Kristianstad i alla tider
Ur Kristianstadsbladet 1977

stadshusetmin.jpg


husmedhistoria.jpg



snillenikallaren.jpg

stdtext1.jpg stdtext2.jpg stdtext3.jpg stdtext4.jpg stdtext5.jpg





std_1min.jpg
Stadshuset på Tivoligatan

Det kan vara något vilseledande att kalla denna fastighet Stadshuset, eftersom den aldrig varit förvaltningslokal för staden Kristianstad. Den fungerade från början enbart som restaurang och hotell samt som festivitets- och klubblokal, men då den tillkom var det under namnet Stadshuset, och det var avsaknaden av en representativ festivitetslokal för staden som föranledde dess uppförande.

Redan på 1830-talet hade man börjat diskutera uppförande av ett nytt rådhus. Det blev så småningom ett sådant men utan restaurang. Det stod färdigt först 1891.

Före Stadshusets tillkomst 1872 ägde större festligheter rum i gamla Frimuraresalen men den tillfredsställde inte kristianstadssocietens krav på elegans och komfort. Det gjorde däremot det nya Stadshuset, som invigdes söndagen den 28 januari 1872. I stadshusets festsal kom man att samlas vid kungabaler, banketter, maskerader

och kostymfester. Hår strålade ljusen från kristallkronor i kolossalformat. Här anfördes promenadpolonäsen av landshövdingen följd av hovrättspresidenten, regementscheferna vid Wendes och Skånska dragonerna, borgmästare och övriga honoratiores i ordning efter rang och värdighet. En ståtlig syn. Damerna i stor toalett, herrarna i paraduniform eller frack, guldsmidda och ordensbehängda.

Här spelade militärmusiken Donauwellen och An der schönen blauen Donau, här virvlade högadel, officerare, jurister och borgerskap runt i wienervals, champagnegalopp, schottis och polka. Här dansade den romantiske löjtnant Sixten Sparre, lyckligt okunnig om det tragiska öde som väntade honom i Elvira Madigans sköna uppenbarelse.


std_8min.jpg

std_10min.jpg
Efter rivning och brand 1847

Dagens stadscentrum fick till stor del sin moderna utformning redan under senare delen av 1800-talet. När fästningsvallarna rivits och planats ut, skapades nya förutsättningar för den trånga fästningsstaden. De långa kvarteren söder om Döbelnsgatan, tidigare Lasarettsgatan, delades upp med en ny tvärgata, Tivoligatan / Fattighusgatan. Förändringarna kom att genomföras snabbt genom den stora branden 1847 som drabbade kvarteren söder om Döbelnsgatan.

Kvarteret där Stadshuset uppfördes 1870-71 fick namnet Granaten. Den norra delen, som legat obebyggd sedan branden, hade förvärvats av staden samt upplåtits åt Christianstads Stadshus Aktiebolag. Det nya stadshuset öppnades hösten 1871 och inrymde bl. a. banklokaler, restaurang, resanderum, sällskapslokaler och bostäder. Festsalen sträckte sig i två våningars höjd i mittpartiet.

Christianstads Enskilda Bank övertog fastigheten 1892 och omändrade bl. a. festsalen till banklokal. Olika banker blev sedan ägare. Kring sekelskiftet inrymdes Stadshotellet i byggnaden. Såväl gatuhuset som gårdsbyggnaden omändrades 1906. I det förra inreddes butiker efter att restaurangrörelsen flyttat. År 1936 blev Kristianstads Läns Hushållningssällskap ägare och 1941 framgår att det fanns kontor i hela bottenvåningen, kontor och laboratorierum i ovanvåningen och bostadsrum på vinden.

Tjugo år senare var det aktuellt med inredande av kontorslokal på vinden i väster och med rivning av delar av gårdsbebyggelsen på såväl denna då separata tomt som granntomten i söder. Två år senare framgår det att byggnaderna inrymde lokaler för bl.a. mejeriförbundet, lantbruksnämnden och kemiska stationen.

Vid mitten av 1970-talet fanns här Södra Sveriges Föreningsbank, som sedan blev fastighetens ägare 1988. År 1992 blev Föreningsbanken AB ägare och 1997 Aktiebolaget Kristianstadsbyggen.

std_11min.jpg



christinanilsson.jpg

Soaré för Christina Nilsson

Soarén för Christina Nilsson var en av höjdpunkterna i Stadshusets korta men hektiska storhetstid. Att en så firad världsartist som Christina Nilsson gjorde en obetydlig småstad den äran hade sina särskilda orsaker. Hon befann sig på ett kort besök i hemlandet och hade firat kolossala triumfer i Stockholm. Det var på återresan till Paris och Stora operan som hon stannade till i Kristianstad för att ge en konsert.

Kristianstad intog en framskjuten plats i hennes barndoms- och ungdomsminnen. Här hade hon många gånger som den fattiga lilla Stina från Snugge spelat fiol på marknaderna, och redan som 14-åring hade hon från ett stenbord på Tivoliholmen med sin klockrena stämma hänfört kristianstadsborna. I Kristianstad hade hon många vänner, bland dem majoren och kompositören Wilhelm Lagercrantz, som varit en av hennes beskyddare under uppväxtåren. Det var närmast för hans skull som konserten i Kristianstad kom till stånd.

Den 6 oktober 1881 gav Nya Skånska Posten ut ett extrablad för att tala om den stora nyheten att Christina Nilsson skulle ge konsert i läroverkets aula. Meddelandet mottogs med begeistring, 500 biljetter såldes slut på en halvtimme. Det var ungefär 200 mer än salen bekvämt kunde rymma, men man räknade med att vid ett sådant tillfälle skulle ingen klaga över trängsel.

