Kristianstad, staden vid Helgeå

När vi gingo i Kristianstad skola

av William Lengertz, 1933

framsidalengertzmin.jpg


Denna skildring kommer företrädesvis att handla om en del personer, knutna vid Kristianstads högre allmänna läroverk, vilka lett en mängd ungdomars väg genom skolan ut i livet. Helt säkert var det en del både lärda och förnäma herrar, och ju mera tiden går, desto mera framstå dessa, trots allt, för minnet som goda och förträffliga män. Många av dem voro betydande personligheter, framstående lärare, men det fanns även utsökta original, flera desto längre man går tillbaka i tiden.

Jag hoppas, att ingen skall taga anstöt av de historier, som komma att berättas. I humorns försonande skimmer böra de särdrag hos lärarna, svagheter om man så vill, ses, vilka dock satte sin individuella kolorit på skollivet för ett kvarts sekel sedan. En anekdotberättare utan en viss respektlöshet, då det gäller den skildrade, finns väl näppeligen. En anekdots udd bör ju under alla förhållanden tagas med ett visst jämnmod, och i all synnerhet en lärares fel blir ju lätt oproportionerligt stort och lätt överdrivet, då man bygger dylika minnen på berättarens mentalitet, icke då de skrivits utan då de upplevts.

Rektorstriumviratet vid Kristianstads läroverk kring 1900-talet hette Ehrnberg - J:son Bergkvist - Ekedahl. Professor Lagerroth har i sina Skolminnen 1 givit ett bra porträtt av rektorn och latinläraren Nils Ehrnberg. Det var om E. det berättas följande kostliga anekdot. En pojke skulle giva E. exempel på konjunktionen ju - desto. "Ju lärdare en lärare är, desto strävare undervisar han", påstås pojken ha yttrat. Han lär dock ha blivit avsnoppad, när Ehrnberg gav honom ett nytt exempel. Det löd: "Ju okunnigare en pojke är, desto oförskämdare är han". lengertz0002.jpg

Ehrnberg var humoristiskt anlagd och ägde en viss självironi. När originalet och frimärkssamlaren Fredrik Pettersson, som kallades "Petter", gick ur tiden, det är länge sedan nu, skall en annan lärare ha yttrat till Ehrnberg: "Ja, nu äro alla de gamla originalen här i skolan borta". Ehrnberg lär ha svarat: "Vad menar du då, att du och jag är för någonting?" Dock var Ehrnberg icke ett original i egentlig mening men en originell personlighet, meddelar Lagerroth.

Ehrnbergs efterträdare som rector scholae blev den sedermera bekante skolgeneralen Bengt Jacobsson Bergkvist. Han var född till härskare, denne kristendomslärare, men huruvida hans religionskrig kunde betvinga de världsliga striderna mellan fuxar och brackor, sistnämnda epitet avsåg folkskoleelever samt även gjutarna vid Ljunggrens mekaniska verkstad, är långt ifrån utrett. I stället tilltog fiendskapen mellan läroverkspojkarna och arbetarna och resulterade i ej så få kravaller och stridigheter.

Waldemar Ekedahl var en av skolans bästa lärarekrafter. Hans lektioner i historia, filosofi och geografi voro inga sinekurer, men de voro strängt logiska och markerade av intellektuell och pedagogisk skärpa. Han var en mycket rättänkande man, och många rörande drag kunde berättas, där han alltid förfäktade sanningen och rättvisan såsom det bärande för all undervisning och personlighetens daning. Jag vill inskränka mig till att berätta en liten historia, som framkom i en tidning, då rektor Ekedahl 1929 fyllde 60 år.

Det hände vid undervisningen i historia i tredje ringen, att rektor Ekedahl kort och icke så milt korrigerade en av en lärjunge lämnad uppgift och ögonblickligen insåg, att han själv misstagit sig: lärjungen hade rätt gentemot sin lärare. I en sådan situation skulle mången tvivelsutan presterat ett nervöst resonemang i tarvligt syfte att skyla sin lapsus. Rektor Ekedahl gick lugnt ned till den utan anledning tillrättavisade, klappade honom på axeln och sade med hjärtligt tonfall: "Du får förlåta mej, min påg. Jag hade fel". Man fattar med lätthet, att detta var en rätt läraregärning, i all sin enkelhet inriktad på personlighetens tillväxt. Sådan var han och sådan är han, den gode Ekedahl. Vördad av talrika generationer skolgossar dväljes numera den förre kristianstadsrektorn sedan många år i Malmö, där han även gjort en oersättlig lärareinsats och i stor utsträckning här som i Kristianstad dessutom delat med sig av arbetstiden åt allmänna värv.Tvenne nationer i Lund, Kristianstads och Smålands, ha valt honom som sin hedersledamot.

