Kristianstad i alla tider
vinjett3.gif


Tivoliparken

Källor: Rosenberg: Gamla Kristianstad och Åhus; Friström: Kristianstad - Christians stad. Bilder har även hämtats från Kristianstadvykort.se

Läs gärna också Albert Hennings idylliska beskrivning av Tivoliparken i Kapitel III av boken När 1900-talet var nytt!



karta1854min.jpg
1854
Utanför stadens befästningar låg Kommendantsängen vid Helge å. Kommendanten Georg Cedergren hade planterat ett stort antal träd i den södra delen, som var öppen för allmänheten. En paviljong med servering uppfördes av den siste kommendanten Johan Henrik Romann. Vid denna tid uppstod namnet Tivoli. Ett särskilt Tivolibolag fick ersättning från staden för skötseln.

Tivoliparken blev en omtyckt samlingspunkt. När befästningsvallen mellan Tivoli och stadsbebyggelsen revs i slutet av 1850-talet, tillkom Västra Boulevarden, och parken blev en mera naturlig del av staden. Man anlade gångar, planterade en kastanjeallé och fler träd och buskar. Det tillgängliga promenadområdet var mindre än idag, och någon myckenhet av blommor fanns inte. Parken var ganska vattensjuk, och därför skapade man två dammar och dikade ut området. En strandpromenad anlades längs Helge å.

Under 1880-talet uppförde man Fornstugan i parkens norra del. Den blev Kristianstads första museum. Här byggdes också en musikpaviljong i kinesisk stil. Den senare är riven, men Fornstugan finns kvar som café. Under denna tid gallrade man i planteringarna och fler blomrabatter tillkom. Man prydde parken med urnor och antika statyer i avbildningar. Man eftersträvade stor artrikedom bland växter och träd. Miljön erbjöd trivsamma samlingspunkter för en stor publik.

När staden 1901 övertagit ansvaret för skötseln av parken fullt ut, anställdes trädgårdsarkitekten Edvard Glaesel för att modernisera delar av parken. Att den nya teatern förlades till Tivoliholmen ökade parkens betydelse. Parken har idag kvar mycket av sin ursprungliga karaktär trots många förändringar.

karta1908min.jpg
1908

Commendanterna och Tivolibolaget

Tivoliparken hette alltså från början Commendantsängen och var det sanka parti, som låg mellan fästningsrektangeln och Helge å. Commendantsbetet kallades det område som låg norr om tvärkanalen, nuvarande Barbacka.

Före 1775 var medelvattenståndet ca 60 cm högre än idag. Detta var innan Helge å tagit sig en ny väg vid Gropahålet söder om Yngsjö. Området låg på den tiden mestadels under vatten, och Helge å gick tidvis ända upp till fästningsvallarna vid nuvarande Västra Boulevarden. Det var knappast frestande för någon att ta sig ut på det dyiga området, som användes mest av militären.

De årliga översvämningarna inträffade regelbundet även efter 1775. Gräset växte frodigt och gav god höskörd. Avkastningen blev kommendantens, och därför kallades området Commendantsängen.

De stora ekarna i södra Tivoliparken är självsådda och härrör från 1790-talet. I samma del av parken finns gamla planterade askar.

Läs mera här!


Namnet - Tivoli

Namnet Tivoli förknippas ursprungligen med en förort till Rom någon mil öster om staden. Floden Aniene rinner här genom en praktfull grönska ned till slättlandet nedanför de Sabinska bergen


tradallemin.jpg
Under antiken byggde många rika romare dyrbara sommarbostäder i Tivoli, man anlade fontäner och utsökta planteringar. Många konstnärer vistades där på 17- 1800-talen, och de vackra omgivningarna avbildades i rikt mått. Tivoli i Köpenhamn har fått sitt namn efter den här platsen.

Det var den danske journalisten Georg Carstensen som grundade Tivoli i Köpenhamn år 1843. 8 hektar avsattes i Köpenhamns centrum och fylldes med lummig grönska, vackra blomsterarrangemang, vattenkonster, restauranger och nöjesattribut. Tivoli i Köpenhamn har ju utvecklats till en populär nöjesplats med efterföljare som t ex Liseberg i Göteborg och - kanske Tivoliparken i Kristianstad.

I Kristianstad är Tivoli känt som den vackra park och tummelplats som ligger mellan Helge å och den gamla fästningsrektangeln från 1600-talet. Detta på 1830-talet så sumpiga och ofta översvämmade område förvandlades genom planteringar och utdikningar på några årtionden till en skön promenadplats för Christianstadsborna. Härtill bidrog commendanterna, staden och icke minst det ideellt arbetande Tivolibolaget.

De blivande stiftarna av Tivolibolaget tog i anspråk en holme vid mitten av 1830-talet och genom överenskommelser med tjänstgörande commendanter tilläts alltfler av stadens invånare promenera på Commendantsängen. Verksamheten ökade och på senare delen av 1830-talet förekom bland annat brunnsdrickning med apotekare G R Gauffin som ansvarig.

Namnet Tivoli börjar dyka upp i pressen i början av 1840-talet och i Christianstads Weckoblad av årgång 1841 finns flera annonser där hänvisning sker till Tivoli. Men namnet Tivoli var då förbehållet en liten holme med restaurang. Resten kallades Commendantsängen.

Det var i denna livligt frekventerade restaurangbyggnad på holmen, som den danske professorn Johan Georg Forchhammer höll ett tacktal, där han prisade värden, commendanten Johan Hindrik Romann, och hans "smukke Tivoli".

Enligt Kristianstadsskildraren Lars Feuk - Larifari - i "Historiska Skizzer och Silhouetter från

oversvamningmin.jpg
Christianstad" (1882) var det då Commendantsängen fick sitt rätta namn, Tivoli. Så är emellertid inte fallet. Namnet Tivoli hade förekommit i annonser redan tidigare. Sannolikt är det stiftarna av Tivolibolaget, som tänkt på det undersköna Tivoli vid Rom, när Commendantsängen bytte namn till Tivoli. Tivoli i Köpenhamn startade som sagts först år 1843 och alltså var Christianstads Tivoli före det danska.



Utdikningar

Det finns i drätselkommissionens räkenskaper från år 1843 avlöningslistor för arbetsfångar, som arbetade på Commendantsängen med att dika ut den sumpiga marken med djupa grävda diken. T o m kostnader för att ta upp en dansbana på Tivoliholmen för vinterförvaring finns redovisade. Det var sådana arbetsfångar, som blivit dömda att sitta "på fästning" och som var inhysta i de hel- eller halvmörka rummen inne i fästningsvallen intill Norreport.

Kring en långsmal holme norrdost om Tivoliholmen grävdes ett djupt dike med eget avlopp till Helge å. Holmen sträckte sig från Ridhusgatans förlängning, söder ut till ungefär Fornstugans sydgräns och var belägen några meter väster om den nordsydliga centralallén genom Commendantsängen. I dag finns bland annat en barnkarusell där.

karta64_65sebast.jpg På en karta från 1864-65 finns namnet Sebastopel textat vid denna kringflutna holme, på vilken det också uppförts en liten paviljong.