Man fortsatte med att sälja biljetter till korridoren. De gick också åt på några få minuter. Priset var 5 kr för biljetter i salen och 2:50 för en korridorbiljett. Det låter billigt i dag men det var mycket pengar på den tiden då ersättningen till en kroppsarbetare för tio-tolv timmars hårt slit inte skulle ha täckt ens till en korridorbiljett. Men så var heller inte kroppsarbetarna med och konkurrerade om biljetterna.

Den 10 oktober 1881 kom Christina Nilsson med extratåg (!) från Hässleholm där major Lagercrantz mött henne. Vid stationen i Kristianstad var "hela stan" samlad. Festkommitterade, fyra damer och fyra herrar med dragonchefen överste Cornelius Sjöcrona i spetsen, inbjöd till kvällens soaré med dans på Stadshuset.

I triumf åkte sångerskan i öppen vagn genom Västra Boulevarden till major Lagercrantz hus, alldeles i närheten av Stadshuset. Båda sidor av gatan var kantade av stora människoskaror som hälsade "med blottade huvuden och viftande näsdukar". Så småningom framträdde den kungligt välkomnade gästen på majorens balkong (Västra Boulevarden 41) och mottog från denna folkets hyllning.

Vid konserten på läroverket nästa kväll var hela skolplanen svart av folk som inte kunnat komma in. Men Christina Nilsson svek inte heller den delen av publiken. Hon kommenderade alla fönster på vid gavel.

laroverket.jpg



std_2min.jpg
En magnifik kristallkrona lyste upp den höga
festsalen. Ljuskronan är 2,20 m hög och 1,85 i diameter.
Kritstrecket

Gamla tiders rep, som delade festlokalen i två delar, hade ofta kommit att ersättas av ett kritstreck på dansgolvet. Området mellan orkestern och strecket var reserverat för de förnämsta gästerna och på andra sidan dansade det högre skiktet av borgerskapet.

Även när kritstrecket suddades ut på 1880-talet kvarstod medvetandet om klassgränserna. Det kunde tänkas att någon herre från den "finare" delen av salen möjligen bjöd upp någon vacker dam från "andra sidan", men motsatsen förekom inte.

Klasskillnaderna gällde också på restaurangsidan. Stadshusrestaurangen i bottenvåningen var en mötesplats för de allra förnämsta i samhället. Den fanns kvar i källarmästare Arndts regi fram till 1906, då den nybyggda restaurangen i teaterbyggnaden i Tivoliparken togs i bruk.

För de enklare gästerna fanns en krog i källaren med nedgång vid hörnet av Tivoligatan/Västra Vallgatan. Här möttes stadens litteratörer och tidningsmän. Under senare år har lokalen använts som Föreningsbankens caféteria.

Stora Sällskapet

Stora Sällskapets exklusiva klubblokaler kunde man nå via en pampig innertrappa med ingång från Västra Boulevarden. I Svenska Stadsmonografier kan man läsa följande om Stora Sällskapet:

"Stora Sällskapet, där herrarna plägade samlas, var huset Västra Boulevarden 45, sannolikt en av de finaste herrklubbar som över huvud taget fanns i vårt land. Den var satt på aktier bland stadens högre dignitärer och fungerade som engelsk gentlemannaklubb, vem som helst hade sannerligen inte tillträde dit! Där såg man landshövding och landssekreterare, hovrättspresidenten med sina ämbetsmän, generaler, överstar, grevar och baroner, hela det fina sällskapet från övre sidan om repet. De hade ändå isolerat sig, sedan repet togs bort! I Stora Sällskapets vidlyftiga utrymmen, dit man kom genom en grandios entré i två våningar, bevarad ännu i denna dag, rörde sig stadens överhet, där rökte man cigarrer, där drack man sin

std_90001min.jpg
punsch och där spelade man det gamla hederliga "schieben", ett spel med så många turer, att det nästan aldrig tog slut. Där fanns också det allra heligaste för den inre cirkeln och från det rummet ledde en gång in till Stadshusets stora festsal. Allt var ordnat till det bästa! Stora Sällskapet var på sätt och vis en fortsättning av den läseklubb stadens gentlemen långt tidigare hade på Frimurarelogen, men det var ett sent barn av sin tid och försvann så småningom i privata händer. Stora Sällskapet flyttade dock till det ännu förnämare Frimurarehuset kring sekelskiftet".

Major Birger Rietz berättar i sina minnesanteckningar från 80- och 90-talens Kristianstad om Stadshusets allra heligaste:

"En utmärkt trevlig sällskapslokal. .. Där fanns allt man kunde önska sig, såsom läs- och skrivrum, tidningar och tidskrifter, sällskapsrum, spelrum, biljard mm. Restriktioner voro okända begrepp. Man satt egentligen kvar så länge man önskade. Ville man sedan ha en smörgås eller en nattsexa mötte intet hinder. Herre Gud, det är som en saga att tänka tillbaka på denna frihetstid."

1884 stod det nya Frimurarhotellet färdigt. Den konkurrensen tålde inte Stadshuset och redan på 90-talet var den glansfulla stadshusepoken slut.

Källor: Kristianstad - Christians stad - Del I Söder Tvärkanalen, Sune Friström. Nya Kristianstad, Föreningen Gamla Christianstad. Gamla Kristianstad och Åhus, Björn Rosenberg. Lilla Paris - Sanna berättelser ur småstadslivet, Gunnar Lindbom.