Samtidigt med Ehrnberg pensionerades 1906 S. H. B. Svensson, "doktor Stina" kallad. Han var kunskapsrik i såväl klassiska som levande språk. Han verkade även som tidningsredaktör och var hög frimurare. Han var typen för den äkta, redlige studenten från flydda dagar.

Lektor Magnus Dalsjö var också en av de gamle läroverkslärarna, han var speciellt inriktad på den antika kulturen och hade grekiska till undervisningsämne. Hans namn har särskilt gått till eftervärlden som översättare av Platon, och som lärare berättas han ha varit talangfull, om än en smula kolerisk till humöret. Han blev en gång stämd av elever för ärekränkning och fick böta.

Abraham Ahléns, historiker till facket, skötebarn hette Kristianstads fornminnesförening. Han har utgivit flera historiskt-etnografiskt betonade skrifter, varav jag äger några i min Skånesamling, bl. a. Åhus och dess slott, om utgrävningarna därstädes 1892-1893, tryckt sistnämnda år i Lund. Den gamle litteratören Per Möller lär enligt egen uppgift ha givit Ahlén rätt mycket material till denna beskrivning. Borgmästare A. Munck af Rosenschöld har i sin intressanta Minnesskrift om Kristianstadsboarna 1) åtskilligt att berätta om Ahlén såväl som om ett flertal andra Kristianstadslärare

1) Kristianstadsboarna. Ett studentkotteri i Lund på 1880-talet. Minnesskrift utg. av A. Munck af Rosenschöld, tryckt i 150 numrerade ex. för utdelning. Ej i allmänna bokhandeln. Utg. har skrivit flertalet av bidragen, delvis under sign. Muncken, Tusse Långben och Den längste.

Läroverksadjunkten Carl August Hesselgren, blomsterodlaren från Näsby, intresserad av historiska studier, var även geolog och samlare. Han donerade en betydlig sigillsamling till läroverket. En annan samlare, adjunkt B. S. Kallenberg, var en kunnig numismatiker och lade grunden till läroverkets myntsamling.


lengertz0001min.jpg


Historier och minnen om och av lärarna i början av 1900-talet.

Då jag gjorde min entré i Kristianstads högre allmänna läroverk hösten 1907, var jag "re'n gammal då", hade vederbörligen "gått och läst" för prästen och därpå tillbringat ett par terminer i Hörby samskola, G. A. Hallbäcks skapelse. Vid denna tid var Nils Waldemar Ekedahl rector magnifikus i Kristianstad och till de mera kända lärareprofilerna hörde bl. a. Henric Malmberg, Nils Petter Olofsson, Mollstadius, Axel Sigfrid Lundkvist, Ernst Ardell, Karl Enghoff, Fagerlin, Ernst Alfred Johansson, Franzen, Hans Aug. Hansson, Nils Josef Liedholm m. fl. Mest av kuriositetsintresse kan det noteras, att J. A. Sädbom var gymnastiklärare och Olof Lundberg "teckningslärare för alla klasser".

Malmberg var en värdig representant för den gamla, förnäma studentromantiken, som egentligen aldrig lämnade honom. Han var hög frimurare, alltid nobel och fin, detta i dubbel mening. Någon akademisk lager hade han emellertid ej att skryta med. Tack vare sin verkliga gentlemannaklädsel, han bar alltid en tjock guldkedja, hans skor och halsduk hade sista snittet, kallades han fult nog för "Sprätten".

Malmberg hade dessutom en stor generositet i sitt väsen, han var frikostig och rar. Vid utfärder med pojkarna köpte han alltid choklad åt oss för - 5 kronor. Han tyckte om ordning och hygien, mer än en elev skickade han till tandläkaren för att få sina trasiga tänder i ordning. Det var bara att hälsa från Malmberg. Personligen omfattade adjunkt Malmberg mig med en vänlighet, som jag alltid satt stort värde på.