Seb(v)astopel är en stad på den sydvästra delen av halvön Krim. I Krimkriget 1854-55 stod hårda strider om den starka fästningen, som intogs efter nära ett års belägring av brittiska och franska trupper. Enligt tidningsreferaten från denna tid hade ryssarna avvärjt flera stormningsförsök och tidningarna vittnar också om den brittiska sjuksköterskan Florence Nightingales insatser. På 1878 års karta är dock namnet borttaget. Något säreget kan man väl tycka, att namnet Sebastopel dyker upp på en del av Commendantsängen i Christianstad.

Kägelholmen var ett annat namn på holmen, p g a den kägelbana som anlagts intill paviljongen. Djupa diken var grävda runt holmen och kägelspelarna fick ta sig över små broar för att förfriska sig vid en liten servering kallad "Tunnan". Sedermera blev här en lekplats för barn.


Fågeldammar och ytterligare fyllnad

Avsikten med Tivoliparkens fågeldammar var egentligen att sanera det sanka området kring Tivoliholmen. Jordmassorna från fästningsvallarna, som började rivas år 1848, lades efterhand ut på den sanka Commendantsängen. Även schaktmassor från nybyggen längs Westra Boulevardgatan nyttjades som fyllnadsjord. Möjligheterna att promenera torrskodd i Tivoli blev allt bättre. fageldamm4min.jpg fageldamm2min.jpg

fageldamm1min.jpg fageldamm3min.jpg År 1897 företog Oscar II en vandring genom Tivoli och var redan då mäkta imponerad av hur det forna träsket kunnat omvandlas till en skön park. De gångar som ledde till Tivoliholmen prioriterades. Superlativen slösades på utvärdshuset på Tivoliholmen. Paviljongerna byggdes ut i flera etapper och fantasin flödade i sekelskiftesarkitekturen. Under 1890-talet blomstrade restaurangen med varietéer och militärmusik.


Toalettbyggnad

Ett stycke söder om dåvarande Tivolirestaurangen finns på karta 1878 utritad en byggnad med okänd funktion. År 1897 fanns här, söder om den södra fågeldammen, tre byggnader. Fyra år senare talas om en toalettbyggnad med vaktrum i närheten av nämnda damm.

År 1935 brandförsäkrades en envånings tegelbyggnad med toalett och vaktrum, troligen identisk med den nuvarande byggnaden vid dammen. Kanske var de äldre byggnaderna här också uppförda för samma ändamål.


Två personligheter

Under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet fanns det en legitimerad kaj- och kråkjägare i Tivoliparken, Carl Wilhelm Borgström, som måste ha väckt stor uppmärksamhet. Han hade bedrivit storviltsjakt i Afrika och sköt nu alltså kråkor i Tivoliparken för nöjes skull.

Han tillhörde det högsta sociala skiktet i staden, och han åkte ståndsmässigt i en vagn dragen av en liten ponny, och var iförd en gammal tropikhjälm samt hade en stor dubbelpipig bössa i famnen. Det måste ha varit en uppseendeväckande syn på de slingrande promenadstigarna i det småborgerliga Christianstads stadspark!

Borgström var född i Lund den 11 september 1837och blev med tiden en stor och ståtlig man i helskägg, som det berättas många historier om. Vid yngre år vistades han således i Afrika och förtjänade där en förmögenhet. Ryktet förtäljer att det var på slavhandel, men det är säkert en skröna.

Under afrikatiden skadades han i ena benet, enligt uppgift vid en storviltsjakt, och det kan förklara att han sedermera åkte ponnyvagn vid kaj- och kråkjakterna i Tivoliparken. Tropikhjälmen var säkert också ett afrikaminne, så kanske också den stora dubbelpipiga bössan.


Den ende anställde i Tivoliparken kring sekelskiftet var Johan Persson från Vä, Tivoli-Johan. Han skötte allt i parken och satte ut bänkar och gipsstatyer. Han arbetade från tidigt på morgonen till sena kvällen. Han gick dessutom till fots från Vä varje dag. Hans lön var 10 kronor i veckan år 1897. 1899 hade den stigit till 12 kronor. I Kristianstadsbladet klagade en insändare över den ringa ersättning som denne duktige trädgårdsarbetare erhöll.

tivolijohanmin.jpg
Tivoli-Johan


Järnvägen begränsar parken

jarnvagskartamin.jpg När den direkta järnvägslinjen via Rinkaby och Horna till Åhus skulle byggas 1884-86 gick diskussionen hög om de ingrepp, som ansågs nödvändiga att göra i Tivoliparken. Alla insåg fördelen av att inte behöva åka från Långebro via Tollarp och Everöd till Åhus på dåtidens Gärdsbana. Den direkta förbindelsen på "den engelska banken" hade många fördelar, men ingreppen i Tivoli vållade mycket diskussion. Den nya Åhusbanan invigas den 19 maj 1886.


Parkytan naggades ytterligare inför 1917 års sammanlänkning av Långebro station och Kristianstads centralstation. Då tillkom järnvägsbron över Helge å och en triangel nära Flickskolan skars av från den ursprungliga parken. Sedan dess har många intressenter kastat lystna blickar på detta välbelägna område.


jarnvagsbronmin.jpg


Fornstugan

fornstugan2min.jpg För det facila priset av 6 796 kronor och 60 öre uppförde Svante Svenssons byggnadsfirma Fornstugan under åren 1885 och 1886. Staden Christianstad bidrog med tomtplatsen och stenen till grunden. De erforderliga 6 796 kronorna kom från landstinget genom ett särskilt anslag år 1885.

Bakgrunden till Fornstugans tillkomst är följande. Vid Hertig Carls skola i Christianstad, norr om Heliga Trefaldighetskyrkan, tillkom en mindre "antiquarisk och etnographisk samling" genom gåvor främst från lärare och elever.

Adjunkten och myntspecialisten B S Kallenberg var föreståndare de första åren, men efterträddes, då Högre Allmänna läroverket (Söderportsskolan) byggts år 1875, av lektorn Abraham Ahlén.

Ahlén blev kraften bakom skapandet av Fornstugan. Han var en verklig entusiast. Han var studiekamrat i Uppsala med den svenska fornforskningens stora namn, Oscar Montelius, och var flitigt ombud för det år 1873 av Artur Hazelius grundade Nordiska museet med Skansen. Det senare öppnades år 1891. Abraham Ahlén förmedlade Blekingestugan till Skansen från Lilla Bröthult i landskapets nordvästligaste hörn.

