honom : "Ja, nu äro alla de gamla originalen här i skolan borta." Då skall han ha svarat : "Vad menar du då, att du och jag äro för någonting?" Dock var Ehrnberg icke ett original, ty därtill var har alltför betydande. Men en originell personlighet var han.

Jag tror, att Ehrnberg, huru förträfflig administrator och disciplinkarl han än var, med en viss lättnad vid 66 års ålder lämnade rektoratet för att helt ägna sig åt sina kära latinska auktorer. Sen höll han ut som lärare ännu i sju år. Han ville aldrig synas gammal - en kvinnlig svaghet, om man så vill, hos en utpräglat manlig natur - och avböjde varje hänsyntagande till hans ålder. "Det kan du få vänta med, tills jag blir gammal", sade han till min bror, när denne vid hans besök i vårt hem ville hjälpa den 70-årige mannen på med rocken. Han kunde också ha rätt såtillvida, som hans undervisning ännu när han lämnade skolan tillhörde det yppersta, denna kunde uppvisa. Säkert var det med svidande hjärta han lämnade tjänsten 1906 för att helt bli en fördetting. Han hade nog föredragit det första av de båda ovannämnda alternativen och som Bismarck helst dött i selen. Det har berättats mig, att han för att slippa helt skiljas från sin kära skola utbad sig av den nye rektorn att fortfarande få deltaga i morgonbönen. När han emellertid infann sig den första morgonen nästföljande termin, fann han sin plats upptagen av en annan lärare, som dock, när han fick se Ehrnberg, artigt lämnade honom densamma. Men Ehrnberg kom icke mera åter. Han kände, att hans tid var ute.

Inom det lärarekollegium, som omgav rektor Ehrnberg vid tiden för mitt inträde i skolan, funnos både goda och mindre goda undervisare, starka och svaga disciplinkarlar, världsmän och stofiler. En allmän anmärkning vill jag rikta mot de flesta av dem, som togo hand om mig på lågstadiet : genom det kollektiva ovett, de dagligen och stundligen öste ut över klassen, voro de nära att förkväva vår självtillit och nedslå vårt framtidshopp. Att vädja till vår ambition voro de oförmögna. Jag minns ännu den första lektion, jag hade i tyska: den började med utskällning av klassen i gemen, och betonades därvid uttryckligen, att också jag var inbegripen; genom hörsägen visste nämligen min nye preceptor, att jag ej var stark i mina stycken. Med få undantag tedde vi oss inför våra självgoda lärare som tämligen misslyckade exemplar av homo sapiens. Dock har det blivit folk av de flesta av oss. Detta sätt att behandla barn - lärarna på högstadiet voro bättre psykologer - harmar mig ännu i dag, och jag har som magister erinrat mina kolleger om att också lärarna en gång varit skolpojkar och då säkert icke alltid kunnat sina läxor.

Flera av mina lärare på lågstadiet nämner jag helt kort, utan att däri ligger någon anmärkning mot dem. De ha helt enkelt ej givit stoff till så många historier. Regementspastor Mollstadius, som hade den föga avundsvärda uppgiften att svara för katekesplugget och rättstavningen, har av Gustaf Hellström, som ju ofta i sina böcker återkommer till sina Kristianstadsminnen, skarpt kritiserats som andlig ledare. Själv mottog jag av honom bevis på uppoffrande välvilja. På pojkar imponerade han genom sina enorma kroppskrafter. Han behövde dock ej använda sig av dem för att upprätthålla ordning i en klass. Som pedagog var han klar och redig.

Theodor Fagerlund, som vunnit doktorsgraden på en avhandling om det ondas problem, hade livet tvungit att empiriskt studera satanslisten hos späda scholares. Som pedagog var han föga lycklig. Hans ansiktsspasmer bidrogo att göra honom till en kuriös, svåråtkomlig och svårbegriplig herre. Som berättare av historiska anekdoter kunde han intressera pojkar, som ville höra på.

Magnus Rosenquists undervisning var icke medryckande. Han hade emellertid också fått den otacksamma uppgiften att driva fransk och engelsk språkexercis. Det var svårt att rätt placera alla negationer och pronomina, när man fått sådana satser att klara som: "Skulle de icke hava givit det åt dem?" När man till sist trodde sig vara färdig, hördes magisterns irriterade stämma : "Skall icke 'pas' vara med?"

Alfred Johansson var både skicklig och nitisk. Han ansågs helt slita ut sig på privatlektioner, ofta gratis givna, och på sina fruktansvärda vredesparoxysmer. Icke förty höll han ut nog länge för att kunna vara med på den fest, varmed vår klass firade sitt femtonårsjubileum som studenter. Av kvällens festtalare fick han veta, att vi en gång ej vågat räkna med att han skulle bli långlivad, men svarade då helt humoristiskt - humor var annars ej hans starka sida: "Jag vet nog att man länge räknat med min hädanfärd som nära förestående, men år efter år har jag gäckat förhoppningarna. Och nu känner jag mig friskare än någonsin." Något år därefter fick han emellertid hjärnblödning mitt under en lektion och nedbäddades inom kort i en förtidig grav.

Mera sympatier än de nu nämnda magistrarna vann Henrik Malmberg. Hans namn frapperade varje läsare av katalogen därigenom, att han icke hade någon akademisk examen och än mindre någon orden. En kunnig man var han dock helt visst, och han sörjde mer än någon för kårens sociala anseende. Han var mycket hög frimurare och umgicks på förtrolig fot med militärerna i staden. Stor vikt lade han vid ett soignerat uppträdande och elegant klädsel. Han fick också öknamn därefter. När han iakttog brister i vår yttre människa, som kunde bero på slarv, fnyste han försmädligt.

Han försökte också utrota plebejiska vanor. Man fick akta sig att manövrera så, att man vände den sämsta delen av sin kropp mot den, man var skyldig vördnad. Till handgripligheter mot pojkar kom det nog aldrig. Men han var mycket fruktad för sin vassa ironi. Piken var hans vapen. Jag nådde till min fars stora förtjusning värdigheten av primus - någon skulle ju vara det - i den klass, vars föreståndare han var, den fjärde, men själv kände jag som också vid senare avancemang i livet mest bävan. Nu visste jag, att jag i särskild grad skulle bli föremål för Malmbergs pikar, därest jag svarade fel. Också en primus var ju dock en människa. Malmbergs undervisning var förträfflig, och vi uppskattade värdet av att få lära något. Han var ock personligen välvillig. När klassen uppmanades att gå på cirkus eller annat nöje, som kunde ge ämne för en svensk uppsats, bjöd han mindre bemedlade på ett diskret sätt på biljett, och custos brukade få sina fickor fullproppade med allehanda läckerheter, när han kom hem till honom med stilböcker.

Nils Petter Olofsson var fruktad för den rapphet, varmed han grep till rottingen, när vi ej kunde våra läxor. Han frågade dock först, om man läst på läxan. Det kunde dock varit onödigt, ty hur man svarade, fick man alltid stryk. Svarade man nej, fick man stryk för det man ej läst på, svarade man ja, fick man stryk för det man ljög, och teg man, fick man stryk för det man trilskades. Icke förty var han populär. Först och främst var han en god undervisare. Men han hade också något visst pojkaktigt i sitt väsen, som slog an, och han var alltid karl för sin hatt. Fjäsk eller spioneri voro honom fjärran. Det värsta man kunde göra för honom var att taga till lipen. Han fordrade, att man skulle bära sitt kors med jämnmod. Jag hörde också talas om pojkar, som på skridskobanan om vinterkvällarna samlades kring hans skönlockiga dotter för att be henne mana gott för dem inför den stränge fadern. Att det fick någon effekt, betvivlar jag. Hans glädje var stor, när han fick en lärjunge, som förstod sig på hans älsklingsämne, matematiken. Men han kunde också uppskatta en humanistisk begåvning.

