|
Wibergs möbelaffärer på Vilan
1910-talet
Anders Wiberg
|
|
Nils Wiberg
|
|
|
Kristianstadsbladet, 12 oktober 1954
Sjuttio år fyller i morgon fabrikör Anders N Wiberg, Långebro. Redan i unga år utbildade han sig i tapetserareyrket, dels hemma, dels under studieresor. År 1917 övertog han sin broder Alfred Wibergs firma, vilken grundats 1905 och således nästa år kan fira 50-årsjubileum. Rörelsen var av ringa omfattning, då den övertogs av hr Anders Wiberg, som emellertid med sin yrkesskicklighet, sin energi och framsynthet avsevärt upparbetat den. Nu räknas den som ett av stadens och ortens ledande företag inom branschen. Vid sidan om sin dagliga gärning har Anders WIberg med intresse ägnat sig åt att fylla ut och sanera sankmarker inom Långebro, vilket blivit till trevnad och glädje inte bara för honom själv, utan också för omgivningen. Han har en för sina år strålande vitalitet och följer alltjämt med samma intresse utvecklingen inom heminredningsbranschen. Både som köpman och som människa är han allmänt omtyckt.
Även brodern Nils Wiberg var med från starten, och båda bröderna drev rörelsen tillsammans fram till i september 1936, då de delade på sig, och Nils startade Vilans Nya Möbelaffär i en nyuppförd fastighet på granntomten, där den s k Ringagården legat.
|
|
|
|
Huset kallades Ringagården efter skräddare Ring, som hade skrädderi på ovanvåningen. Det övertogs sedan av en som hette Bergqvist. Han var halt. Där var också Esbjörnssons café, som ägdes av fru Esbjörnsson, som sedan hade café Central inne vid Lilla Torg. Sedan var det Johnssons tobaksaffär, hans som sedan hade sin affär bredvid Österbergs järnhandel.
På bottenvåningen bodde sotarmästare Nilsson. En tapetserare vid namn Sven Persson bodde också i huset. Han blev senare vaktmästare vid polisen. I Vinkelbyggnaden bodde mjölkutkörare Hansson med rätt många barn. Han hade en son vid namn Ove, som arbetade på Yllefabriken. Det var sångerskan Ann-Louise Hanssons pappa. En annan son var Gösta, som blev krögare på Frimurarehotellet. Maj-Lis, Bertil och Sune var ytterligare syskon, den senare blev frisör.
|
|
1890-talet 1950-talet
|
Det var stora problem med översvämningar. Sotarmästaren Nilsson hade pallat upp sängen med tegelstenar, så om han ville vaska fötterna, sägs det, så kunde han bara sätta sig upp på sängen och plaska med benen. Han hade en liten eka som låg vid sidan där, så han han kunde ro upp till gatan. Det var trappor ner till den gamla Ringagården, som låg lägre än Långebrogatan. När det nya huset byggdes kördes mängder av grus hit med lastbil, men det hjälpte inte helt ändå.
2007
2007
|
|
Nils Wiberg var utlärd både möbelsnickare och tapetserare och kunde grunden fullständigt. Han hade jobbat i Danmark, och han hade varit nere Tyskland också ett slag och gått den långa vägen.
Han beslöt att satsa mest på stilmöbler och hade en stor kundkrets, framför allt på landsbygden bland välbärgade bönder och även från andra platser i södra Sverige. Möbelaffärer med det sortimentet var inte vanliga.
Han hade eget möbelsnickeri och många anställda, bl a Oscar Ljungquist, som sedan startade klädesaffär i Eklöfs fastighet på Långebrogatan 48. Arnold Ljung och Rosenqvist hette två andra anställda. Axel Svensson startade så småningom eget i samma hus som Ljungquists kläder. Jöns Holm stannade kvar hos Anders Wiberg. Fröken Hultén och fröken Hellberg hette två expediter. Hasse Persson var anställd hos Nils Wiberg i 40-50 år. Carl-Axel Jönsson, tapetserare, var en annan trotjänare. Andra namn var Knut Nilsson, Ture Lövqvist, Albert Andersson, Ekman, Lund. Springpojkar hade man också, t ex Leif Arvidsson.
|
|
|