Ahlén var en flitig fältarkeolog, som under Montelius medverkan tog upp märkliga stenåldersfynd ur Råbelövssjön år 1877 och frilade slottsruinen i Åhus åren 1892-93. Eftersom intresset för arkeologiska fynd och äldre värdefulla kulturföremål var så stort vid denna tid, hände det att uppköpare reste runt i bygden och mycket kulturhistoriskt värdefullt försvann från trakten.

ahlenmin.jpg

Föreningen Christianstads läns fornminnesförening bildades 1877 på tillskyndan av Abraham Ahlén. Greve Axel Knut Trolle-Wachtmeister var en av de första styrelsemedlemmarna, och man uppbar ett årligt anslag från landstinget på 300 kronor.

fornstugan3min.jpg Museiföremålen ökade snabbt i antal tack vare Ahléns engagerade och kunniga ledning. En garderob hemma hos Ahlén, som var den första förvaringsplatsen, fick snabbt ersättas med allt större lokaler. Behovet av en egen museibyggnad blev uppenbart, men föreningens ekonomiska möjligheter var otillräckliga.

I en skrivelse till stadsfullmäktige i Kristianstad 20 april 1885 beklagade styrelsen för Kristianstads läns fornminnesförening situationen och förklarade att föreningens verksamhet löpte risk att avstanna,

om man inte fick någon egen lokal att härbärgera samlingarna i. Man angav en öppen plats mittemot kallbadhuset i Tivoli som lämplig att uppföra en museibyggnad på och vände sig till fullmäktige med en begäran om lov till detta. Man hemställde också till stadsfullmäktige att sten till grunden skulle levereras kostnadsfritt.

Drätselkammaren överlämnade skrivelsen till Tivolibolaget, som dock vägrade att godkänna den föreslagna platsen. Man föreslog i stället den stenbemängda höjden mittför Kägelbanan i norra Tivoli. Såväl drätselkammaren som stadsfullmäktige beslutade i enlighet med Tivolibolagets förslag, dock fick inga kostnader för staden uppkomma.

Byggmästaren och arkitekten Svante Svensson i Karlshamn startade grundläggningen på hösten 1885. På Gustav Adolfsdagen den 6 november samma år invigdes Fornstugan som en av landets första museibyggnader utanför storstadregionerna.

fornstugan4min.jpg fornstugan5min.jpg fornstugan6min.jpg fornstugan8min.jpg

Den två våningar höga timmerbyggnaden uppfördes i fornnordisk stil. De skandinaviska strömningarna var vid denna tid tongivande, och de nordiska länderna uppfattades som sprungna ur en gemensam kultur, vars rester man trodde sig finna längst inne i de norska fjälldalarna. Norsk allmogearkitektur och norska stavkyrkor utgjorde alltså mönster för Fornstugans formgivning.

Timret dominerade och den stora salen var med sina två våningars resning en mäktig lokal med målade tänkespråk och skullpterade detaljer. Det är inte utan att tanken även går till sydeuropas schweizerhus.

Mer än 3000 föremål befanns vid invigningen vara samlade i Fornstugan. Abraham Ahlén var mannen bakom verket. Redan 1893 hade samlingarna vuxit till 4 300 katalognummer. Man ville efter förebild från Nordiska muséet visa föremålen i deras rätta interiörer och inte enbart uppradade på bord och i montrar.

Efter Ahléns avgång 1893 dröjde det inte så många år, innan Forminnesföreningens verksamhet började avta. Målsättningen att skapa ett länsmuseum såg ut att bli svår att förverkliga. Fornstugan ansågs efterhand som en omodern museilokal, och idén att bilda ett kommunalt museum genom sammanslagning med Tekniska skolans yrkesmuseum framkastades bl a av vicekonsuln C J F Ljunggren d y år 1913. I enlighet med detta förslag överfördes efterhand samlingarna till Tekniska skolan.

I Fornstugan inreddes café och möteslokal, när museet flyttade ut 1915. År 1982 byggnadsminnesförklarades detta udda hus i Tivoliparken.

fornstugan7min.jpg


Teatern

En av de första teatrarna i Kristianstad var den så kallade Högströmska ladan, som tidigare fungerat som tobakslada och bränneri och var belägen ungefär vid Döbelnsgatans mynning i nuvarande Västra Boulevarden. Det spelades också teater i det gamla Hospitalets lokaler vid Östra Storgatan 69. Det handlade om kringresande teatersällskap som kom till staden och satte upp sina föreställningar.


gamlateaternmin.jpg
Den första egentliga taeterlokalen invigdes den 4 november 1833 på Norra Kaserngatan 2. Här samlades den mera förnäma delen av Kristianstads borgerskap, såsom hovrättsjurister, officerare och storgodsägare från den omgivande landsbygden för att avnjuta tidens mest omtalade skådespel och aktörer. Antalet platser uppgick till 400 och det rådde fullständiga spriträttigheter under föreställningarna.

En genomgripande ombyggnad genomfördes år 1882 p g a brister i brandsäkerheten. Belysningen bestod av gasljus, vilket i flera länder på kontinenten förorsakat ett stort antal bränder i just teatrar. Huvudentrén flyttades i samband med renoveringen till gaveln mot nuvarande Teatergatan.

"Ett glas vatten" blev den sista föreställningen i denna teaterbyggnad. Den spelades den 1 maj 1903. Brandsäkerhetsskäl medförde slutligen att lokalen utdömdes för att i stället strax efter bli mejeri och senare bageri. 1977 tog Arkitektgården över huset.

1906 stod den nuvarande teaterbyggnaden i Tivoli redo att ta emot "landets finaste publik", som en av dåtidens stora aktörer, Knut Almlöf, hade formulerat sig på 1860-talet.

Redan under sommaren och hösten 1903 hade planeringsarbetet med en ny teater startat. En av de drivande, vice konsuln C J F Ljunggren d y hade redan 1893 förhört sig hos en mängd landsortsteatrar angående finansiering, ritningar, stadsfullmäktiges roll osv. Svaren förvaras idag i Kristianstads kommunarkiv och ger en god bild av landsortsteatrarnas situation kring sekelskiftet.

Som arkitekt till den nya teatern anlitades en stockholmsarkitekt, Axel Anderberg, född år 1860 i Christianstad och död år 1937 i Rotebro. Fadern var verkmästare, sedermera byggmästare, och hette Henrik Anderberg.

knutalmlovmin.jpg
Knut Almlöf

axelanderberg.jpg Anderberg hade ritat Kungliga teatern/Operan 1888-1898, Karlstads teater år 1893, Södra teatern i Stockholm 1899-1901, Linköpings teater år 1903 och fortsatte efter Kristianstads teater med Oscarsteatern och Kungsbropalatset i Stockholm 1905-1906 och Norrköpings teater år 1908. Han var således landets kanske främste expert på teaterbyggnader, även om han också ritade annat, t ex S:t Johannes kyrka i Malmö 1903-07 och Riksmuséet, Frescati 1907-16. Han vann 1:a pris i tävlingen om ny Sparbank i Kristianstad år 1898.

Arkitekturstilen är jugend. Inspirationen kommer från den italienska barockteatern - hovteatern - förfinad med detaljer från Gottfried Sempers teaterbyggnader i Dresden och Wien och Charles Garniers stilbildande opera i Paris.