Då man ofta hör sägas, att litterära celebriteter fått dåliga modersmålsbetyg i skolan - Georg Brandes har visst anförts som exempel - så vill jag nämna, att Olofsson redan på ett så tidigt stadium som sjätte nedre förstod Fredrik Christoferssons, nu Fredrik Bööks, litterära talang. När han läst hans kria, brukade han, så berättas det, inkalla familjemedlemmarna, inklusive jungfrun, för att de skulle få höra den, varpå applåder följde.

Ingen av skolans lärare på lågstadiet torde dock ha efterlämnat ett varaktigare minne än Fredrik Petersson - gemenligen kallad Petter -, skolans utan jämförelse största original. Originaliteten var hos honom så dominerande, att jag anser mig strax böra nämna, att han var någonting annat och mera än en kuriös gammal herre. Han var nu först och främst en ganska lärd man och förstod också att ge sin undervisning en personlig prägel. Hans grammatiska undervisning utmärktes av logisk skärpa och hans historiska desslikes av goda apemuer. Hans lektioner inskränkte sig aldrig till ett mekaniskt läxförhör. Till läroboken intog han ofta en kritisk hållning. Särskilt var så fallet med den lärobok i historia, som utträngt hans eget magistrala verk i samma ämne.

Hans livsåskådning måste innerst inne ha uppburits av idealism, ty Viktor Rydberg var hans idol. Han kallade honom för århundradets störste ande. Närmast var det dock kanske dennes goticism, som tilltalat Petter, som själv var nordist och blivit doktor på en översättning av den isländska solsången. Tegnérs Fritiofs saga, som han ertappat med anakronismer, behandlade han med viss ringaktning. Hans klassiska bildning var säkerligen icke ringa; i varje fall räckte den för våra behov i femman och sjätte nedre, där det blott gällde att tolka respektive Cornelius Nepos och Xenofon.

Men Petter var i alla fall för oss i första rummet ett original, och han lade an på att vara det. En större kontrast till Malmberg låter sig icke tänkas. Han icke blott vårdslösade sin klädsel utan nonchalerade också hygienens fordringar. Han föraktade icke druvans safter och älskade tobaken desslikes. Jag hade äran låna honom mina läroböcker med påföljd att de ännu bära spår efter hans tuggbussar. Om han föraktade renlighet och komfort som tom flärd, så var han dock icke okänslig för hyllning.

Han uppträdde med stor värdighet och hade instruerat sina pojkar att sekundera honom vid inträdet i klassen: en skulle ta hand om hatten, en om den snusbruna slängkappan och en tredje, den högstbetrodde, om käppen, den s. k. agenten. För denna tingest visades en vördnad, som annars brukar vara förbehållen riksregalier. Hela scenen vid Petters av- och påklädsel hade tycke av Ludvig XIV:s berömda "lever".

Annars tog han oss icke von oben. Katederstolen placerades alltid nere i klassen just vid den pulpet, där jag satt under mitt år i femman, och Petter livade gärna upp lektionen med talrika bons mots. Han gjorde anspråk på att vara en kvick karl och var det kanske också. Dock voro många av hans kvickheter paleolitiska, men det är rimligt nog just dem jag kommer ihåg. Om någon stödde sin haka i handen, blev han tillrättavisad med orden : "Släpp Simsonsvapnet." Då man frågade, vad därmed menades, svarade han : "Åsnakindbågen." Om man översatte Nepos ordagrant, fick man gärna höra: "Så står det, men om du uttrycker dig så mellan Muonio källor och Smygehuks udde, tror man, att du hoppat över planket vid Konradsberg."

Naturligtvis fordrade Petter, att man skulle skratta åt hans kvickheter, och han var ej nöjd med litet. Vilda tjut, som hördes i halva skolan, förekommo ofta. Petter reagerade ex officio genom att jaga de tjutande ulvarna mellan bänkarna. Fick han tag i någon, klådde han honom obarmhärtigt med agenten på hans "centrum gravitatis och flikarna söder därom". Oftast fick emellertid den gode Petter, vars embonpoint var besvärande, nedlåta sig till en parlamentering med den brottslige, som slöt med att den förre nedlade vapen och den senare återvände till sin plats. Också kunde han låta sig avväpnas av en god replik, såsom vid det tillfälle då han med käppen i högsta hugg tillropade en yngling: "Nu skall du få, ditt djur", men fick till svar: "Jag trodde doktorn var medlem av djurskyddsföreningen." Innerst inne önskade Petter, att man skulle skoja för honom, blott skojet höll sig inom rimliga gränser. Den spake gossen kunde han ej med, ty han saknade "gadd". Måtte jag nu kunna skoja lagom, var min brors ord, när han blivit uppflyttad i femman.

Ehrnberg tolererade dessa bullrande uppträden, ty han hade resignerat inför omöjligheten att avstyra dem. Hans efterträdare lär ha förbjudit dem men lyckades ej helt utrota dem. Ofta hotade Petter att låta en bråkig yngling "göra den sorgliga vandringen genom skuggiga korridorer till rektors expeditionsrum", men han lät sig alltid bevekas i tid - om icke av annat så av hela klassens knäfall. Den pojke, som tog honom på orden, blev han förbittrad på, ty han tålde icke rektors inblandning. Ordningen skötte han nämligen själv om. Petter hade blott sitt eget begrepp om ordning. Om klassen - på överenskommelse eller av slöhet - ej förde det sedvanliga oväsendet, blev han förbittrad, reste sig upp med agenten i handen och yttrade: "Jag slår i högen, om här ej blir någon ordning."

De bullrande uppträdena inskränkte sig dock till femman. I sjätte nedre voro grekerna åtminstone på min tid alltför få, för att de skulle orka med sådana. Jag måste bekänna, att det var där jag bäst trivdes med Petter, ty jag hörde till de stilla i landet. Också i sjätte inträffade dock lustiga episoder. Så minns jag en morgon, då vi före Peters ankomst diskuterat en annan lärares möjligheter att repa sig ur en sjukdom, varav han drabbats, och en av kamraterna lugnat oss med orden : "Det är ingen fara, alla lärare äro så seglivade." Just då steg Petter in, och en annan pojke hälsade honom med orden: "Välkommen, doktorn! Agrup säger just, att alla lärare äro så seglivade." Petter klappade till Agrup med orden : "Å, din oförskämda luns, du önskar naturligtvis, att de skulle lägga sig och dö på stunden allesammans." Men samtidigt riste han av skratt. Detta karakteriserar honom ej illa.

Petter intresserade sig för sina pojkar och ansåg sig vara en mästare i konsten att bestämma vad en lärjunge gick för. En månad in på höstterminen var han färdig med sitt omdöme, och pojkar, som redan klarat femman, brukade uppvakta Petter för att fråga, vad han tyckte om den eller den av deras yngre kamrater. Till bevis på träffsäkerheten i hans diagnoser ber jag få nämna, att han på förfrågan vad han tyckte om Fredrik Lagerroth svarade: "En snäll och hygglig pojke, men han var icke med, när krutet fanns upp."