I valfri franska hade vi smålänningen E. A. Johansson. Han hade ett rätt lustigt idiom, och en harang, som år för år drogs terminen ut löd ungefär så här: "Du är så ussel å lat å åkånnig å dåmm, så det finns ingen som ä så lat å åkånnig å ussel å dåmm som du vid hela den här skålan. Sätt dej ner, du har ditt Sä (C)". Denna summariska dom gick dess bättre icke alltid i uppfyllelse. Vid den verkliga betygsättningen var adjunkt J. icke fullt så snål med betyg.

Theodor Fagerlund, geografi- och historielärare, var ett stort original. Han hade ett häftigt humör, dessutom spasmer i ansiktet. Han kallades av pojkarna, varför vet jag ej, för "Tidda Knäck". Rådde han icke med de större pojkarna på annat sätt, stryk skulle det vara ibland, skickade han dem till rektorn och passade på att - klämma dem i dörren. Det var alltid en hämnd.

En gång satt en yngling och lekte med några patroner, han hittat.
- För bort mordvapnen, deklarerade Fagerlund. Snöt sig någon i klassen och icke kvickt nog fick ner näsduken, hette det:
- Tag ner lakanet, din lymmel!
Eleverna svarade ibland hur som helst under "Tidda Knäcks" lektioner och ibland hörde läraren lika litet på vad som försiggick som eleverna. Under en historielektion fick en av klassens upptågsmakare denna fråga:
- Vad för slags vapen använde Gustaf II Adolf i slaget vid Lützen?
Discipeln, som satt långt nere i klassen, svarade på måfå, utan tanke att svaret mot vanligheten genast skulle uppfattas
- Tidda Knäck är en gorilla.
Trots avståndet till katedern hörde "Tidda Knäck" denna gång. "Frasses" berömda rotting, inköpt hos B. J. Jönsson för 25 öre, kom fram. "Frasse" var nämligen klassföreståndare, och rottingen förvarades i katederlådan. Det blev mycken dalj inför öppen ridå, och den tragikomiska scenen slutade som vanligt med att discipeln blev skickad till rektorn. Det blev emellertid aldrig utrett, om Gustaf Adolfs läderkanoner ljudlöst ställt till spektaklet eller zoologiska namn och termer varit upphov till en strid, där ingen visste med sig ha syndat på nåden.

lengertz0003.jpg Läroverksadjunkten N. P. Olofsson, skåning och född i Landskrona, innehade även bibliotekariebefattningen en följd av år vid läroverket. Mest känd har han blivit som matematiklärare, men han var även i många år kassör vid Ö. S.-järnvägar. Som få lärare var han på en gång älskad och avskydd. När han var till sin fördel, var han en älsklig farbror, han kunde vara riktigt hygglig och rent av kamratlig, men han kunde också rasa som ett vilddjur. Under matematiklektionerna kunde han ständigt springa fram och tillbaka framför katedern som ett lejon i sin bur. När geometrien knagglade, och när gjorde den inte det, utsträckte han gång på gång motionen runt salen under
höga utrop till Herren Gud. Alldeles särskilt var det den pytagoreiska satsen, som årligen var Olofssons stora bravurnummer. Att räkna ut kvadraten på hypotenusan var ett kinkigt problem, och det gick inte i första vevan. Hela klassen i tur och ordning fram till svarta tavlan och tillbaka igen.

- Här ha alla åsnor stannat, röt Olofsson. Herre Gud, om du kunde komma ner och se alla dessa dårar. (Förmodligen menade han sig själv också). Stånga tavlan och ner med dig, drummel!
Näste man fram till Åsnabryggan. Samma scen, samma traggel, ideligen, ideligen. Stryk, tissel och tassel.

Den gamle Pytagoras skulle vänt sig i sin grav, om han hört detta i sin sekellånga sömn. Alla, som gått i Kristianstads skola vid 1900-talets början, minnas Olofsson, hans lektioner, hans vrede, flammande som lågor från Muspelhem. Men efter vulkanutbrottet blev han åter den snälle farbrorn, som vi dock nalkades med en viss reservation. Olofsson hade sina stora fel som pedagog, även om det måste erkännas, att han var en bra undervisare.