Den nya teaterbyggnaden placerades på Romanns holme, senare kallad Tivoliholmen. På 1830-talet hade kommendanten, överste Johan Henric Romann, låtit uppföra en paviljong på en förhöjning, som inte nåddes av de årliga översvämningarna. Därav den ursprungliga benämningen.

Huvudbyggnaden var en träbyggnad i ett våningsplan med sträckningen väster-öster. Utbyggnader fanns i både norr och söder, så att en korsformad byggnation uppstod. Ett par paviljonger verkar ha funnits öster om huvudbyggnaden. Runt holmen fanns en mindre kanal, förbunden med Helge å.

restaurang5min.jpg

restaurang1min.jpg restaurang2min.jpg restaurang3min.jpg År 1872 revs denna anläggning, som fungerat som restaurang, och en ny började uppföras av Tivoli Bolaget i Christianstad, också den enligt en sex år senare karta med
korsformig plan och med några friliggande byggnader i väster och öster. Utbyggnad och påbyggnad skall sedan ha skett i etapper. I varje fall på 1890-talet utgjordes den två våningar höga restaurangbyggnaden i trä av en i väster-öster långsträckt huskropp med utbyggnad i norr och i söder. Över anläggningens nordöstra del stack ett två våningar högt torn upp.

Tivolibolagets arrendetid gick ut 1901, varefter staden övertog egendomen och den mycket frekventerade Tivoliholmen med sommarrestaurang, festsal och musikframträdanden upphörde. Bl a hade kristianstadssonen Sigge Wulff framträtt här med sin varieté. Byggnaden revs 1904 och området överläts till Kristianstads Teateraktiebolag, bildat 1903.
restaurang6min.jpg

restaurang4min.jpg

teater1910min.jpg teater7min.jpg

På en uppbyggd kulle uppfördes 1905-06 en två våningar, delvis högre, teaterbyggnad i jugendstil. Invigningen skedde på hösten 1906. Ursprungligenvar byggnaden tänkt att ligga i Tivoligatans förlängning, men de dåliga grundförhållandena gjorde att den hamnade något längre söderut.

Den slutliga kostnaden låg kring 200 000 kronor Lördagen den 1 september 1906 stod teatern klar för invigning. Kostnaderna hade stigit under byggnadstiden och sluträkningen låg kring 200 000 kronor. Den av Kristianstadsbladet utsände teaterrecensenten konstaterade

teater3min.jpg teater4min.jpg

teater8min.jpg teater2min.jpg i Kristianstadsbladet den 3 september 1906 att "det stora flertalet av publiken torde ha lämnat teatern synnerligen besvikna". Det var trångt på parketten, akustiken var inte bra och från restaurangen trängde matos in i salongen och korridorerna.

Recensenten menade dock att teaterhuset var pampigt med sin

snirklade arkitektur med de dominerande färgerna i rött, grönt och guld. Källarmästare Arndt från stadshusets restaurang hade förmåtts åtaga sig att driva restaurang på andra våningen och café på den första. Båda etablissemangen med utsikt mot strandpromenaden och ån.

Efterhand som verksamheten på 1920-30-talen börjat gå sämre, användes byggnaden som biograf med namnet Teaterbiografen. Under 1930-40-talen skedde en del ombyggnader och förändringsarbeten, bl a byggdes köksavdelningen ut mot norr. Utanför restaurangen på andra våningen byggdes en vinterbonad veranda år 1950. Entrédelen mot staden byggdes om 1962-64 med bl a ett glasat parti.

Teaterbolagets ekonomi var ett ständigt problem. Staden var återhållsam med ekonomiska insatser. Som ersättning för upplåtandet av marken fick man vintertid förvara parksoffor o dyl under caféterrassen.

År 1925 gick det så långt, att det blev aktuellt med exekutiv försäljning, och planer på att göra teatern till varuhus diskuterades. Den gången gick emellertid staden emellan och avvärjde konkursen.


teater5min.jpg

teater6min.jpg

Stadens ekonomiska ansvar förstärktes alltmer, när Nils Svantesson var drätselkammarordförande och Einar Pettersson drätseldirektör. Ombyggnaderna 1962-64 skedde, när Sven Hansson blivit orförande för drätselkammaren.

År 1965 köpte staden fastigheten. Ännu en matsalsutbyggnad företogs, efter bygglov 1979. Matsalen i bottenvåningen, den forna cafélokalen, byggdes ut mot väster under tidigare utbyggda lokal i ovanvåningen, nu benämnd festsal. Åren 1993 och 1995 gavs bygglov för ombyggnad av delar av lokalerna i de olika våningarna till undervisningslokaler för gymnasieskolans estetiska ämnen.

teater9min.jpg teater10min.jpg Glasverandan med 200 kvadratmeter trivsam foajé tillkom då, liksom garderober för 700 personer. Salongen rymde 454 personer. Kostnaden den gången blev 645 000 kronor. Stadsarkitekten Robert Larsson ritade, biträdande stadsarkitekten Sune Friström besiktigade och vd i Teaterbolaget Eric Öhman inspirerade och påverkade.

Riksteaterns lokalorganisation med bl a folkskollärare Augusta Thorson-Illien och stadsläkare Ivar Lundius i spetsen såg under många år till att det gavs föreställningar på teatern. 1970 likviderades Teaterbolaget, som redan från 1957 överlämnat sitt ansvar för byggnaden till staden.


Paviljonger

Nedanför den s k Lejonbacken sydost om Fornstugan uppfördes 1886 en musikpaviljong i kinesisk stil. Det var en åttakantig byggnad, som lär ha rivits 1936. På den långsmala holmen utanför strandpromenaden mittför teatern, Överstens ö, omtalas omkring sekelskiftet 1900 en musikpaviljong. Om den någonsin togs i bruk, är oklart.

paviljong2min.jpg paviljong1min.jpg paviljong3min.jpg paviljong4min.jpg paviljong5min.jpg

Söder om den plats där Fornstugan senare byggdes finns på kartor från 1864-65 en paviljong, och söder om tillfartsvägen mot Tivoliholmen fanns ytterligare en i den norr-söder gående huvudalléns förlängning. Dessa paviljonger är borta på en karta från 1897. Strax nordväst om den nuvarande utomhusscenen syns också en paviljong på en karta från 1902.


Växthustomten

I den norra delen av parkområdet är växhuset med tillhörande byggnader belägna. En träbyggnad med redskapsbod och förråd byggdes här omkring 1915. Ytterligare en byggnad i trä och tegel uppfördes strax väster därom. 1931 tillkom ytterligare byggnader med förråd och kontor samt ett växthus.

En femte byggnad tillkom 1941norr om växthuset och de äldre byggnaderna. Det var en tegelbyggnad i en våning med garage och toalett.

1952 var det dags för ny personalbyggnad för parkförvaltningen väster om den gamla. Efterhand revs en del av de gamla byggnaderna.


vaxthusmin.jpg

utomhusscenmin.jpg

1950_19min.jpg

Bygglov gavs så 1992 för skärmtak i nordväst på tomten. Vid denna tid var de båda personal- och kontorsbyggnaderna förenade av ett mellanliggande byggnadsparti. Vidare hade en byggnad tillkommit vid garage- och toalettbyggnadens västra sida medan växthuset var rivet. Skärmtaket har sedermera tagits bort.