Petter sökte också karakterisera sina pojkar med mer eller mindre oskyldiga öknamn. Så kallade han en yngling, som alltid höll sig stilla men som han trodde förde oljud, utan att han kunde komma på honom, för "milda morgonmjölken". En annan yngling, om vilken han däremot var fullt övertygad, att han icke hade nog "gadd" för att föra oväsen, kallade han "vita plåstret". En tredje, som var lång och gänglig och hette Hansson, titulerades alltid för "lunsen". En fjärde, vars fader hade snusmakeri och vars förnamn var Karl, hette alltid "Kalle buss".

Minst av allt var Petter schablonmässig. Bockarna i temaböckerna sökte han individualisera alltefter felets art och grad. På utsirningen av "rökpiporna" nedlade han mycken omsorg. Och när det led mot slutet av terminen, kallades man fram för Petter att "vägas på vågen". Den, som väl bestått provet, fick en varm vinterkostym, men den, som svävat på målet, en spindelvävskostym. Den, som var ohjälplig, fick nöja sig med ett knapphål.

En för både låg- och högstadium gemensam lärare var lektorn i naturalhistoria, Lars Johan Wahlstedt, västgöte till börden och oftast kallad Knallen. Det var ju knappast något öknamn, och Wahlstedt tillät sig själv att skämta därom, då han på en botanisk exkursion bad en kollega vid namn Lundquist gå först med orden: "Lunka du före, så knallar jag mig efter."

Han var en varm beundrare av Linné och delade dennes teleologiska naturuppfattning. Icke sällan hände det, att han efter att ha demonstrerat någon naturens ändamålsenlighet fromt sänkte sin annars så bullrande stämma till en viskning: "Se där se vi Guds finger." Han delade också sin store läromästares estetiska syn på naturen. Äkta var i sanning hans känsla för dess skönhetsvärden. Solen älskade han så högt, att han aldrig ville låta oss rulla ned gardinen, hur hett den än stekte oss. "Vi äro väl inga heliofober heller", yttrade han. Hans vetenskapliga insats inom violaforskningen hade hans pojkar reda på. Han var starkt praktiskt engagerad inom sin orts näringsliv. På min tid hörde han icke till de lärare, vilkas läxor togo lång tid att preparera, men min far berättade, i vilken grad han som ung lärare ryckt upp sitt ämne och lockat honom och andra att läsa överkurs.

Vad min generation framför allt frapperades av hos Knallen var hans bristande noggrannhet i fråga om tal och mått, då det gällde att skildra naturens märkvärdigheter. Långt innan jag kom in i skolan, hörde jag min bror och andra i karikerad form återge hans historier om amerikanska betesfält så stora, att en äldre boskapsgeneration hann helt lämna plats åt en yngre, innan hjorden hunnit drivas fram däröver. Också skulle han ha påstått, att det i Sydamerika funnes så stora träd, att infödingarna använde bladen till broar över de stora floderna. Härtill skulle då en spjuver ha genmält, att han kände till ännu större träd, och på Wahlstedts intresserade fråga berättat, att i Afrika funnes så stora träd, att på bladen kunde vid regnväder bildas stora insjöar, på vilkas kanter engelsmännen sutto och metade. Wahlstedt skulle först ha reagerat med ett: "Nä, där ljög du", men sedan berättat historien som god för en annan klass. Så fantastiska historier fick jag i varje fall icke höra under de få år jag åtnjöt Knallens undervisning. Jag erinrar mig emellertid, huru rektor Ehrnberg en gång kom upp på museet för att underrätta sig om klassens färdighet i simningskonsten. Till sist vände han sig till Wahlstedt med orden : "Nå, kan du simma, Wahlstedt?" Och Wahlstedt hade då genast ett simningsrekord att berätta om.

Till både låg- och högstadium hörde också Enghoff. Jag vet icke, att någon lärare gjorde ett så jäktat intryck som han. Det var heller ej underligt, ty han var utom magister också tidningsman och livförsäkringsagent och lika energisk i allt han företog sig. Kanske sammanhänger med denna hans rastlöshet, att jag alltid ser honom vandra omkring i klassrummet, när helst jag tänker på hans undervisning. I trots av sitt myckna arbete var han dock i regel glad och god som solen. Särskilt frapperades jag av den välvilja, med vilken han omfattade sonen till konkurrentavisans redaktör. Blev han någon gång vred, verkade den lille undersätsige mannen tack vare sin väldiga stämma som en orkan. Vid ett dylikt tillfälle tillropade han nämnde yngling: "Jag vill icke 'fpotta' på dig." Det var uttrycket för hans djupaste förakt.

Enghoff hade, som synes, det lilla felet att han läspade. Jag hade honom i historia en kortare tid och minns den must och färg han förstod giva den historiska skildringen. Han kunde också vara riktigt lustig. Så berättades, att han på tal om bonapartisterna frågat, om de motsvarade vårt lantmannaparti. I svenska hade jag honom ej, men jag ser av Harald Johnssons novell Skalden i hans bok Studentliv, som för övrigt också rymmer teckningar av andra Kristianstadslärare, att Enghoff ej tålde Strindberg utan kallade honom för en "fmottfläck" på vår litteratur. Han hade sina sym- och antipatier och var aldrig slätstruken.

Även Fagerlin läste med både stora och små pojkar. Han tillhörde liksom Ehrnberg och Mollstadius min fars umgängeskrets, och familjen Lagerroth var just på bjudning till Fagerlins, när det blev oss bekant, att jag klarat den för mitt inträde i tredje klass avgörande provskrivningen. Fagerlin var då älskvärd nog att i kretsen av flera lärarefamiljer föreslå en skål för den nyblivne tredjeklassaren, en sannerligen stor ära för en sådan parvel.

Denna episod karakteriserar Fagerlin. Han var nämligen alltid en gentleman - även gentemot skolpojkar. Hans undervisning kom jag aldrig att åtnjuta. Enligt vad som berättades mig, utmärkte den sig för stor åskådlighet. I synnerhet var detta fallet, då det gällde att demonstrera prepositionernas betydelse. Hans stora välvilja mot pojkar lönades ibland illa. En gång tog sig en lymmel före att krita katederbordets undersida med påföljd att Fagerlin, när han reste sig från stolen, fann, att hans benkläder voro alldeles vita. Med verklig sorg i stämman utbrast han då: "Kära, kära, här kommer jag till Fr med kärlek i hjärtat, och så kritar Ni ner mina byxor." En lärares bittra tragik !

Helt till högstadiet hörde Magnus Dalsjö och James Young.

Dalsjös stora vetenskapliga bragd var hans Platonöversättning. Vi visste därom och yvdes över att ha en så lärd lärare. För antikens skönhetsvärld hyste han en djup vördnad och höll sträng räfst med pojkar, som varit på teatern och sett Offenbachs drift med Homerus' hjältar. Han var också lärare i modersmålet och påstods ha stränga krav i fråga om stilrenhet.

Fantasiens yra tålde han icke. Fredrik Böök berättade mig nyligen, vilken stolthet han kände över att Dalsjö skrev en parodi över en av de dikter, han som skolpojke utgav av trycket. Dalsjö var känd för att icke skräda orden. Också blev han stämd av lärjungar för ärekränkning och ådömd böter. Därför bättrade han sig icke utan yttrade i stället till en pojke, som han gick illa åt: "Jag vet, att du tänker stämma mig, men jag har pengar reserverade för den sakens skull."