I Kristianstad fanns fordomdags en arvtagare till Hans Sachs' förnäma hantverk. Skomakare Olofsson var en känd näringsidkare i staden vid Helgeån. Ett par elever, inte anande att deras matematiklärare befann sig i närheten, diskuterade en dag det gångbara problemet, ett besök hos skomakare Olofsson. Matematikläraren, som visste sig kallas vid detta "nom de guerre", hälsade dem nästa dag, då eleverna, intet ont anande, anlände till skolan, med ett generalkok stryk. Påstås det. Men jag vill inte gå i borgen för, att historien är sann.

Mollstadius var en rätt sträng och myndig men jag tror rättvis lärare. Som andlig ledare klandras han rätt starkt i Gustav Hellströms Kristianstadsromaner. Hans morgonbön var rätt långrandig, men denna förrättades ju rätt tidigt på morgonen, och några yrvakna pojkar voro ej alltid så uppmärksamma. Harald Johnsson 2) har med en minutiös noggrannhet berättat en av "Molles" mest karaktäristiska morgonböner, och jag ber med författarens ord få återge den roliga utläggningen:

- Det var en gång en fader, som hade en liten gosse. En dag, när julen stod för dörren, frågade den lille gossens fader den lille gossen: "Min lille

lengertz0004.jpg
gosse", sade han, "julen står nu för dörren, vad vill du helst hava till julen?" Då sade den lille gossen: "Faader, jag vill helst haava en uuniform och en saabel". Och den lille gossens faader var i de omständigheterna, att han kunde villfara den lille gossens begäran, och när julen kom, hade den lille gossen på sitt julbord en uuniform och en saabel. Och den lille gossen var mycket glad över sin uuniform och sin saabel, och han tackade rörd sin käre faader, som hade givit sin lille gosse en uuniform och en saabel. Då sade den lille gossens faader till den lille gossen: "Min lille gosse", saade han, "vad tycker du bäst om av allt, vad du fått i kväll?" Då svarade den lille gossen: "Faader", saade han, "jag tycker bäst om den vackra, vita västen". Då sade den lille gossens faader: "Min lille gosse", saade han, "varför tycker du bäst om den vackra, vita västen?" Då svarade den lille gossen: "För att den är så vit och ren". Då lade den lille gossens faader sin hand på den lille gossens huvud och saade: "Min lille gosse", saade han, "må Gud alltid behålla ditt hjärta lika rent som den vackra, vita västen". Så må ock vi, när prövningarna komma, bedja vår himmelske fader, att giva oss en uniform och en sabel. Amen.

2) Harald Johnsson: Ödemarkslandet, roman. Göteborg 1912.

Den klass, som skulle ha "Molle" i kristendom den första morgontimman, fick snabbt gnugga sömnen ur ögonen. "Molle" kunde sätta fart på gossarna att läsa sin kyrkohistoria. Men att läsa kyrkohistoria så, att det formligen gick runt i huvudet, kunde naturligtvis icke resultera i något positivt. Förf. minns en pluggläsning en påsk för många år sedan. För mitt vidkommande satte "Molle" helt nonchalant, han meddelade detta mycket allvarsamt, ett minus efter B (B-). När jag fick mitt terminsbetyg, hade han emellertid häri satt ett lodrätt streck över minuset i sin annotationsbok, således B+.

Det berättas att mer än en lärare vid Kristianstads skola hade för sed att göra likaledes.


Ett par Kristianstads-original, som satte sin prägel på gatulivet i "Lilla Paris" under min skoltid.

En stor del pojkar, som gått i Kristianstads skola, minnas med glädje "professor" Sandell, den originelle mannen, som man nästan dagligen såg på gatorna. Han var ett stycke vagabond, ett stycke romantik från en svunnen tid. Han uppträdde merendels i hög hatt, även om bonjouren var mer än lovligt antikverad och ibland skiftade i grönt, då våren kom. Han var en mycket oförarglig och god människa, och alla pojkar omfattade han med en rörande omvårdnad. Han ville bli kallad "professor", någon ordning borde det ju vara, och äras den, som äras bör. Sandell fick också jämt höra denna titel, och då sken han alltid upp, bokstavligt talat, som solen i Karlstad. Kanske kan man än mera påstå detta, därför att han till börden var värmlänning.

lengertz0007.jpg Sandell livnärde sig på att ge privatlektioner åt skolynglingar och på de deklamationsturnéer, som han företog å landsbygden runt kring Kristianstad. I goodtemplarlogerna insamlades sålunda en skärv, varpå han kunde leva och ibland spara undan, så att han kunde företaga en tripp till sin hembygd.