Ett stycke söder om växthuset fanns en musikpaviljong i trä, troligen från mitten av 1930-talet. 1948 kallades den konserttribun och försågs med akustikskärnar av glas.

År 1981 gavs bygglov för en ny utomhusscen i trä på den gamlas plats, dock avsevärt större. I dess bakre del inrymdes personalrum, omklädningsrum m.m. Åtta år senare gavs lov för tillbyggnad av förråd vid baksidan och ytterligare tre år senare, 1992, för tillbyggnad, varvid såväl scen som väderskydd utökades.


Kallbadhusen


På kartan ser man två badhus markerade vid åkanten, det nordligaste strax sydväst om dagens badhus, det sydliga alldeles intill Tivoliholmen. En gångstig leder ned till detta badhus, som var avsett för wendisterna och kallades "knektabadet".

Det s k Sexstyversbadet byggdes 1863 på pålar i ån och var beläget mellan Tivoliholmen (nuv teatern) och Fiskarebacken söder om nuv Tivolibadet. Namnet kom sig av att inträdet var sex styver (3 öre) per person. Badet var öppet olika dagar för män respektive kvinnor.

karta1854min.jpg

kallbadhus1min.jpg I Sexstyversbadet fanns en avklädningsbänk längs ena långsidan. Utåt bassängen sluttade brädgolvet. Badhusbolaget ville år 1872 ha anslag för reparationer, men efter några år måste kallbadhuset läggas ned och huset omändrades till ett tvätthus/klapphus.

Provinsialläkaren påpekade vid 1900-talets början att ett kallbadhus saknades i Kristianstad. Det gamla klapphuset var då på väg att rasa, då pålarna hade ruttnat i ån.

Tvätteriverksamheten hade flyttats upp till varmbadhuset (nummer två enligt nedan). Nytt klapphus byggdes så småningom ute i Helge å, och strax intill Fiskarebacken inrättades ett ångtvätteri på 1910-talet.

Det gamla Knektabadet flyttades 1868 till södra Tivoli strax intill den plats där sedermera järnvägen från Långebro drogs fram 1919. Ytterligare två byggnader på pålar tillkom sedan norr om Knektabadet.

angtvattmin.jpg


kallbadhus3min.jpg
Knektabadet var befäst med taggtråd som skydd mot intrång av obehöriga. Byggnaden revs 1953.

Ett av de nya husen som tillkom i ån var det s k 10-öresbadet, ett nytt kallbadhus. Inträdet var som namnet anger 10 öre per person. För denna summa fick man också en ren handduk och en hytt att klä om i. Ville man klä om i ett gemensamt rum var priset 5 öre.

Bassängen var gemensam, men det fanns också en särskild bassäng för enbart vuxna. Då var priset något högre. I början badade män och kvinnor på olika dagar, senare blev det skilda avdelningar för herrar och damer.

Manfred Jungberg, som var redaktionssekreterare på Kristianstadsbladet, skrev i en tidningsartikel på julafton 1962: "När seklet var ungt badade man för 10 öre i tian om kassan var god, i femman för fem öre, om den var mindre god och i Knekten, om kassan stod på noll och vakthavande konstapel hade hjärtat på rätta stället."

kallbadhus2min.jpg

kallbadhus4min.jpg
10-öresbadet förändrades naturligtvis under årens lopp. 1927 utvidgades det till en kostnad av 6 500 kronor. På 1940- och 50-talen fanns bassängerna Storan, Lillan och Mellan samt en solbrygga mot ån, där det också fanns ett fem meter högt hopptorn.

badhuskomplexmin.jpg roddklubbmin.jpg kallbadhus5min.jpg roddklubb2min.jpg
1958 revs detta sista kallbadhus i Kristianstad. Rivningen kostade 602 kronor. Byggnadens arkitektur var i stort sett likartad med andra liknande badhus i landet, t ex Ribersborg, "Ribban", i Malmö.

Mellan de två kallbadhusen låg Roddklubbens hus. Det finns medtaget tidigast på karta omkring 1900. Den drygt 15 m långa byggnaden låg vinkelrät mot stranden och stod kvar till år 1961, längst av de tre pålhusen.


Båthus

fiskarbacken1min.jpg Platsen invid tvärkanalens förlängning ut mot ån vid Barbacka kom att kallas Fiskarebacken. Där låg en byggnad som på karta 1864-65 benämndes Fiskarbod. Senare förekommer benämningen Båthus. En byggnad fanns kvar på platsen ännu omkring 1910. Det lär ha varit ett långt trähus, som var uppdelat i flera avdelningar. Det hyrdes ut för båtförvaring. fiskarbacken3min.jpg


Varmbadhusen

Det första varmbadhuset i Kristianstad låg på Nya Boulevarden längs tvärkanalen i kvarteret mellan Ö Boulevarden och Ö Vallgatan. Det var en låg byggnad i en våning. Den var 18 m lång och 5 m bred.

Kanalen fylldes ut 1873/74 och gatunamnet Nya Boulevarden tillkom. Verksamheten bedrevs av ett Badhusbolag från ca 1830. Sannolikt fanns det två-tre badrum i byggnaden.

I Christianstads Weckoblad meddelades i en annons den 2 januari 1840, att "badhustrun" Christina Holmgren arrenderat badhuset, och hon rekommenderades varmt av Badhusbolaget. Öppettider var onsdagar och lördagar hela dagen fram till kl 9 på kvällen. Under eldningssäsongen kostade baden 24 skilling, annars 16. Det erbjöds salta och sammansatta bad till något högre priser.

Byggnaden, som revs 1993, låg intill den höga, bemålade, brandmuren på "Möllers hörna". Huset hade då förkortats med drygt 7 m p g a Ö Vallgatans breddning 1960. Denna breddning var beslutad redan 1873, så det var med andra ord på tiden att så skedde.

varmbadhus5min.jpg

varmbadhus1min.jpg Varmbadhus nummer två i Christianstad byggdes år 1862 i Tivoliparken nästan ända nere vid åkanten rakt söder om nuvarande Tivolibadet. Det var ett rikt utsirat trähus i 1 1/2 plan, ungefär som en ordinär villa. Det gamla badhuset såldes till färgfabrikanten Sven Lundqvist.

Området var tidvis översvämmat och det var sannolikt ganska blött att ta sig fram till karbaden vissa tider på året. Hit flyttade senare tvättinrättningen från det gamla kallbadhuset. Varmbadhuset flyttades med tiden till Bromölla, och delav det lär kunna spåras i en fastighet strax intill hotell Iföhus.

Varmbadhus nummer tre kom till år 1893. Det placerades längre från Helge å i Tivoliparkens nordvästra hörn, nära järnvägsövergången och gångtunneln under järnvägen. Idag finns inget annat än parkeringsplatser där badhuset låg.