Han var också mäkta fruktad, och det behövdes blott, att han röt sitt anatema, för att en av stojande pojkar fylld korridor - när han hade sin eftermiddagslektion var Ehrnberg icke i skolan - skulle sopas ren på ett ögonblick. Själv minns jag ännu den fasa, jag kände inför den första lektion, jag skulle ha för Dalsjö. Värre debut har jag icke haft. Men fruktan lade sig, när jag hunnit ha honom några timmar. Också han hade humor, fast den var av bistrare slag än Ehrnbergs. Dessvärre var det blott en termin jag fick njuta hans undervisning i grekiska. Sedan var han jämt tjänstledig. Denna tjänstledighet kastade såtillvida sin skugga framför sig, att vi allt oftare fingo vandra hem till hans bostad och där hålla skola i hans väl uppeldade gemak.

James Young var lärare i franska och engelska. Han hade intet av fux i sitt väsen. I stället var han en världsman och salongsmänniska. Så blir kanske ofta fallet med språkmän. De få resa ut i världen och skaffa sig fin polityr. I varje fall är en romanist gärna predestinerad att bli en mondän herre. Typiskt var därvidlag mitt första möte med Young. Han ertappade mig en gång i tredje klass, när jag nyss kommit in i skolan, med något ofog på rasten och skildes från mig med orden: "Han är allt från landet, han." Att Young tilltalade en med "han" var ju dock i strid med konvenansens fordringar. Därför fick han ock en gång en gliring av en tilltagsen discipel.

Young ville diktera en för översättning till franska avsedd sats och hade precis hunnit framsäga ordet "han", då ynglingen omedelbart på tavlan nedskrev "vous." "Vad menar han?" frågade Young. "Jag trodde", svarades det, "att det var fråga om tilltalsordet 'han'." Dessa "punkter", ibland improviserade på stället, kunde också annorledes ge anledning till skämt, såsom då Young utan att veta vad det hela skulle bli för något stackato dikterade: "Han gjorde många barn - vad skrattar han åt, vad skrattar han åt? - lyckliga." I regel voro dock punkterna mycket fruktade.

Muntrare var stämningen under de guterade konversationsövningarna, då man hade lov att ljuga så mycket man ville. Till sist bör det sägas om Young, att han hade ett starkt personligt intresse för sina lärjungar oberoende av om de voro särskilt slängda i hans ämne eller ej och icke glömde bort dem, därför att de slutat skolan.

När Ehrnberg avgick som rector schola med utgången av vårterminen 1899, fick han till efterträdare ingen mindre än Bengt Jacobsson Berggvist, vår nyss avgångne skolgeneral. Denne var då ännu icke fylld fyrtio år och intog för första gången en chefspost. Vi iakttogo genast, vilken tillfredsställelse det beredde honom att få något eget att styra och ställa med. En ny kraft genomströmmade genast skolans styrelse, för att tala med de historiska läroböckernas ord. I stort som smått märktes det, att vi fått en ung och rivandes karl till rektor. Särskilt observerade vi alla tekniska förbättringar. Först nu skaffade sig rektor telefon. Mor Ljungberg - vår gamla vaktmästarinna - fick ställa undan sin ringklocka och i stället inmonterades en elektrisk ringledning, som pojkarna i sjunde nedre turvis fingo sköta. Vad man kände sig mäktig, när man genom att trycka på en knapp satte hela skolan i rörelse.

Deuxbattanger anbragtes ovanför stora ingångens innertrappa, och mellan dem och ytterdörren fingo de hålla sig, som kommit för sent till bönen. Arrangemanget gav gubben Petter tillfälle till en ny kvickhet om fåglar, som fastnat på limspöet. Ett för hela skolan gemensamt schema trycktes och uppspikades. Katedern i bönsalen flyttades till långsidan, till föga fromma för fusket. En ny tid hade hållit sitt intåg.

Berggvists hela apparition verkade bestickande. Han var charmören, som tog allas hjärtan med storm, när han först trädde upp i katedern och med ett leende yttrade : "Ja, här har Ni Er nye rektor." Och med vilket tal han hälsade oss vid det första uppropet ! Något mera entusiasmerande har jag sällan hört. Andens duva syntes sväva över hans hjässa. Äkta var säkert den kärlek till ungdomen, som han klädde i vältaliga ord ; alltsedan han som tjuguårig yngling började ägna sig åt lärarens kall, hade den varit hans livs stora patos.

Rimligt nog blevo dock icke alla Bergqvists dagar i skolan sådana som hans första. En frond uppstod mot honom, som knorrade över både ett och annat. Vad som låg under densamma är nu svårt att säga. För en historiker är det emellertid naturligt att söka efter analogier i det längesedan förgångna, och jag visar till den ändan hän på allmogens opposition mot kung Göstas nya regim. Vi började tröttna på de många nyheterna och önskade också vi att förbliva vid gammalt och fornt. Vi kunde icke riktigt med hans ämbetsmannarutin och började tala om självhärskardöme. Dock kunde vi icke undgå att märka den humanitet i anda och sanning, som besjälade mannen. En klass hade kommit på tvären med sitt befäl under militärövningarna, och saken kom inför rektor. Men denne ställde allt så väl till rätta med sina milda ord, att en av pojkarna förklarade sig frestad gå hem och skriva en uppsats "om humanitet och militarism".

Själv hade jag en gång hittat på något fuffens och blev nedkallad till rektor. Det föreföll mig absolut uteslutet att jag skulle säga någon osanning till den mannen, och jag fick av honom ej ens höra ett hårt ord. Något nedsatt sedebetyg blev det icke av. Då jag sedan som ledamot av ett kollegium haft anledning att tala för ett milt bedömande av ett felsteg, har jag åberopat detta prejudikat. Och när jag nu gör en inventering av mina minnen från skolåren, kan jag endast finna ljusa och vänliga sådana även av min andre rektor.

Bergqvist var också vår lärare, dels i kristendom, dels i tyska. Hans metoder voro moderna, och examensresultaten blevo så bra som var möjligt. Och det blevo de utan större ansträngning av våra egna krafter, ty på preparationen nedlade han ett väldigt arbete. Hans tanke var kristallklar, och han hade en förunderlig förmåga att dissekera och systematisera. Tabeller och bilder använde han sig ständigt utav för att klarlägga både kyrkohistoria och dogmatik. Särskilt minns jag det mäktiga träd, han ritat upp för att illustrera den kristna kyrkans successiva förgrening i olika trossamfund. Det var när hans schemata avsågo att illustrera intima religiösa processer, som de blevo föremål för kritik. Revolutionerande blev hans kristendomsundervisning för många genom sin bestämda brytning med mekanisk inspirationsteori. Själva bibeln rymde människopåfund, men då blev det ju ock människan, som fick avgöra vad som var Guds ord.

I tyska var hans undervisning förträfflig. Det är icke allom givet att göra grammatiken intressant för pojkar, men Bergqvist kunde konsten. Den germanska grammatikens beroende av den latinska sökte han häva. Först genom honom fingo vi en föreställning om att även språket har sin historia, i det han för oss uppdrog konturerna till de stora ljudskridningarna. Ungefär samtidigt med Bergqvist trädde tvenne andra lärare i skolans tjänst, vilka fingo stor betydelse för vår utveckling: Schultz-Steinheil och Ekedahl.