Tidtals fick Sandell även genom rektorns tillåtelse tillfälle att tjäna en slant genom att anordna en aftonunderhållning vid läroverket med entré för skolans elever. Dylika deklamatoriska aftnar voro rätt efterlängtade, ty muntert gick det förvisso till. När den gamle Sandell stod i katedern och deklamerade sina älsklingsskalder för det tacksamma auditoriet, föll han i formlig extas, till slut såg man endast de mekaniska gesterna; att höra något under det buller och de skrattparoxysmer, som levererades från salen, var en omöjlighet. När "professorn" äntligen slutat bars han ofta i gullstol, allt under det glädjen stod högt i tak. Alla, som varit med om någon Sandells-afton, ha helt säkert ett roligt minne att leva på, oförargligt och soligt, charmfullt och festligt.

I likhet med alla verkliga filosofer slutade Sandell tragiskt, han omkom under en vandring vintertid till sitt sagoland Värmland.

En annan underlig man i gatulivet var gubben Petter Johansson-Gardh, f. d. skomakare och intagen på fattigvården som sinnesrubbad. Orsaken uppgives ha varit s. k. olycklig kärlek. Han kallades allmänt för "Jerusalems skomakare".

Lång och reslig såg man honom vandra sin väg på Kristianstads gator. I Tivoli mötte man honom ofta. Han var torftigt klädd, gick oftast i trätofflor, men på blusen och på kavajuppslaget lyste en del underliga dekorationer. I den gamla, grå slokhatten hade han alltid ett knippe fjädrar, ibland en medalj, och han var alltid utrustad med en lång käpp eller stör. Men han gjorde aldrig någon något för när, han levde helt i inbillningens och fantasiens värld.

Ville man veta, vad klockan var, tilltalade man honom med Hans Majestät. Då drog gubben genast upp en s. k. solring och rätt fort kunde han lämna åtminstone den ungefärliga tiden.

Han umgicks jämt med stora problem och världsgåtan löste han på några minuter. Jordens och planeternas gång förklarade han för lyssnande skolpojkar. Det hela var ett ytterst enkelt maskineri, som sköttes från namngivna punkter på jordklotet. Han rörde sig med stora matematiska tal och epokgörande uppfinningar. Han planlade stora miljonföretag. Av jordens mäktigaste furstar hade han fått alla sina kotiljongsdekorationer o. s. v.

Han var inte lite virrig, denne Kejsare av Portugallien, som nu är borta. Han tecknade sig: Gustav V Adolf Vasa, och strax före sin död hade han givit order om, att hans stoft skulle vila i ett namngivet högadligt gravkor.

I en årgång av Julstämning har Fredrik Böök givit en levande och gripande bild av den konstige mannen, som en gång togs från fattighuset och sattes i Bööks faders, sko-makare Christofferssons, verkstad. Man hoppades genom arbete kunna rädda Gardhen, som verkligen en gång varit skomakare. Men det gick inte. Han återvände till fattig-huset, där han vid hög ålder även slutade sina dagar. Med gubben Gardhs död gick ett märkligt människoöde i graven och staden blev ett original fattigare.

lengertz0008.jpg


Några namn ur högen, vars bärare gjort sig mer eller mindre litterärt och konstnärligt kända.

Kristianstads läroverk äger sedan gammalt en litterär institution, Atheneum, i vilken både Wranér, Otto Sylwan, Böök, Gustaf Hellström, Albert Henning, Harald Johnsson och vad de nu alla heta, pojkar från Kristianstads högre allmänna läroverk, umgåtts i ungdomlig fröjd. Alla ha medarbetat i föreningens publikation. Föreningens medlemmar utgjordes av skolans gymnasister, och ett urval av dessa uppförde varje höst på stadens teater ett spex eller en amatörpjäs, till stor glädje för hela läroverket och de deltagande ungdomarnas mammor och pappor.

Vid varje årsfest trycktes det ett program, som bl. a. bar den klassiska devisen: Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas. Vid skolan existerade under mina skolår en S. S. U. H.-förening, som utgav en handskriven s. k. tidning. Häri medarbetade vi rätt flitigt. Axel Olsson, Skånes Hazze Z., den spirituelle författaren och krönikören, var en av de bästa pennorna och därtill en av de trägnaste.