Byggnaden var ett tvåvånings tegelhus med murade mönster och tillbyggnader både mot norr och söder. Det var ett både praktiskt och ändmålsenligt badhus.


varmbadhus2min.jpg

Byggherre var Kristianstads varmbadhusaktiebolag, och Svante Svensson från Karlshamn ritade och byggde huset. Kostnaden var 28 300 kronor. Kristianstads stad gick i borgen och övertog badverksamheten från och med 1910.

varmbadhus4min.jpg
En mera exklusiv del fanns på första våningen, där man hade 7 rum med karbad, dusch och omklädningsrum. Här fanns 2 rum för ryska bad och rum för "medikamentösa" bad samt en liten bassäng. På övre våningen fanns de enklare baden, folkbaden. Mellan kl 16 och 21 kunde man för 10 öre onsdagar och lördagar bada varmlufts- och ångbad med dusch. Det första året betalades för ca 3 500 sådana 10-öresbad och 950 karbad med dusch.

Badandet skedde i en trivsam idyll med moriska bågar men det förekom redan 1908 i Skånska Morgonbladet krav på ett modernare folkbad. Förbättringar gjordes på 1920-talet, bl a satte man in en "spareldningsapparat". Men under de följande decennierna upplevdes badet som alldeles för trångt, och simhall saknades. Visserligen fanns små bassänger i de finska och ryska avdelningarna, men de var alldeles för små.

Varmbadhus nummer tre som med åren svepts in i en tät vildvinsvegetation revs inte förrän 1958, även om det ansetts uttjänt redan i början av 1930-talet. Byggnaden var då kraftigt fuktskadad, och planerna på att göra vandrarhem av den förverkligades aldrig.

Småbåtshamnen vid tvärkanalens utlopp i Helge å, anlagd kring sekelskiftet 1900, blev platsen för det nya badhus, som finns kvar idag, om än förändrat och moderniserat. Det var vid 1950-talets början som atadsarkitekten Robert Larsson fick uppdraget att rita ett nytt badhus. Placeringen blev alltså ganska nära det ställe där varmbadhus nummer två legat, strax norr därom alldeles vid ån.


varmbadhus3min.jpg

Varmbadhus nummer fyra i Kristianstad invigdes med pompa och ståt den 30 september 1957. Enligt expertisen hade så Kristianstad fått landets modernaste badhus med en 25-meters simbassäng. Axel Kroon, stadsfullmäktiges ordförande, kallade det "ett drömmarnas badhus". De framgångsrika simmarna i KSLS tackade med en lång räcka SM-guld.

varmbadhus6min.jpg Det nya badhuset var byggt i tegel med stora glaspartier. Målningar, som föreställde simhoppande flickor, polospelare och seglare, prydde den södra långsidan invändigt. Konstnären hette Andreas Björkman. För att bevara färgerna i den fuktiga miljön använde han enligt uppgift 40 tjog ägg.

2 500 meter pålar gick åt för att säkra byggnadskropparna i den gamla båthamnen. Arbetet utfördes av Bröderna Perssons byggföretag.

Kalaset var inte billigt. Nästan hela Kristianstads investeringsfond tömdes, när notan på ca 3 miljoner betalats ut. Huvudentreprenör var Einar Nyströms byggnadsfirma.

Men inte heller "drömmarnas badhus" har skonats av tidens tand. Fukt och slitage har satt sina spår, och även om det från början var väl tilltaget, har det med åren blivit trångt och otidsenligt.

Efter omfattande till- och ombyggnader invigdes 1995 åter varmbadhus nummer fyra i ny gestalt - ett modernt rekreationscenter med vattenrutschbana, solarier och möjlighet till socialt umgänge.Ytan har nästan fördubblats. Olika äventyrsbad runt om i världen har inspirerat till Kristianstads nyaste badhus.

Denna gång balanserar kostnaden på 30 miljoner kronor. Men så har man också fått utrymme för motion och rekreation med lek och umgänge för alla åldrar. I ett gemensamt relaxrum med ångbastu pryds väggarna av keramikreliefer utförda av konstnärinnan Annebeth Bourelius.

I bottenvåningen finns efter antikt mönster en rehabiliteringsbassäng med 34-gradigt vatten. Nästan all teknisk utrustning har bytts ut, och imponerande ventilationsanläggningar bakom den gamla sittplatsläktaren, något som till stor del bidragit till den lika imponerande kostnaden.


tivolibadet_kristianstadmin.jpg


Några bilder till från Tivoliparken

ovrigt1fiskarbackenmin.jpg ovrigt2fiskarbackenmin.jpg ovrigt3fiskarbackenmin.jpg ovrigt4fiskarbackenmin.jpg ovrigt5fiskarbackenmin.jpg ovrigt6fiskarbackenmin.jpg

ovrigtbadhusetmin.jpg ovrigtbadhus2min.jpg ovrigtgangtunnelmin.jpg ovrigtlekplatsenmin.jpg


Bengt Jönsson minns Tivoliparken
med bilder och infälld kursiverad text ur Kristianstad 1950 av Erik Liljeroth och Kaj Neideman


Tivoli!

Det ordet rymmer essensen av Kristianstads charm. Namnet associerar visserligen med tingeltangel, men ytterst stammar det dock från det romerska Tivoli - det ståtliga parklandskap dit den eviga stadens invånare genom tiderna sökt sig undan sin stads eviga oro. Ett hugskott av en dansk professor, som såg parken vid Helgeån genom en guldskimrande hinna av punsch, anses annars ha döpt den efter den köpenhamnska nöjesplatsen.

Fråga är dock, om inte Kommendantsängen, som parken förr kallades, fått sitt nuvarande namn därför att den ibland tjänade som cirkusplats. En annons i Skånska Posten 1843 belyser bjärt detta antagande. Då reklamerade en österrikare för sin "Tivoli Sommar-Theater i Kommendants-Trädgården". Programmet lockade med "Konst representation bestående af Beduinernas gymnastik och Pyramider, Stora Akademiska kraftöfvningar, uppstigning av en briljant Mongolfier-Ballon samt bombardement eller slaget vid Leipzig". Ett evenemang som detta bör inte kristianstadsborna ha glömt i brådrasket!


1950_14min.jpg 1950_15min.jpg 1950_20min.jpg 1950_12min.jpg

För oss som vuxit upp ute på Vilan och vant oss att se staden från Härlövs ängar utgjorde Helge å med Tivoliparken i fonden en grönskande övergång till den mera stadstypiska miljön. Vi såg från vår horisont i norr Lantmännens gröna silobyggnad och Mårten Pehrssons Valskvarn, Trefaldighetskyrkan, sparbankshuset och därefter strandpromenaden med Tivoliparkens skiftande trädbestånd sträcka sig söderut med den magnifika teaterbyggnaden med Terrassen på halva vägen ned mot kallbadhuset och järnvägsbron. Lite av Flickskolan och husen däromkring, bl a Finlands bryggeri, var den södra begränsningen av synfältet. Den enda vägen till världen därbortom gick över Långebro.