Schultz, som egentligen var astronom, var lektor i matematik och fysik. Han hade helt givit sig den mekaniska världsuppfattningen i våld och bannlyste allt teleologiskt betraktelsesätt inom naturvetenskapen. Särskilt minns jag en lektion, då det faktum var på tal att vattnet är tyngst vid +4 grader. Schultz begagnade tillfället bestämt bestrida, att vi häri finge se ett till människans båtnad träffat arrangemang av en vis och god försyn. Allt var för honom en lek av Ananke, även människans tillvaro. Efter lektionen blev Schultz' resonemang livligt diskuterat, och klassen delade sig i grupper för och emot den djärve förnekaren. Först under mitt studium av F. A. Lange vid universitetet ett par år efteråt besinnade jag mig på huru riktigt Schultz hade från naturvetenskaplig synpunkt sett. Från Wahlstedts barnafromma syn på Guds vackra värld var Schultz' världsbild så avlägsen som möjligt, och vi tyckte oss ibland märka, huru han begagnade tillfället att raljera med den bibliska världsbilden. Starkt vetenskapligt inriktad torde han ha betraktat sin position som skolmagister med en viss resignation. Det påstods, att han en gång sagt till nyblivna studenter : "Lägg Er ej vid akademien och läs utan att veta, vad Ni skall bli, ty då hamnar Ni i den allt uppslukande malström, som kallas allmänna läroverket." Sitt pedagogiska värv tog han emellertid på strängaste allvar, ja så allvarligt, att varje lektion fick karaktären av ett pinligt förhör. För varje gång man hade frågan satte han betyg för att sen kunna vara säker om att terminsbetygen blevo rättvisa. Detta sammanhängde nog med hans bristande förmåga att komma ihåg pojkar. Han brydde sig om lagar men saknade intresse för individer och "einmalige Vorgänge", för att använda Rickerts bekanta terminologi. Waldemar Ekedahl, som vid ett par och trettio år kom till Kristianstad som lektorsvikarie för att, när Bergqvist 1904 blev läroverksråd, avancera till skolans rektor, framträdde omedelbart som en av skolans yppersta lärare. Det har berättats mig, att han också som sådan erkändes av skolans gamle inspektor, kyrkoherde Hammar i Nosaby, själv gammal rektor och pedagog. En lektion för honom är verklig undervisning och ej blott läxförhör, yttrade han, och det var ett stort erkännande i hans mun. På preparationen lade också Ekedahl stor vikt. Jag har hört kamrater berätta, att de skaffade sig "a" i logik blott genom att följa med Ekedahls undervisning och aldrig behövde öppna läroboken.

I historia, som var hans huvudämne, kunde ju pluggning ej undvikas, men hans förtjänster därom voro ännu större än om filosofien. Med särskild skärpa framträdde hans förträfflighet som historielärare i vår klass, som terminen förut haft en magister, som blivit färdig med förhöret på ett par minuter och sedan låtit oss läsa innantill. Personligen måste jag göra den bekännelsen, att det var Ekedahl, som stadgade mitt intresse för historien. Han hade en underbar förmåga att ge relief åt den historiska skildringen genom att lära oss skilja mellan huvudsak och bisak. Han älskade dock reda och klarhet även i detaljerna och kunde därför driva formlig exercis med förhör i de skilda fredstraktaternas territoriella bestämmelser.

Sådant blev ibland tröttande, men jag är honom tacksam än i dag för vad han lärde mig. Som historielektor har jag kunnat taga vad han särskilt inpräntade som ett redan kartlagt land för att sedan ostörd söka leda mina pojkar omkring i mina personliga intressesfärer. Sin undervisning i uppsatsskrivning individualiserade han till den grad, att han tog oss hem till sig en och en i sänder för att gå genom våra krior. Han sparade sig icke. Naturligtvis tyckte man det var ett nöje att komma hem till honom, även om han var en sträng magister Bläckstadius. Att han vid Lunds universitet fått en starkt skandinavistisk inriktning framför allt genom sin beundrade lärare Martin Weibull märktes mycket väl. På Holberg och Ibsen höll han minst lika styvt som på svenska skalder. Bland dessa var Rydberg av honom särskilt högt skattad; även Wikner läste han gärna för oss. Jag förstår numera icke alls, huru han hann med så mycket litteraturläsning, som verkligen blev fallet. Dock hade han sin begränsning.

Två inbördes så olikartade författarindividualiteter som Strindberg och Selma Lagerlöf tog han bestämt avstånd ifrån. Han blev riktigt arg, när en yngling en gång bragte den förre på tal i ett föredrag om ett av Shakespeares dramer. Men annars var han ā jour med ungdomens andliga intressen och diskuterade med oss både dagens och evighetens frågor, när vi lustvandrade med honom i bulevarderna efter att ha hjälpt honom med rättningen av våra lappskrivningar. Han var en from man och en rättänkande man och lade därför ungdomens sedliga förlöpningar hårt på sinnet. Men melankoliker, som han var, gjorde han stort nummer även av lapprisaker och kunde över nödvändigheten att sänka ett betyg känna en sorg, som var olycksfågeln själv främmande. Men sådana fel höra till dem, man gärna förlåter.

Innan jag slutligen lämnar lärarna för att övergå till kamratlivet må jag helt kort salutera trenne lärare på högstadiet, som jag visserligen ej har något särskilt att berätta om men som jag dock bevarar i tacksamt minne: matematikläraren Werring, alltid lika tålmodig, skicklig och nitisk, och Dalsjös båda vikarier, Thulin och Ryde. Thulin lämnade oss redan efter en termin för att återgå till sina klassiska studier i Lund och Pompeji. Ryde förde oss upp i studentexamen, själv ännu blott en yngling i tjuguårsåldern. Hans skägg kom honom dock att synas äldre och gav honom ock en viss likhet med guldkonungen från Norden.


KAMRATLIVET

När jag kom in i Kristianstads skola, företedde ännu skolpojkslivet vissa ålderdomliga drag, som försvunno, innan jag hann bli student. Pennalism var ännu rådande, såtillvida som en novitie gärna måste ha invigningsprygel. Omedelbart efter det upprop vid höstterminens början, vid vilket det tillkännagivits, att han intagits i skolan, blev han jagad genom stadens gator av redan hemvanda klasskamrater, som beväpnat sig med daggar av den på skolplanen växande Polygonum aviculare. Det var dock icke för att undgå sådan förföljelse, som jag tog in i skolan vid vårterminens början. Senare ingrepo pojkar i de högre klasserna och avstyrde ofoget. Till dessa äldre pojkar blickade man upp med stor vördnad, som dock så långt jag nu minns vedergälldes med beskyddande välvilja. Genom min bror kom jag i rätt livlig beröring med äldre kamrater - härom närmare i fortsättningen -och kallades av dem vanligen "Lagerroths bror". Nämnda vördnad får dock icke räknas till försvinnande tidsföreteelser. Jag har alltid känt den inför dem, som varit före mig i livets uppförsbacke, för att sedan, när jag nått ett högre stadium, märka, huru nimbusen försvunnit. E longinquo major reverentia.

En stark social animositet härskade ännu mellan elementarskolans och folkskolans lärjungar eller, som de så vackert benämndes, fuxar och brackor. Jag fann detta egendomligt, då så många av elementarskolans pojkar förut gått i folkskolan, men då jag erinrade en sådan kamrat om hans förgångna, fick jag höra: "När jag var bracka, slog jag varje fux jag mötte på käften." Hans ställning som fux krävde nu, att han lät brackorna veta vad deras frid tillhörde.