Professor Lagerroth nämner från sin Atheneitid bl. a. målaren Axel Kleimer. Av en yngre generation med intresse för palett och mejsel kan nämnas Ove Zerge, målaren, och Nils Möllerberg, bildhuggaren. Båda gingo i skolan samtidigt med mig.

Fredrik Böök är den, som gått längst, då det gäller litterär berömmelse och vitter idrott. Han har blivit lejonet i svensk litteratur. Professor Böök, medlem av svenska akademien, känd bl. a. som framstående Stagnelius- och Tegnér-kännare, började sin bana som journalist och kritiker i Nyaste Kristianstadsbladet vid sekelskiftet. Otaliga äro hans litteraturkritiska artiklar i pressen och stor och mångsidig hans litterära produktion. Ett flertal populära och intressanta reseskildringar föreligga dessutom av hans hand men endast en roman, Sommarleken. Den knyter sig till Kristianstad och är en gärd av tacksamhet åt barndomens stad, Gustafshamn.

Ett annat litterärt namn från Kristianstads horisont är Qvidam Qvidamsson (N. P. Svensson), död i Köpenhamn för några år sedan.

Albert Henning, i det civila livet postassistent, har förlagt sin lyriska domän till Helgeå och Kristianstadsslätten. Han är en egenartad och själsfin lyriker och har utgivit flera diktsamlingar.

Liksom Henning är även Gustaf Hellström född i Kristianstad. Den sistnämndes mest betydande roman är Snörmakare Lekholm får en idé. I boken finnas gott om kända kristianstadsmotiv.

C. O. Hammarlund, pseudonymen Völund Rimsmed, kåsör och diktare i Länstidningen, tog även i likhet med Helge Granath och Axel Olsson sin studentexamen i Kristianstad.

Det skrevs fordomdags färre böcker än nu och ännu färre ha sprakat och lyst som den gamle Palmers Eldbränder och gnistor. Hans Kråkvinkelsmiljö var en god upptäckt och Hjalmar Bergmans Wadköping och Nils Hasselskogs Grönköping tillhöra våra dagars klassiska litteratur på området.

Någon mil från Gustafshamn ligger Sandköping, vars litteräre upptäckare är Axel Olsson, och varifrån han serverat oss både lustiga kåserier och muntra idyller. Sandköping är, säger författaren, en "åldrig bygd, slätt, dock ej något Gosen. Det omtalas i arbeten från den danska tiden som en mager, steril, av Herren föga älskad eller gynnad trakt. Sin karaktär har det av sanden. Det är ett Åhus, men ett Åhus utan hav, sommargäster och tobaksland ".

Sin kärlek till landskapet har författaren delat mellan detta Sandköping och Linderödsåsen. 1920 utgav han "En tråkig bok", som var en rolig bok, åstadkommen med träkol och Falu rödfärg och lite till antagligen, samlad och nedskriven huller om buller. Men de goda åsborna, i vars örtagård humorns gula blomma är en sällsynt ört, förstodo icke genast boken. De ansågo, att den var osedlig - och så svors det i den -, vilka beskyllningar författaren icke blev svaret skyldig. Resolut svarade han, att det var lögn och att det icke svors mer än som var nödvändigt litterärt sett. Eljest hade förläggaren funnit boken för svag. Kriget på den annars fredliga Linderödsåsen varade den gången både länge och väl, en strid, så full av muntrande poänger, både i verkligheten och i ortspressen, att den ännu i minnet äger något av både stridens och fredens stålfulla glans. Freden uppe på åsen daterar sig ett år senare än ett annat märkligt fredsslut - freden i Versailles 1919.

Sedermera har åsfolket lärt sig att uppskatta Axel Olsson på ett annat sätt. De förstå, numera, att den berättare uppstått, som åsen länge väntat på. Ty intimt och förstående har förf. i sällspord grad insupit vildmarkens poesi, med lätthet och mjukhet skildrar han en hårdbruten mark och sega viljor. "En tråkig bok" är en bok om människoöden, ej sällan gripande, utformad borta från livets larm och buller, en serie kolteckningar om ensamma liv, människor och torpare, präktiga och väl funna bidrag till den hemlighetsfulla åsens psyke, men även kåseri och burlesk och framför allt små naturskildringar med lyrisk verkan. Vad här sagts kan i ännu högre grad tillämpas på författarens senare bok, "Friherrinnan von Zalie", även denna en bok från åsens fattiga bygder.