1950_9min.jpg Det fanns de som var djärva nog - eller dumdristiga - att välja järnvägsbron som genväg, men jag var aldrig delaktig i den kresten. Jag gick snällt över den rätta bron, vek av vid Finlands och passerade vändkorset vid järnvägsövergången och sneddade sedan genom Tivoli upp genom Tivoligatan till "stan". Det var väl inte alltid lika lockande att välja Tivoli som genväg, särskilt inte på kvällstid, utan då blev det vägen förbi Flickskolan och genom residensträdgården och Ljunggrens plantering och så förbi Konditori Continental och Västra Storgatan rakt upp till Lilla Torg.

Dagens Tivoli äger sitt eget trolleri, som både är underfundigare och mera bestående än nöjesarrangemangens glitter. Ett par steg in bland parkträden ... och man är lyckligt kvitt den merkantilt sysselsatta staden. Trots att parken är smal, sluter den sig som en grön lund om besökaren. Den är alltid välhållen. Rabatternas färgprakt följer smidigt årstidernas skiftningar. Promenaderna, trädkulisserna och de många sköna genomblickarna över gräsmattorna vittnar om att den också är välplanerad. Själva naturen har skolats arkitektoniskt innan den släppts in i staden. Det är det, som ger Tivoli dess tjusning.

Mina allra tidigaste minnen från Tivoliparken härrör från något av de sista åren på 1940-talet och de första på 1950-talet. Jag var då 4-6 år gammal. Mittemot Kallbadhuset och Roddklubben var en stor gräsplan, som var tillåten att beträda - övriga gräsmattor var oftast försedda med "Beträd ej gräset"-skyltar. Men på den gräsplanen fick man alltså hållas och breda ut filtar och sola och leka efter behag. Kanske var det med tanke på dem som badade i Kallbadhuset som man tillhandahöll denna facilitet. Min mor och jag höll oss dock enbart på gräset, men det fanns även här möjlighet att svalka av sig under fyra duschar i en liten ring med gjuten cementplatta med avlopp. 1950_4min.jpg
Toalett fanns i en röd tegel byggnad inne i buskarna vid den södra fågeldammen. Många gånger gick vi hit med kaffekorg och smörgåsar. Ofta hade vi också gammalt bröd till änderna i dammen. Det var en idyll. Ibland rullade ett tåg med ånglok förbi uppe på järnvägen. Det luktade gott av kolröken från loket. Det var före luftföroreningarnas tid.

1950_2min.jpg Det är i Tivoli kristianstadsborna möter våren. Vi sitter vid Fornstugan, när kastanjerna spränger klistret kring sina knoppar. Visst är Fornstugan ful, ett uttjänt museiböle i falsk nordmannaromantik, men för den, som förbinder byggnaden med gräddbakelsekalasen efter småskoleårens lyckade examina blir den alltid kär.

Och Tivoli är alla barns fröjd. Grusplanen vid Fornstugan är deras stora leksakslåda. De förvandlar gungorna till ett perpetuum mobile, klänger i skockar över lekbilen och stannar förtjusta vid

fågeldammarna. Som graciösa mannekänger glider de svarta svanorna förbi med röd-lackerade näbbar och ondulerad stjärtfrisyr, kreerande den hellånga svarta taft, som åskådarna aldrig tycks finna omodern. Än lättare klädsel bär ällingarna - som maskrosbollar blåser de över vattnet.

Tivoli sluter hela Kristianstad i sin gröna famn. Här slår mammorna sig ned med sina barnvagnar, här tumlar ungarna om, här klär kontoristerna bänkarna under lunchpausen och här vädrar tonåringarna sin hudfärgs-fåfänga. Här lapar hela staden solsken och gratisnjuter av blomsteröverflödet.


1950_1min.jpg

1950_3min.jpg Det hände att vi promenerade längre upp i parken, förbi teatern till den norra fågeldammen. Där fanns det lite ovanligare arter. Strax intill låg lekplatsen med lastbilen. Det var en upplevelse. En riktig bil, som man kunde klättra upp i och sätta sig vid ratten och låtsas köra. Bromspedal och växelspak fanns också. Men det var fullt med grus överallt. Den stod mitt i en sandlåda, eller nästan i alla fall. Den var gul. Däcken var fyllda med cement. På flaket kunde man sitta på en bänk som löpte runtom och låtsas att man var ute och åkte. Det var en populär attraktion och det var inte lätt att komma till och få sitta vid ratten. Säkert har det funnits sådana gamla bilar på andra lekplatser, men jag har aldrig sett det. Det vore något att ta efter även i
vår tid, tycker jag. Eller är det någon speciell fara förknippad med att klättra på en uttjänt lastbil, som inte jag kommer att tänka på? Kan det vara skadligt på något sätt?

En större lekplan fanns strax österut, utanför Fornstugan, nedanför Åhus-/Långebrojärnvägen. Det var ganska skuggigt där p g a många höga och täta trädkronor, almar och kastanjer skulle jag tro. Där fanns gungor av olika slag, bl a en s k båtgunga, en lång grova planka att sitta på med järnbyglar att hålla i. Plankan hängde i järnrör i en ställning och kunde sättas i rörelse i plankans längdriktning, fram och tillbaka. Det gick att få upp en ganska hög fart med den, och jag minns att jag en gång blev helt lamslagen och nästan råkade i panik. Det var ju ofta många barn som gungade på en gång, och man kunde inte själv bestämma farten alltid. Det minnet måste sitta djupt. ovrigtlekplatsenmed.jpg

Själv stannar vi till vid Lejonbacken, den sista resten av Hertig Karl, en av fästningens tretton bastioner. Lejonbacken minner inte om krig, men väl om ens barndoms vintersportbravader. En gång tycktes de lejonhjärtade. Nu kan de blott ge goda leenden. Ty Lejonbacken är den till formatet mest skånska av alla skidbackar. Idag ligger dess utförslöpa grön och enda idrottsprestationen som bestås är en koltrasts försök att dra en daggmask ur jorden. Fågelvärldens annars så gladlynte neger ser bister ut, som om resultatet av dragkampen kunde bli, att han själv skulle kana ner i underjorden.

Kastanjerna är Tivolis och hela Kristianstads signaturträd. När de tänder sina många hundra blomsterkandelabrar per träd har sommaren på allvar flyttat in i staden. Men de är vackra också annars. blommande_kastanjetraedmin.jpg Pensionären instämmer, där han stegar fram över mittgångens knastrande grus. Som fontäner av djupgrönt klorofyll sprutar kastanjernas lövverk i höjden.