Slagsmålen voro emellertid i avtagande. Dock minns jag en höstkväll, då vi samlats i stora skaror nere på skolplanen för att tåga ut och leverera batalj. Det tisslades och tasslades om var fienden intagit sina positioner. Men så uppenbarade sig rektor Ehrnberg, som fått nys om saken, och befallde, att vi skulle skingra oss. Naturligtvis blev hans befallning genast åtlydd. Under mina senare år hörde jag aldrig talas om sådana strider. Då började ju ock demokratiska idéer vinna insteg ibland oss. Fiendskap, som uppstått mellan kamrater i skolan, gjordes upp genom ett ordentligt handgemäng efter gymnastiklektionens slut under de andra kamraternas våldsamma illhojande. Sedan voro slagskämparna vänner igen.

En klasskamrats födelsedag firades genom att han "hyvades" eller, som det numera heter, hissades. Det goda kamratskapet hindrade dock icke att varje pojke borde ha sitt öknamn - åtminstone i de nedre klasserna. I dessa klasser rådde en rätt stor åldersskillnad mellan kamraterna. De överåriga pojkarna, som för övrigt snart försvunno ur skolan på grund av bristande håg eller fallenhet för vitter övning, voro ofta rätt avancerade i sexuellt avseende och väckte sina yngre kamraters beundran genom de galanta äventyr, de påstodos redan ha varit med om. På högstadiet var det närmast under militärövningarna, som sexuellt mera försigkomna pojkar sökte påtvinga klassen sin syn på det sexuella problemet genom att ta upp marschvisor, som på en gång voro lasciva och blasfemiska. Det reagerades dock från andra kamrater rätt skarpt häremot. Ungdomens sexuella förlöpningar får läraren sällan reda på, men jag har fått det bestämda intrycket, att de generationer av Stockholmspojkar, jag som lärare haft att göra med, överhuvud i moraliskt avseende stått högre än min egen generation av landsortspojkar.

Rikliga tillfällen till oskyldig flirt bjöd umgänget med lärjungarna i det högre flickläroverket, som knappast genom mera än en bulevard var skild från vår skolplan. Årligen anordnades i vår gymnastiksal gymnasistbaler, från vilka jag dock ej äger några minnen, ty jag var ej dansant. Icke så sällan hände det i Kristianstad, att de unga männen redan på skolstadiet funno den rätta och snart med henne knöto ett förbund för livet.

Fliten stod icke högt i kurs, allraminst i de lägre klasserna. En pojke, som var mån om sitt anseende bland kamrater, bedyrade gärna vid sitt inträde i klassen, att han ej öppnat en bok. Det lästes icke förty ganska mycket, och vi hjälpte varandra med läxorna hemma på våra kulor eller i klassrummet minuterna innan läraren kom in. Drillen var särskilt Johanssons stora förargelseklippa men spelade icke förty en stor roll vid preparationen. Den kallades i Kristianstad för schops. Detta ords etymologi är mig obekant.

Om skojfriska äventyr och våghalsiga upptåg har jag litet att berätta. Jag tillhörde i småklasserna snarast plugghästarnas föraktade kategori. Dock vill jag minnas, att i tredje och fjärde bildades formliga ligor för att genom allehanda ofog å gatorna förarga polisen, som ansågs helt vara av ondo. Andra funno ett nöje i att trakassera bodbiträden genom att en och en i sänder springa och pingla på deras dörrar och köpa deras varor i minsta tänkbara kvantiteter. Ett annat nöje var att skämta med halvtokiga fattighusgubbar, som voro sysselsatta med renhållningsarbete på gatorna eller fritt fingo ströva omkring i staden. En lustig figur var Sven Sjungare. Ryktbarast var dock gubben Gardh, kallad Jerusalems skomakare. Hans tokerier har Böök gjort till föremål för en rolig skildring i någon jultidning för några år sedan.

En förströelse, för vilken Kristianstad bjöd stora förutsättningar, var att jumpa. "Ta dunnan" var dock i vår stad terminus technicus. Ordet lär, har det sagts mig, ha med dyning att göra, och isen på Helgeåns översvämningar i Tivoli, den gamla kommendantsträdgården, gick verkligen i dyningar, när pojkarna arm i arm i långa led ilade fram över densamma på tiominutersrasterna mellan lektionerna. Särskilt Fredrik Böök var en mästare i denna konst, och han har också med både bravur och sakkunskap skildrat densamma i "Hågkomster och Livsintryck", Femte samlingen under rubriken "Från Helgeåns stränder".

Idrotten och motorismen äro ju nu ungdomens främsta passioner och som sådana farliga konkurrenter ej blott till skolarbetet utan till högre andliga livsintressen överhuvud. Redan under min gymnasisttid började den förstnämnda vinna allt större terräng, och en förening bildades under namn av I. F. K. (Idrottsföreningen Kamraterna). För den och allt dess väsen var jag främmande och har därför intet att berätta därom. Jag tillhörde de intellektuellas krets, om jag får uttrycka mig så pretentiöst, och vad jag ytterligare här har att berätta rör sig om det intellektuella föreningslivet och de andliga strömningarna.

Att bilda litterära föreningar var under min skoltid en verklig force. Under varje särskilt läsår var jag ledamot av en sådan. I tredje klass sammanslöto sig de båda Lagerrotharna och tvenne andra skolpojkar, tillsammans med vilka vi voro inackorderade hos en av stadens borgare, till en förening, vars verksamhet bestod i utgivandet av "Brageharpan", som i hektograferade exemplar utdelades bland anförvanter och vänner i våra hemsocknar. För densamma var jag redaktör och ansvarig utgivare. Att jag, den yngste i laget, fick en sådan position berodde på att jag redan var ett litterärt namn. Jag hade nämligen vid åtta års ålder skrivit en dikt till ära för Karl XII, som jag sedan som historiker behandlat föga välvilligt, och därmed väckt sedan aldrig infriade litterära förhoppningar. Nämnda dikt intogs i Brageharpan, men något nytt åstadkom jag icke.

De värdefulla bidragen kommo från min bror, som i icke mindre än tvenne eldiga dityramber besjöng grekernas kamp mot turkarna - vi skrevo då 1897 - och Willy Dahl, en annan prästson - han avled för en femton år sedan som präst i Augustanasynoden -, vilken föredrog att besjunga vår värdinnas kaffejuntor. Också i fjärde klass var jag med i en litterär förening, vars andra ledarefigur var min oskiljaktige vän Malte Jacobsson, den nuvarande Göteborgsfilosofen. När jag gick i femte, var jag med i en förening, som lånat namnet "Fritt ur hjärtat" och för vilken min nyss förvärvade vän Birger Liljekrantz, vår bekante Höijerkännare, var ledare.

I sjätte klassen var hela klassen sammansluten till föreningen "Svitiod". Sigurd Westberg, son till Skånska Postens redaktör och själv nu redaktör, höll där ett sakkunnigt föredrag om samtidens stormaktspolitik, och Salli Luterkort, för ett par år sedan avliden som socialdemokratisk ledamot av första kammaren, författade ett drama med motiv från Engelbrekts befrielsekrig, som trots energisk inövning dock aldrig kom att uppföras. Och så kom med övergången till sjätte övre inträdet i Ateneum.

Tillkomsten av den litterära föreningen Ateneum höljer sig i sagans dunkel. Åtminstone var min egen generation oviss om dess födelseår, ty föreningen firade jubileum så ofta, att det ej kunde vara tillryggaläggandet av ett nytt decennium eller ens lustrum, som motiverade våra festligheter. Jag har i min fars papper sett brev från 1860-talet, där han uppmanas ingå i en under bildning varande litterär sammanslutning.