Plötsligt skiljs bladmassorna åt - som fonden till ett shakespeareskt ferike ligger planteringen kring Axel Ebbes "Snäckan". Solskenet hettar och metallflickan kramar vatten ur håret för att svalka sin bronshy. Bilden av stadens populäraste fotomotiv blir inte fadd. Från teatern har väsen så nätta, att de skulle passa tiljans midsommarnattsdrömmar, flyttat ned. 1950_5min.jpg

1950_7min.jpg Strax intill fanns gångtunneln under järnvägen upp till Västra Boulevarden. Den var ganska osmaklig att använda. Det luktade kiss där. Tydligen använde mindre nogräknade gubbar, fulla eller nyktra, gången som pissoar. När jag blev äldre och tog mig till stan utan äldres sällskap, förmanade mig mor ofta att inte gå genom tunneln. Där var så många "räliga" gubbar.

I grannskapet låg varmbadhuset (nummer tre i beskrivningen ovan). Det var ett ganska anonymt ställe i mitt medvetande och absolut inte något som barn och ungdomar frekventerade, vad jag kan minnas. Dock minns jag, att

jag en gång bestämde mig för att cykla dit och bada karbad. Vi hade ju inget badkar hemma, så det kunde tydligen utöva en viss lockelse,
men kanske lite udda för en kille i 13-14-årsåldern. Några kompisar som varit där och badat hade jag i varje fall inte. Nå, jag minns inte besöket särskilt väl, men jag hamnade i ett badkar i alla fall - och till min häpnad och förskräckelse uppenbarade sig en tant plötsligt i badrummet och skulle sätta igång och tvaga mig. Jag tror inte att jag lät det ske, utan sa nog till om att jag ville klara mig själv. Det var den enda gången jag besökte varmbadhuset.

Omedelbart söder om Fornstugan befann sig Lejonbacken. Det var en kraftig sluttning ned från banvallen mot huvudallén söderut från Fornstugan. På gamla bilder har jag sett att där en gång


varmbadhus2min.jpg
ledde en väg från järnvägen ned i parken. Det var på vintern en av de sällsynta skidbackar Kristianstad hade att erbjuda. Vi traskade ibland iväg över bron med skidorna på axeln och idkade störtlopp i Lejonbacken. Vår enda referens var ju den korta "hällan" från Långebrogatan ned mot Vilans torg, så visst var det ett litet äventyr att susa nedför Lejonbacken, som var minst tio meter lång.

En annan skidbacke i Tivoli kallade vi Fiskarbacken, ovetande att det namnet från början omfattat en betydligt större område vid småbåtshamnen i norra Tivoli. Vi trodde att det enbart handlade om den lilla backe som ledde ned från taket till en redskapsbod i växthusområdet bakom utomhusscenen. Det var faktiskt en grässlänt ända från takskägget på den byggnaden, och på taket, som var platt, växte gräs. Det var ett räcke på tre sidor, så det var tydligen fullt tillåtet att vistas däruppe. Byggnaden var bara i en våning, så backen kunde ju inte mäta sig med Lejonbacken, men framstod ändå som aningen exotisk i förhållande till vår lilla torgbacke på Vilan.

ovrigt5fiskarbackenmed.jpg Mellan växthusen och varmbadhuset var en stor gräsplan, som brandkåren brukade spola med vatten på vintern, så att en stor isbana bildades, när det var kallt nog - och det var det tydligen tillräckligt ofta för att fästa denna isbana i minnet. När jag senare i livet sett filmer med sådana anläggningar i städer som New York i filmen Love story t ex, har jag tänkt, att det hade vi ju t o m i lilla Kristianstad på 1950-talet. Med belysning där också.

Det var ju egentligen inte mycket till is att komma med för oss ute från Vilan. Vi kunde ju

stoltsera med kilometersvida isvidder på de översvämmade ängarna. Fast det var ju utanför stan, nästan på landet. Is i stan var ju en annorlunda upplevelse. Jag var hur som helst dålig på skridskor, så upplevelsen var väl inte över sig svindlande men lite annorlunda.

1950_6min.jpg
Kan man dricka sig otörstig på Tivolis fägring? - Nej, svarar den lilla flickan, innan hon böjer sig ned över vattenposten. Den enda fläcken på parkens popularitet skulle i så fall vara att man nästan alltid blir försinkad av fällda järnvägsbommar, då man skall lämna Tivoli. Men det betyder ju bara att man får njuta av parken ännu en stund. Och förresten finns tunnelgenomgången. Ja, men det är väl ett trist perspektiv, invänder ni. Men som framgår av bilden ovan, kan även den tristaste gångtunnel plötsligt bjuda på tjusiga perspektiv...

Södra delen av Tivoli närmast järnvägen var ett anonymt område. Det gick man bara genom på väg till stan. Men där fanns en inhägnad och låst lekplats, som vi undrade lite över. Det var något slags dagis eller barnpassningstjänst. Men det var som sagt ganska dött i denna del av parken.

Teatern har jag minnen ifrån, då jag var med i en liten teatergrupp i slutet av 1960-talet. Vår ledare hette Vera Lindby, assisterad av maken Anders Fagerlind. De gjorde ihärdiga försök att blåsa liv i teaterverksamheten i Kristianstad, och jag var med om att sätta upp en liten revy med namnet Trätollan. Vi spelade, förutom på Kristianstads teater, i diverse samlingslokaler i stadens omgivningar: Sommarlust, Degebergas folkets hus, friluftsscenen i Tivoli, Folkets hus i Olofström m fl platser.


1950_8min.jpg

studentbalmin.jpg Från min tid på Kronans bryggeri minns jag varuleveranser till Teaterrestaurangen, och på själva restaurangen hade vi vår studentbal 1964 med utsikt hemåt över ängarna mot Vilan. I samma lokal hade bryggeriet sin avskedsmiddag 1966. Därutöver har jag varit på dans på Terrassen, som ovanvåningen av restaurangen kallades, många gånger. Ett par teaterföreställningar har jag även bevistat, men de är lätt räknade. Teaterföreningen Atenaeum vid Läroverket brukade ha sin årliga uppsättning där under ledning av Elsie Holmgren.

Det nya badhuset blev ett kärt tillhåll, när det slagit upp sina portar 1957. Där var jag ofta och badade med olika kompisar, och varje vecka hade vi en gymnastiklektion förlagd dit, när jag gick på Läroverket. Rask promenad genom Tivoli både dit och tillbaka. Visst var det ett fint badhus! Klorlukten genompyrde hela byggnaden, men det kändes inte fel. Spännande med dusch och bastu och bassängbad, skåpnyckel i gummiband runt smalbenet.

Simning var för mig som skridskoåkning ingen höjdare, men i nästan halva bassängen var det kul och lite kunde jag ju simma på det djupa också. Vår gymnastiklärare Anders Uhler var envis och jag fick till slut min stämpel i betyget: Avlagt klassens simkunnighetsprov - 200 m.

Säkert har många i min generation betydligt flera minnen av Tivoliparken, i synnerhet de som växt upp inne i stan, men ingen lär vara utan något att berätta om denna, med tanke på Kristianstads storlek, anmärkningsvärda parkanläggning. Ett Kristianstad utan Tivoliparken är svårt att föreställa sig, lika svårt som att tänka bort Helge å, Långebro och området på andra sidan, Vilan och Härlövs ängar, en gång den första språngbrädan till staden.

1950_11min.jpg