Liksom själva skolan tedde den sig för oss såsom i särskild grad traditionsmättad. Med stolthet visade föreningen i sina festprogram hän på de blomstringsperioder, då Henrik Wranér och Otto Sylvan var i sin ordning varit dess förgrundsfigurer. Den förre fick vid sekelslutet ibland fungera som prisdomare vid litterära pristävlingar. Jag hörde en gång en Kristianstadsadvokat berätta historier om deras gemensamma skoltid, som jag dock nu dess värre glömt. Till de värdefullaste skatterna i Atenei bibliotek hörde dess egna gamla tidningsårgångar, där jag bl. a. läste en vacker dikt vid den nya läroverksbyggnadens invigning, författad av den sedan förolyckade Sixten Sparre.

Redan under äldre tider hade det hört till, att varje medlem skulle ha en pseudonym, och jag minns, huru ett kvickhuvud i tidningen motiverat pseudonymen Mortalis därmed, att dess bärare kommit underfund med att han var dödlig liksom sin mor.

Vid sekelskiftet upplevde Ateneum en ny blomstringsperiod. Åtminstone två av dess dåvarande förgrundsfigurer ha sedan nått litterär berömmelse, Fredrik Böök och Gustaf Hellström, och vid en tredje, Nils Peter Svensson, då känd under pseudonymen Peter Mark, som han sedermera utbytte mot Quidam Quidamson, knötos fantastiska förhoppningar. Alla tre voro Kristianstadspojkar i trängre mening, och kanske var Kristianstadsluften ännu estetiskt mättad så kort efter den tid, då Hjalmar Söderberg och Emil Kleen varit medarbetare i Kristianstadsbladet .

Av Ateneum kan jag säga mig ha varit en osynlig ledamot långt innan jag som kunglig svensk gymnasist vann offentligt inträde däri. Min bror inträdde i föreningen det år jag gick i fyran, och på vårt gemensamma rum samlades ofta hans meningsfränder för mera privata litterära diskussioner och för uppgörandet av stridsplaner för den offentliga litterära tvekampen. Anständigtvis kunde jag då icke köras ut utan satt kvar uppkrupen i ett soffhörn, andäktigt lyssnande till vad de estetiska finsmakarna hade att säga. Till min brors litterära umgängesvänner hörde utom Hellström och Böök och i än högre grad än de Emanuel Björck, en lycklig både skald och novellist, nu sedan länge redaktör för Kristianstads läns tidning och sedan kort tid tillbaka ledamot av Andra kammaren.

Större inflytande på mig än någon annan hade dock min bror, till vars dikter jag lyssnade med oförställd beundran och av vars åsikter jag länge utgjorde ett eko. Genom honom gjorde jag bekantskap med den författare, som väl mer än någon var andlig ledare för sekelskiftets gymnasister, Viktor Rydberg. Sen började jag under min brors ledning läsa Heidenstam och Fröding och de andra stora nittiotalisterna. Och vad jag läste i bunden form lärde jag mig gärna utantill, och skaffade mig därmed en härlig andlig reskost för färden genom livet.

I Ateneum utkämpades, som antytts, under min brors tid heta strider. Striden stod närmast mellan en mera konservativ falang, som höll strängt på de svenska klassikerna, och en radikal, som dyrkade de yttersta dagarnas celebriteter. När min bror gick i sjunde nedre, kom det till öppen kris, i det han, Böök, Björck samt nuvarande docenten Gustaf Ising bröto sig ut ur Ateneum och utgåvo en egen tidning av trycket vid namn "Ungdom", i vilken även Albert Henning, då blott sjättenedrist, medverkade. Det var däri Böök skrev den dikt, Dalsjö parodierade. Det var en oväntad uppmärksamhet. Något positivt intresse för vad min bror och hans kamrater tänkte utanför skolan hade icke hans lärare, om icke deras kristendomslärare, den ännu aktive teologen Nils Hannerz.

Det dröjde emellertid icke länge, innan fribytarna återvände till fadershuset. Nästa hösttermin, Bergqvists första, firade så Ateneum ett jubileum å general Sjöcronas gamla teater. Inledningsföredraget hölls av Björck, som utlade Atenei valspråk "Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas. Ett drama uppfördes, som Böök författat, med motiv från franska revolutionen. 1879 års idéer ha trängt söndrande in i en aristokratisk familj och helt vunnit den ene av sönerna, som spelades av Böök själv. Det mäktiga eftermäle, den unge idealisten får, när han stupat under en gatustrid, brände sig fast i mitt minne : "Dödens tunga kopparportar ha fallit igen efter en man, som ägde hänförelsens gåva." Orden uttalades av en revolutionär partivän, som spelades av Gustaf Hellström.

Under min egen Ateneitid företedde föreningen icke en så rik blomstring som åren förut, och den fick nog då icke heller för mig så stor betydelse som när min bror och hans vänner togo mig under sina vingars skugga. Men den rymde dock inom sig medlemmar, som sedan i livet gjort sig förtjänta om de estetiska livsvärdena: Axel Kleimer, målaren, Harald Johnsson, romanförfattaren, och min redan nämnde intime vän Birger Liljekrantz.

Salli Luterkort fick tillfälle att utveckla sin icke ringa dramatiska begåvning och vann pris vid en litterär pristävlan. Jag vill minnas, att jag även själv vann något litterärt pris, ehuru intet av mina bidrag till Atenei tidning höjde sig över pekoralets stadium. Bättre var jag kanske som inledare av diskussioner om naturalism och idealism och om pessimism och optimism. Jag har sedan dess alltid älskat de skarpa antiteserna. I varje fall hade dessa mina inlägg den förtjänsten, att därå ej kunna tillämpas satsen: scripta manent. Jag inledde också diskussion om latin-och realstudium i anledning av den då planerade läroverksreformen och det i närvaro av själve Bergqvist. Vad han måtte haft roligt !

Glanspunkten av min Ateneitid var den jubileumsfest, vi firade - likaledes å general Sjöcronas teater - mot slutet av höstterminen 1902. Ivar Wall, nu Stockholmsmagister, höll föredrag om Victor Hugo, vars födelse hundra år förut dessutom celebrerades genom uppförande av tablåer ur hans Lucrece Borgia. Föreningen kunde därjämte stoltsera med ett originaldrama, Thord smed, författat av Luterkort. Titelrollen spelades av Wall. Som Thords lille son uppträdde Harald Johnsson och vann dampublikens hjärtan med sin älskliga charm.

Under min skoltid spelade icke politiken så stor roll för ungdomen som nu. Försvarsfrågan debatterades i Ateneum vid tiden för genomförandet av 1901 års försvarsreform, och rösträttsfrågan tilldrog sig en med varje år alltmer ökad uppmärksamhet, men några starkare lidelser uppväckte de ej. Otvivelaktigt var det de religiösa frågorna, som jämte de litterära sysselsatte oss som mest. Konflikten mellan tro och vetande icke blott berörde oss intimast utan var ock ämnet för våra hetaste debatter. Det var på denna punkt, som brytningen med en äldre generation blev som starkast.

Uppvuxen i ett hem, där de religiösa frågorna togos på djupaste allvar, gav jag mig redan som liten pojke i färd med att på egen hand läsa bibeln. Mycket av mitt intresse härvidlag var episkt: så fann jag en primitiv förnöjelse i att lära mig släkttavlorna i Genesis utantill. Men de bibliska gestalterna väckte också min metafysiska längtan efter transcendenta verkligheter. Djupare intryck än någon annan biblisk berättelse gjorde på mig berättelsen om huru Moses begärde att få se Gud och fick lov att se honom på ryggen.

Men tidigt väcktes också mina tvivel. Det var härvid den barnafromme Topelius, som blev till förargelse för en av de små, och det genom Fältskärns trettonde berättelse "Fritänkaren". Snart övervann jag dock krisen, och när jag tog in i skolan, torde jag ha trott på både stort och smått i bibeln. Min bibelsprängdhet var min faders stolthet. Tillfrågad vid inträdesförhöret om vilka Abrahams söner voro, angav jag dem jag trodde läraren önskade höra namnen på: Isak och Ismael. "Men, Fredrik", sade efteråt min far till mig, milt förebrående, "varför nämnde du icke också de andra sex. Dem hade säkert Mollstadius icke reda på." Vad som kom mig att tiga var dock icke tvivel om att Simran, Jocksan, Median, Midian, Jisbak och Sua voro historiska personligheter utan den tanke, Hans Larsson senare uttryckt så, att en tentand ej nämner alla detaljer, han känner, då han därigenom inger tentator den föreställningen, att han ej förstår skilja mellan huvudsak och bisak. Tillika fruktade jag, att jag skulle kunna få något av dessa exotiska namn till öknamn skolan igenom.

Under min skoltid blev jag liksom hela den kamratkrets, som fått en religiös uppfostran, föremål för åtskilliga personliga inflytelser, som voro i stånd att rubba vår barnatro. Alltigenom ortodoxa voro visserligen Mollstadius' både kristendomsundervisning och predikningar. En mera modern prägel hade däremot den förkunnelse, vartill vi fingo lyssna i Helga Trefaldighetskyrkan, när stadens kyrkoherde Emil Flygare, under Bergqvists senare år även skolans inspektor, där förkunnade ordet. Dock påverkade hans predikan oss mera estetiskt än egentligen religiöst. Flygare var väl en av de största vältalare, den svenska kyrkan haft att uppvisa, och vi njöto av hans vältalighet, som man njuter av en mäktig tragedi. Vi brukade säga, att han borde ha blivit skådespelare. Hans predikningar hade ofta tillika en så intim anknytning till dagspolitiken, att de för oss fingo ersätta politiska ledare.

En radikal teolog var Flygare dock knappast. Så var åter fallet med Nils Hannerz, och hans i Ritschls anda framlagda religionsuppfattning undgick icke att väcka förargelse i hemmen. Till och med pojkarna opponerade sig i förstone däremot. Även Bergqvists teologi satte myror i huvudet på hans pojkar. Erik Sandberg, som för ett par årtionden sedan kom mycket buller åstad genom sin kristendomsundervisning, var Bergqvists lärjunge och kunde också i sina repliker till de kyrkliga och pedagogiska auktoriteter, han förargat, visa hän på sin överdirektör och forne rektor som den där först kommit honom att öva kritik även å bibeln.

Mer än alla dessa personliga inflytelser betydde dock den litteratur, som lästes och diskuterades. Viktigast därvidlag var utan tvivel Bibelns lära om Kristus. Min bror, som genom sin stora förmåga att recipiera och i populär form återgiva litteratur, jag var för outvecklad att själv tillgodogöra mig, läste den redan, när jag gick i fjärde, och diskuterade den med sina kamrater i min närvaro. Han uppsatte till och med sin egen trosbekännelse, en högst radikaliserad variant av den apostoliska.

Diskussionerna fortsattes i vårt hem och blevo där till heta dispyter mellan den gamla och den unga generationen. Sådana skarpa meningsbrytningar hörde den tiden till ordningen för dagen. Torsten Fogelqvist, själv prästson, har i ett föredrag för Stockholms studenter härom året, publicerat i Dagens Nyheter den 16 april 1926 under rubriken Studenterna och Tiden, efterlyst dylika eggande strider inom vår egen tid. De demonstrativa scener, han där skildrar, tydligen med sin egen ungdom i tankarna, hade gott kunnat utspelas i Köpinge prästgård.

Rydberg blev icke den siste andlige ledaren för min bror och hans vänkrets under skoltiden. Förmodligen genom förmedling av Strindberg kommo de över till studiet av Nietzsche - Also sprach Zarathustra men också Antichrist. Då kunde jag icke vara med längre utan började ängslas för min brors själ. Nietzsche blev modeläsningen inom min brors klass eller rättare den hälft därav, som var intellektuellt betonad. Sportmännen frågade givetvis icke efter sådant. Lustigt nog skrev min brors klasskamrat Sven Rosen, nu filosofie doktor i konstteori, till en kamrat, som redan tagit studenten: "Klassen är nu uppdelad i två läger : det ena utgöres av Nietzscheanska övermänniskor, det andra av sportfånar. Endast jag står utanför och betraktar med ett Voltairiskt leende på läpparna hela spektaklet."

Från denna Nietzscheanska falang utgick en skarp offensiv mot hela kristendomen. Våldsammast var härvidlag Fredrik Böök, som förfärade särskilt mig och min vän Malte genom sin ateism. Större var dock ej hans bitterhet än att han kunde bevara sin humor. Då han en gång uppe på min brors och mitt rum var i farten med sina förnekelser - de gällde då likväl endast Metusalems ålder - slog gungstolen om med honom och drog med sig i fallet både vattenkaraff och angränsande möbler. Väl kommen på fötter, räddad åt den svenska litteraturvetenskapen, skyndade han att förklara sig övervunnen genom detta tydliga ingripande från en högre makt: "Metusalem blev verkligen 969 år gammal."

För mina egna jämnåriga kom nog Nietzsche icke att spela en så stor roll, när vi kommo upp på gymnasiet. Själv grep jag mig an med studiet av Harnacks Kristendomens väsen, som genom min far kom i mina händer, och det var väl hans Jesusbild eller någon därmed besläktad, de Kristianstadsabiturienter överlag stannat inför, som sedan vid akademien ville taga en filosofie kandidatexamen för att pröva sin tro, innan de gåvo sig in på teologien, men snart slogo de prästerliga tankarna ur hågen. Under mina sista skolår kom för övrigt filosofien som sådan att alltmer fånga mitt intresse. Det var Rydbergs föreläsningar, som först gjorde mig bekant med kungsvetenskapen. När jag emellertid i en uppsats kallade filosofien för mänsklighetens främsta livsyttring, satte Ekedahl ett frågetecken i marginalen.

Så ter sig för mig min skoltid på mer än ett kvartsekels avstånd i tiden. Jag är glad över de kunskaper jag då fick inhämta - dessvärre är nu mycket därav bortglömt - men prisar ock min lycka att ha fått lära känna så många lärare, som därest de icke voro betydande personligheter voro älskvärda original. Mer än något annat betydde dock för mig den "Reibung der Geister", som kamratlivet åstadkom. Min skoltid var min andliga pubertetstid. Då kom jag i kontakt med de skalder, som blivit mig de käraste hela livet igenom, då började jag tänka över de stora problem, som jag visserligen aldrig löser men som dock ge min själ dess högsta lyftning. Jag må ha rätt att säga om mina skolår:

Jag minns den tiden, hur den är mig kär med sin förtjusning, sina sångarunder och allt det nya liv som rördes där.